Kameror inga magiska vapen mot otryggheten

Övervakningskameror kan hjälpa till vid uppklarning av brott. Men de är inte det magiska vapen mot otrygghet som vi vill tro, skriver Jacob Dexe, integritetsforskare.

I ”Efterlyst” stod Hasse Aro i många år och visade varianter av samma scen. Dramatiska bilder från en övervakningskamera i en butik, från ett torg eller från lokal­trafiken. En vädjan till allmänheten att komma in med tips som kunde hjälpa polisen att komma i kontakt med antingen misstänkta förövare eller potentiella vittnen. Tillsammans med otaliga kriminalserier och polis­filmer ser vi gång på gång hur ovärderliga ­kamerorna är för att stävja eller klara upp brott. I mångt och mycket är bilden sann. Men kamerorna har också sina begränsningar – och risker. 

Under året har en större debatt kring kamera­­övervakningens status och utveckling tagit fart igen. Det beror delvis på att lagstiftnin­gen mötte ökad användning av ny teknik, i detta fallet drönare, som gjorde att man behövde se över vad en övervakningskamera faktiskt är och hur användningen ska regleras i lagen. Men i huvudsak har det ökade intresset drivits på av vad många uppfattar som en mer otrygg värld, samt av terrorattentat i många ­europeiska städer, inklusive Stockholm. ­Senast häromveckan sköljde rädslan över huvudstaden när det rapporterades att Säpo fått motta upp­gifter om ett förestående terrorhot mot Stockholm. 

Med övervakningskameror är det inte bara våldsdåden i sig som vi vill förhindra eller klara upp – vi vill även hantera den växande känslan av otrygghet som gör fler människor rädda att röra sig på gator och torg, eller som får oss att titta över axeln några extra gånger. Övervakningskamerorna är, utöver polisnärvaro, en av de åtgärder som flest anser skulle öka deras upplevda trygghet. Men vad ­allmänheten tror kommer skapa större trygghet behöver inte nödvändigtvis leda till större trygghet. Kamerorna kan ­mycket väl uppfattas som effektiva – men otryggheten kan kvarstå. 

London är huvudstad i världens troligen mest kameraövervakade land, och är därmed troligen även världens mest kameraöver­vakade stad. I Storbritannien har man ungefär en kamera per 11–14 invånare. Men trots att London har mångdubbelt fler kameror ser man ingen skillnad på den upplevda otrygg­heten hos Londonbor jämfört med den upplevda otryggheten hos stockholmare, enligt en studie från Ericsson Consumer Labs. Likväl används Londons kameraövervakning ofta som ett föregångsexempel i debatten. Men, om inte tryggheten förbättras trots att man sätter en kamera i varje gathörn, vad ska man då med kamerorna till?

Kameror är inte ett universalverktyg. Precis som med den gyllene hammaren – om man bara har en hammare är det enkelt att se alla problem som en spik – är det lätt att tro att områden blir tryggare om det sätts upp övervakningskameror. I politiska utspel målas övervakningskamerorna inte sällan upp som ett lika handlingskraftigt som effektfullt verktyg för att hantera ett problem eller problemområde. Men i verkligheten har kamerorna ­såväl brister som negativa konsekvenser. 

En rapport från Brottsförebyggande ­rådet, BRÅ, visar att kameror är mer ­effektiva mot egendomsbrott än mot våldsbrott, och mest effektiva i till ­exempel parkeringshus och i kollektivtrafiken, Däremot har de ganska liten effekt på brottslighet generellt. 

Forskning från Berkeleyuniversitetet visade att brottsligheten minskade med 22 procent efter att en övervakningskamera satts upp, men ­enbart inom en radie av 30 meter från kameran. En intern rapport från polisen i London 2009 ­visade att man endast löste ett brott per 1 000 installerade kameror. Alla dessa rapporter har sina brister, men visar att övervaknings­kameror har begränsad effekt. Det betyder ­däremot inte att effekten inte är önskvärd. 

Kamerorna minskar i många fall inte brottsligheten i allmänhet utan förflyttar den till andra platser, som till exempel i Järva i Stockholm där droghandel har flyttat in i butiks­lokaler ­sedan kameror satts upp i området. Att få bort brottslighet från ett specifikt ­område, ­såsom ett torg eller en skola, kan dock vara nog så viktigt och eftersträvansvärt. Det gör att fler vågar röra sig i de offentliga miljö­erna, vilket i sin tur är en mycket effektiv metod för att ytterligare öka känslan av trygghet i området. 

När diskussionen kretsar kring att förebygga våld och otrygghet är det lätt för debattören, tjänstemannen eller politikern att vifta bort den personliga integriteten och se den som underordnad. Att den enskilde fastnar på bild när hen går över ett torg är helt enkelt inte särskilt kränkande om man jämför med möjligheten att skipa rättvisa för ett rånoffer. Men för personer som rör sig i områden med övervakningskameror är det inte så att man bara fastnar på bild en gång. I Storbritannien kan man räkna med att bli registrerad av en kamera i genomsnitt 300 gånger per dag. 

Med stora mängder bilder kan man ­kartlägga rörelsemönster, beteenden och verksamheter hos personer som det egentligen inte finns något skäl att ­övervaka. I kombination med en teknikutveckling där bilderna ständigt blir allt mer högupplösta, databaserna mer och mer sammankopplade och kapaciteten att analysera bilderna allt större, kan övervakningen plötsligt säga mer om hur du beter dig och var du rör dig än du själv kan. Man måste alltså ta ställning till vilken kapacitet en kamera ska ha, hur man tar ansvar för bildmaterialet som samlas in, vem som får ha tillgång till materialet, hur man informerar allmänheten eller arbetstagarna eller brukarna om övervakningen, och hur man får in samtycke i de fall det är möjligt. För att ta några få exempel. 

Integritetskommittén kom 2016 med det omfattande delbetänkandet “Hur står det till med den personliga integriteten”. Utredningen visar bland annat att man vid vårdin­rättningar, i butiker och köpcentrum ofta undviker att informera om kamerorna, riktar dem fel eller på andra sätt bryter mot lagen när kamerorna används. Även i skolor använder man kameror, bland annat för att förhindra klotter och stölder från skåp, men i vissa fall är kameraövervakningen så omfattande att eleverna systematiskt över­vakas under hela sin skoldag. Utredningen har heller inte funnit att någon skola ­använder sig av samtycke som laglig grund för sådan övervakning. För såväl skolor som för arbetslivet ansågs kameraövervakning utgöra en allvarlig risk för den personliga integriteten, en hård­are bedömning än på många andra områden. 

Övervakningskameran är en politiskt tacksam och enkel åtgärd att ta till i en tid då otrygghet är en stor samhällsfråga. Den mentala bilden av Hasse Aro, diverse kriminalserier och allehanda tidningsuppslag ger oss föreställningen att så länge vi sätter upp kameror kan vi ­stoppa skadegörelse, överfall och drog­handel. Att verkligheten inte är fullt så enkel att hantera är det lätt att bortse ifrån. 

Kamerorna har tydliga begränsningar som man måste vara medveten om, och ­konsekvenserna av att använda dem fel eller inte tänka på riskerna kan bli allvarliga. Den som vill bygga ett tryggare samhälle måste ha detta i åtanke. 

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.