Integrationens goda exempel, från Krokom till Botkyrka

Det är stora skillnader i hur Sveriges kommuner klarar att integrera nyanlända i arbetslivet. Hur har de gjort, de som lyckats? Karin Alfredsson söker svar i sin studie "Vägar till effektivare integration" och finner bland annat att det är bra att vara medelstor kommun – och bra att ha roligt på vägen. 

På uppdrag av tankesmedjan Global Utmaning reste jag under några ­månader sommaren och hösten 2017 till ett antal svenska kommuner för att studera framgångsfaktorer. ­Berättelserna var olika – det är stor skillnad på ­Skellefteå och Botkyrka – men gemensamt har de duktiga kommunerna en obruten övertygelse om att invandring är av godo. Att de nyanlända behövs, i Sverige och i den egna kommunen.

I Åre är många till exempel mycket ­irriterade över talet om systemkollaps och statens ansvar för att ”lindra bördan” för landets kommuner. Där förstår man inte vad arbetsmarknadsminister Ylva Johansson talar om.  I Åre har man roligt. De nyanlända berikar kommunen.

Visst talar många om humanism och ­ansvar, men grundackordet är egennytta. I sin prognos fram till 2035 konstaterar Statistiska Centralbyrån att ”det är de utrikesfödda som beräknas stå för hela ökningen av personer i yrkesaktiv ålder.”

I vissa kommuner är arbetskraftsbristen redan i dag tydlig. Inom en tioårsperiod kommer en tredjedel av alla anställda i Krokoms kommun att gå i pension och till vissa byskolor är det svårt att rekrytera lärare. Till en sådan skola, i Nälden, åkte tre nyanlända praktikanter. Skolan förberedde sig på att låta dem sitta och prata och spela spel med eleverna. Men praktikanterna var två lärare och en rektor som ville prata didaktik med sina svenska kolleger, och kontakt uppstod. Kanske kommer dessa praktikanter att rädda skolan i Nälden?

Vem är egentligen ”nyanländ”? Det finns åtminstone fyra kategorier:

  • De högutbildade lärarna, sjuksköterskorna och ingenjörerna.
  • De etablerade yrkespersonerna som i hemlandet försörjt sig som betongarbetare, sömmerskor eller tobakshandlare men som saknar formell svensk kompetens eller som varit verksamma
  • i branscher som inte finns i Sverige.
  • De unga och medelålders med låg utbildning, tonåringar och hemmafruar som aldrig haft ett yrkesarbete.
  • De gamla, de traumatiserade, de funktionshindrade.


Dessa grupper behöver förstås olika introduktioner för att komma in på arbetsmarknaden. Den sista gruppen kanske aldrig kommer att lyckas, precis som många svenskfödda.

Etniska svenskar har, förutom en god bas med grundskola och gymnasium, många olika utbildningsvägar för att nå sina mål. För nyanlända krävs en ännu större palett av åtgärder, med start i det svenska språket. SFI (Svenska för invandrare) är och har varit ett problem i de flesta kommuner. I Botkyrka satsar man nu mer på individanpassning och information om den svenska arbetsmarknaden. Målet är att de nyanlända ska få ett jobb så fort som möjligt, inte att de ska gå i skola.

Att Arbetsförmedlingen övertagit ansvaret för etableringsuppdraget möter kritik i alla kommuner jag besökt. Arbetsförmedlingen är regelstyrd och har inte den personkännedom som krävs, anser kommunföreträdarna. Men eftersom alla jag träffat är lösningsorienterade har man skapat fungerande samarbeten mellan Arbetsförmedlingen och kommunen, ibland på gränsen till regelverket.

I Åre har ”Integrationsservice” bytt namn till ”Inflyttarservice”. Här arbetar 15 personer med att ta emot nya Årebor, vare sig de kommer från Somalia eller Småland. I gruppen som matchar nyanlända med arbetsgivare finns en före detta lokal egen företagare, en före detta butikschef och två personer som arbetat i turistnäringen.

De känner personligen både företagarna och de nyanlända och har därmed bättre förutsättningar att se till att den nyanlända passar för att göra det arbete som arbetsgivaren vill ha utfört. Är hen stark eller svag språkligt och socialt? Hur mycket stöd behövs? Sedan åker de ut till arbetsgivaren och tar med sig individen som ska matchas samt Arbets­förmedlingens hela portfölj med olika former av anställningsstöd.

Matchningen lyckas i åtta fall av tio. Hur många arbetsförmedlare kan skryta med sådan statistik? 

Åre är en speciell kommun med många säsongsanställningar. Även på andra sätt skiljer kommunen ut sig. När jag ska möta ­civilsamhällets representanter i kommunen förväntar jag mig utsända från Röda Korset, Rädda Barnen, en bunt studieförbund och några kyrkor. I rummet sitter en enda representant från organisationsvärlden, från Studieförbundet Vuxenskolan. De fyra andra är privatpersoner. Aktivister.

I många kommuner har man hittat nya modeller för att välkomna nyanlända, utanför de formella organisationerna. Löst sammansatta nätverk har skapats, där man kan komma eller inte komma, som det passar just då. Människor ställer upp så mycket de kan, under en längre eller begränsad period, men man vill inte gå på allmänna medlemsmöten, betala medlemsavgift eller sitta i styrelser.

I till exempel Åre och Ekerö arbetar aktivisterna via Facebook. Där publiceras allt från erbjudanden om vinterkläder, förfrågningar från asylsökande om hjälp med privata körlektioner och kurser för vandringsguider (”enkelt för den som klarat 15 timmars vandring från Iran till Turkiet”) till information från Arbetsförmedlingen och kommunen.

Det finns stora organisatoriska skillnader mellan de framgångsrika kommunerna. ­Vissa har det mesta av sin basverksamhet utlagd på entreprenad, och har då kompletterat upphandlingsreglerna med bland ­annat krav på praktikplatser för nyanlända. Andra har nästan all verksamhet i egen regi och kan direkt styra hur de nyanlända introduceras på den kommunala arbetsmarknaden.

De kommuner som tagit emot många analfabeter, kvotflyktingar eller andra ­lågutbildade har större utmaningar än de kommuner där de nyanlända har hög utbildning. De lågutbildade hamnar ofta i glesbygd medan de högutbildade invandrarna aktivt söker sig till storstadsområdena som har en bred arbetsmarknad. I andra regioner och kommuner, som malmfälten, finns behov av specifika yrkesgrupper, medan nyrekryteringen till vård och omsorg är ett problem överallt.

Bäst förutsättningar verkar de medelstora kommunerna ha. I de riktigt stora kommunerna hanteras de nyanlända av olika personer och myndigheter, i värsta fall med vattentäta skott dem emellan, medan människor i medelstora kommuner ofta har flera olika ansvarsområden på samma ­avdelning och/eller i samma person. Företagare och kommunfolk känner varandra personligen och personalomsättningen brukar vara mindre.

De allra minsta kommunerna kan ha svårt att stå på sig mot statliga myndigheter, och alltför små resurser att stå för egna lösningar. I Dorotea finns inte ens ett permanent arbetsförmedlingskontor.

Faktum är att arbetskraftsbrist, åtminstone på vissa yrkesområden nästan överallt är ett större problem än arbetslöshet. De kommunföreträdare som förstår att utnyttja de nyanländas arbetskraft och -vilja har bättre förutsättningar att möta framtiden. Dessutom har de roligt.

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.