Inget kan vara svenskare än vår urgamla konsensuskultur

För några årtionden sedan visste så gott som varenda svensk att förkortningen ”SOS” stod för smör, ost och sill, de svenska restaurangernas klassiska rätt. Men om du nu inte händelsevis befinner dig på Kometen i Göteborg eller Tennstopet i Stockholm, lär du numera möta oförstående miner om du går in på en restaurang och frågar efter SOS med två vita och en brun. 

Detta är ett exempel på att det som för inte så längesen uppfattades som mycket typiskt svenskt inte längre är det. Innebär det att svenskheten håller på att försvinna? Inte alls. Men däremot förändras den hela tiden. Vissa drag försvinner och andra kommer i stället. Men somliga drag lever kvar med en förbluffande stark kraft. 

Ett sådant drag är den svenska konsensuskulturen; att vi helst ska uppträda på samma sätt, göra samma saker och tycka samma sak. Ett folk med den inställningen har svårt för avvikare, vilket gjort att Sverige i dag å ena sidan är världsbäst på att öppna gränser och ta emot flyktingar, men å andra sidan rekorddåligt på att låta dem bli en del av det svenska samhället. 

För att lösa detta dilemma har myndigheter och media med samlad kraft gått in för att försöka uppfostra folket. Det har inte gått något vidare. Folket som så ivrigt tagit till sig moderniteter, som villigt lät sig ledas på en mängd andra områden, stretar emot med en envetenhet som blir förståelig först då man inser hur starkt rotat konsensustänkandet är i Sverige sedan många århundraden tillbaka. 

Konsensuskulturen har sina rötter i socken- och byastämmor, i vikingarnas ledungssystem och landskapsting. Det är ett kulturellt särdrag som sett smör, ost och sill både komma och gå: en sedvänja som är äldre och djupare än både julgran och lucia; som sett landet både kristnas och avkristnas. 

Just nu kommer flyktingar till Sverige i tidigare aldrig skådad omfattning. Debattens vågor går höga om hur många det kommer att bli, om man över huvud taget får prata volymer, var gränsen går. Hur utvecklingen än kommer att bli, torde det vara ett faktum att Sverige står inför en utmaning. Och då talar vi inte om boende eller om ekonomi, utan om något som man i detta sammanhang brukar vara tyst om, nämligen svensk kultur. 

Att förneka att den kulturen finns och att beskriva mångkulturen som ett sorts underhållningsvärde för tråkiga svenskar; en underbar palett av spännande kläder, maträtter, danser och en källa till rikedom, har varit receptet för att lösa integrationen under de senaste årtiondena. Men det har inte fungerat särskilt bra. 

I opinionsundersökningar visar sig svenskar vara bland jordens minst rasistiska människor, men i andra undersökningar visar det sig att folk med avvikande namn eller utseenden har svårt att få bostad och arbete. En del har tolkat det som att vi skulle vara smygrasister, som är bäst i världen på att svara politiskt korrekta i opinionsundersökningar. 

Snarare har det med konsensuskulturen att göra. Vi vill helst vara tillsammans med människor som är som vi. Annars känner vi oss lätt bortkomna och rädda för att göra bort oss. Och eftersom konsensuskulturen är så stark borde vi i stället för att försöka bekämpa den, erkänna att vi är sådana och anpassa politiken därefter. 

Konsensuskulturen kan vara förlamande för avvikaren, men den är också en källa till stark trygghet och tillit. Den har sin bakgrund i att Sverige aldrig varit feodalt med livegna bönder, utan till stor del bestått av självägande bönder som kunde unna sig att vara starka individer, men samtidigt lärde sig att ta hänsyn till varandra när besluten skulle fattas i byn. Det gav frihet men krävde ansvar. Och ur det har ett samhälle vuxit med stark individuell frihet, men där vi förväntas ta ansvar och hänsyn. Det är de egenskaperna som skapat dagens Sverige, på både gott och ont. 

När mångkulturalismen diskuterades som flitigast internationellt under 1990-talet uttalade flera av de främsta debattörerna för ett mångkulturellt samhälle, som filosoferna Will Kymlicka och Charles Taylor, att det mottagande landet faktiskt har rätt att ställa kulturella krav på nyinflyttade. 

Den som på grund av krig eller av drömmen om en bättre ekonomi väljer att lämna sitt land för att söka lyckan, gör ett val, där det är en självklarhet att framtiden i det nya landet kommer att skilja sig från det liv man lämnar bakom sig. Ofta är det ju just därför man flyttar och just därför man väljer Sverige.

Att Sverige inte gjort klart från första början för nyanlända att vi är ett land med en mycket stark säregen kultur beror givetvis på att de flesta svenskar inte uppfattar att vi har någon typiskt svensk kultur. Vi ser oss själva som moderna, som skakat av oss gamla vanföreställningar. Vad vi inte inser är att det också är en form av kultur, dit konsensuskravet följt med.

Man kan med lite ansträngning bli en del av svenskheten. Det innebär inte alls att man måste falla i hänförelse över köttbullar med lingonsylt, midsommardans eller börja se på Kalle Anka på julafton. Men det innebär att man anstränger sig för att tala bra svenska och att man lär sig några egenheter som för andra folk kan vara väldigt förvånansvärda: att vara lågmäld på offentliga platser, att slänga skräp i papperskorgen, att passa tider, att snällt ställa sig i kö, för att nu ta några alldagliga exempel, vilka kan sammanfattas med att visa hänsyn. 

Att låta sådant bli en del av svenskundervisningen för invandrare, att tydligt visa upp vad det innebär att bo i Sverige, skulle förmodligen göra mycket mer för integrationen än den nuvarande dubbelmoralen; där vi å ena sidan säger att vi är öppna för mångkulturen men å andra sidan stänger dörren för utövaren av den kulturen. För den som klarar av de där fina koderna i umgänget som är en så viktig del av svenskheten, är konsensuskulturen inte exkluderande, utan tvärt om inkluderande.

Den norske statsvetaren Asle Toje skriver i sin bok Jernburet om de som i Norge är rädda för att stor invandring kommer att leda till att norsk kultur försvinner. Toje är inte rädd för det. Den norska kulturen kommer att leva vidare, även om den givetvis med tiden kommer att förändras, precis som i det svenska exemplet med SOS. 

De flesta invandrare kommer med tiden att bli en del av den norska kulturen. Andra kommer att försöka leva i Norge som om de levde i ett annat land eller rent av i en annan tid. Det innebär inget hot mot den norska kulturen. Den måste vårdas av norrmännen, inte av de invandrare som inte vill bli en del av den.

Men de flesta kommer att bli en del av den, eftersom assimilationens kraft är stark. Asle Toje har sannolikt helt rätt när det gäller Norge, eftersom norrmän har en mycket stark nationell stolthet. Och kanske kan samma framtidsperspektiv gälla för Sverige. Men för det krävs att vi inser att vi har en kultur att vara stolta för och rädda om och att den kulturen kan hjälpa integrationen, inte stjälpa den.