Perspektiv

Intelligens eller omtanke – vad är viktigast?

Att betona förnuft framför socialt hänsynstagande har länge varit ett kärnvärde i akademiska sammanhang. Men den normen kan vara under förändring, skriver Peter Santesson, som läst ”Tänka fritt eller tänka på andra?” av statsvetaren Christian Fernández.

Om några veckor är det 30 år sedan Irans ledare Ayatollah Khomeini utfärdade en fatwa som uppmanade alla muslimer i världen att mörda Salman Rushdie och dennes förläggare, eftersom han ansåg att Rushdie hade kränkt islam genom att skriva romanen ”Satansverserna”. Händelsen inledde vår tids infekterade strider om yttrandefrihetens gränser och villkor.

Sedan dess har olika namn och händelser tillkommit: Kurt Westergaard, Lars Vilks, Theo van Gogh, Jyllands-Posten, Charlie Hebdo men också rättsfall som Åke Green och Dan Park. En spretig samling, men samma slags frågor har väckts: Vilken hänsyn bör man visa religiösa och andra minoriteter? Var går gränsen mellan hets, hot och yttrandefrihet? Hur ska det fria ordet försvaras? Kan den enskilde begära ett offentligt rum som är fritt från uttalanden och uppfattningar som man tycker är stötande och upprörande?

I slutet av förra året utkom en svensk akademisk kursbok som tar sig an detta eldfängda ämne.

Egentligen är dilemmat inte nytt alls. Vad är viktigast, att försöka vara intelligent eller att vara omtänksam? Att ha modet att använda sitt eget förstånd eller att prioritera social hänsyn?

Det typiska budskapet i västerländsk akademi har brukat vara att starkt betona det första ledet. Det finns en djup ”moralisk plikt att vara intelligent”, hävdade John Erskine år 1915 i en mycket inflytelserik essä som inkluderades i Encyclopaedia Britannicas textsamling av västerländsk kanon. Den intellektuella självständighetsplikten, med all sin konfliktskapande kantighet, har brukat hyllas som ett kärnvärde i västerländsk humanism, även om praktiken har vacklat.

Därför är det intressant att det nu kommer kurslitteratur där betoningen ser ut att flytta sig lite och tilltron till yttrandefrihetens värde uttrycks med reservationer. ”Tänka fritt eller tänka på andra? Om politisk korrekthet, yttrandefrihet och tolerans” heter boken som är skriven av statsvetaren Christian Fernández (Studentlitteratur, 2018). Till skillnad från Erskine är det i omtankesdelen som Fernández lägger det mesta krutet. Budskapet här är att alla måste acceptera att få sina uppfattningar ifrågasatta, men att det är av stor vikt att uttrycka sig hänsynsfullt.

Uttrycket ”politiskt korrekthet”, PK, används mest som en anklagelse om åsiktsmässig konformism, men Fernández vill med sin bok göra PK till ett neutralt begrepp som man kan analysera på riktigt. Här syftar PK på samtalsnormer och offentliga etikettsregler som föreskriver att man offentligt låter bli uttrycka sig på ett sätt som kan såra eller uppröra olika grupper, i synnerhet minoriteter i underläge.

Var bör yttrandefrihetens gränser dras, de rättsliga och de sociala? Vilka filosofiska argument finns för yttrandefriheten och dess begränsningar? Och ska det offentliga sedan förhålla sig neutralt inför det som visserligen är lagligt men som av olika anledningar kan anses socialt olämpligt, förolämpande eller kränkande? Boken vill pröva argumenten för gränsdragningarna och argumentera för värdet av tolerans.

I svensk samhällsdebatt uppfattas det som en politisk markör att ens använda uttrycket ”politisk korrekthet” – ordvalet förknippas med etablissemangskritik och har därför blivit en fras som undviks av samhällets insiders om man inte vill riskera att skällas för högerpopulist. Det är en koppling som boken dock inte gör mycket för att lösa upp. Ordet ”höger” är strösslat över boksidorna, genomgående som ett negativt signalord. Svårigheten att hitta en politiskt neutral PK-definition beskrivs på följande sätt:

Det är ungefär som att låta Moderaterna definiera Vänsterpartiet, att be Donald Trump beskriva vad feminism är eller att låta Djävulen tolka Bibeln. Det blir helt enkelt skevt.

I den ena kolumnen: Moderaterna, Donald Trump och Djävulen. I den andra: Vänsterpartiet, feminism och Bibeln.

Internationellt är det däremot väsentligt mer accepterat i breda kretsar att se kritiskt på politisk korrekthet. I slutet av januari 2018 anordnades exempelvis en expertpanel om problemen med politisk korrekthet på World Economic Forum i Davos. Mer finrum än så finns knappt i den internationella samtidsdebatten.

Harvardprofessorn Steven Pinker varnade där för att den politiska korrekthetens normer i praktiken underblåser alternativhögern. Den kan då skapa en stark inomgrupp som förenas kring att det finns fakta som är tabuerade att framföra i offentliga samtal. Så länge dessa fakta bara diskuteras inom gruppen kan en skev och konfliktinriktad tolkning av faktan förbli outmanad.

Bortsett från rättsliga regleringar är det framför allt på två sätt som yttrandefrihetens utrymme avgränsas. Det ena är genom sociala normer som nämnts ovan. Men den andra begränsningen uppstår när hädiska yttranden möts med grovt våld som samhället misslyckas att förhindra.

På den här punkten får man säga att det blir något av ett tomrum i boken. När det gäller konsekvenserna av kritik och drift med islam kan boken mer vagt tala om ”en rad affärer … alltifrån reaktionerna på Salman Rushdies ”Satansverserna” via den danska Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer och Lars Vilks rondellhundar till kritiken mot det franska seriemagasinet Charlie Hebdo. Ord som ”kritik” och ”reaktioner” är inte överdrivet konkreta sätt att beskriva vad som gjort dessa fall så centrala och omskakande i yttrandefrihetsdebatten.

Ska staten förhålla sig neutral till alla yttranden så länge de är lagliga? Ska idémarknaden i detta avseende vara helt fri, eller finns det skäl att favorisera vissa idéer framför andra? Ja det finns det, svarar Fernández, och pekar på att en liberal demokrati vilar på mer än bara lag. Det krävs att vissa attityder och värderingar är utbredda i befolkningen – sådant som värdet av tolerans och jämlikhet. Ett fritt samhälle kan inte vara likgiltigt till om de normer som det bygger på förs över till nästa generation.

Hans argument är snarlika dem som den kanadensiske filosofen Charles Taylor framfört. Taylor menar att det fria samhället förutsätter en individualistisk kultur, ”ett sätt att förstå sig själv, som inte är medfödd hos människorna” utan som lever inom en civilisation. Sätter man värde på friheten måste därför de civilisationsmönster som gör den möjlig bevaras till framtida generationer.

I mina ögon tycks både kritiker och försvarare av politisk korrekthet paradoxalt nog luta sig mot samma argument – båda försöker försvara det fria samhällets kulturella mjukdelar. Den ena sidan uppfattar att den nödvändiga toleranskulturen hotas av inskränkta populister som står ”till höger”. Den andra sidan uppfattar i stället att toleranskulturen hotas när det snabbt tillkommer stora grupper av nya samhällsmedlemmar från samhällen som saknar den toleranskultur som ska bevaras.

Kommer intoleransen inifrån eller utifrån? Vilket av dessa hot man ser som mest angeläget bestämmer var man står politiskt.

Det ligger mycket i att yttrandefriheten ytterst vilar på kulturmönster. Är det viktigast att tänka fritt eller tänka på andra? Vad ska vara den offentliga ståndpunkten? Svaret kan vara under förändring.

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.