Ingenting rör om mer än flyktingpolitiken

Nu är en tid av korrigeringar och hur det skulle kunna ha blivit i svensk politik. De flesta tvärvändningar handlar om migration och integration.

Det kontrafaktiska, hur det skulle kunna vara, är Jimmie Åkessons mantra. Att Sverige hade varit ett tryggare och bättre land att leva i om de andra partierna bara hade lyssnat på Sverigedemokraterna. Det har de i och för sig gjort – i efterhand. Och Lars Leijonborg skriver i sina nyligen utkomna memoarer att om Folkpartiets språktest och annat som brukar kallas kravliberalism tillåtits bli verklighet så hade mycket varit annorlunda. Framför allt hade Sverigedemokraterna varit ett mindre parti i dag. Vem vet? Det kontrafaktiska går inte att bevisa. 

I Ekots lördagsintervju nyligen biktade sig civilminister Ardalan Shekarabi och sa att det är dags att Socialdemokraterna vågar prata om relationen mellan välfärden och flyktinginvandringen. När Stefan Löfven hösten 2015 stod på Medborgarplatsen i ösregnet och lovade att hans Europa inte reser murar, fanns ingen brasklapp till det känslomässiga budskapet att det skulle påverka den svenska välfärden. Den som faktiskt talade om att en human och generös flyktingpolitik har ett pris var Fredrik Reinfeldt (M). Han uppmanade inte bara människor att öppna sina hjärtan, han bad dem också, i anslutning till sitt berömda tal, att öppna plånboken. Men det försvann i den laddade diskussionen om öppna hjärtan.

Ingenting i svensk politik har satts i en sådan centrifug som flyktingpolitiken. Från Medborgarplatsen till EU:s strängaste asylregler. När människor på flykt väl anlänt till landet vars ledare inte bygger murar, då började till exempel utrikesminister Margot Wallström att tala om en hotad välfärd. Fast det liknade mest ett uttryck för desperation när hon sa att samhället stod inför en systemkollaps. Justitieminister Morgan Johansson var inne på samma sak fast med en annan retorik. 

Man kan förstås tala om välfärden och flyktingarna på olika sätt. I valet 2010 gjorde Sverigedemokraterna en suggestiv film där svenska pensionärer med rollator jagades av svartklädda muslimska kvinnor. Budskapet var att valet stod mellan pensionsbroms och invandringsbroms.

Historikern Lars Trägårdh, som forskar kring olika aspekter av välfärdsstaten, säger att vi måste diskutera vad det innebär att två ideal står mot varandra. Det ena handlar om samhällskontraktet mellan medborgarna och nationalstaten. Gör din plikt, kräv din rätt. Medborgarna betalar sin skatt i utbyte mot att välfärdsstaten sörjer för oss från vaggan till graven. Om nationalstaten omgärdas av gränser bygger det andra idealet på gränslöshet, universella mänskliga rättigheter, att välkomna människor som söker asyl i vårt land. Trägårdh spetsar till det och säger att våra skyldigheter gentemot en fattigpensionär i Malmö är väsensskilda från dem vi har för en flykting från Syrien. Det är dags att välja.

Egentligen har Socialdemokraterna redan valt. Stefan Löfven har gett uttryck för att han aldrig kommer att återgå till den politik som rådde hösten 2015 när 163 000 människor sökte asyl i Sverige. Välfärdsstaten går före en stor invandring. Det var en ordning som gällde i många år i politiken, där höger och vänster, Moderater och Socialdemokrater, gick hand i hand förenade i synen på en stram asylpolitik. 

Migrationspolitiken är ingen tydlig höger/vänster-fråga. Skärningspunkter finns även inom partierna. Socialdemokraten Göran Greider väckte för en tid sedan uppmärksamhet med hållningen att Sveriges flyktingpolitik bör bli stramare av hänsyn till välfärden. Partikamraten Widar Andersson säger detsamma. Medan Ulf Bjereld, ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, vill ta emot fler flyktingar. 

Nyligen kom det fram att Miljöpartiet går till val på en generösare flyktingpolitik. Permanenta uppehållstillstånd ska bli praxis och flyktingar ska få återförenas med sina familjer. Där uppstod en annan svår målkonflikt – den mellan regeringspartierna. Miljöpartiet och Socialdemokraterna har en väsensskild syn på flyktingpolitiken, vilket innebär att de kommer att gå till val på två motsatta budskap. Det är en dålig förutsättning om de vill regera ihop igen. 

TRENDER

HETA

Svenska värderingar. Enligt civilminister Ardalan Shekarabi måste de bli en del i integrationsprocessen. Tidigare har arbetsmarknadsminister Ylva Johansson sagt att normer ska få ett större utrymme i samhällsorienteringen för nyanlända. 

Sjukvården. Vården fortsätter att toppa listan över vilka frågor som väljarna rankar som viktigast inför valet. Det framgår av den senaste Sifo-mätningen på uppdrag av Ekot. Invandring, som länge låg i topp, har halkat ned till plats nummer sju.

Stockholms blodbad. Kungliga Biblioteket (KB)  har köpt in en tidigare okänd bok med ögonvittnesskildringar av danske kungen Kristian II:s avrättningar av meningsmotståndare på Stortorget i Stockholm 1520. Enligt KB är boken en värdefull pusselbit i svensk historieskrivning.

KALLA

Facebook. Det vore överdrivet att kalla Facebook iskallt, men det blåser kalla vindar kring bolaget. Enligt en undersökning från Aftonbladet/Inizio säger var tredje användare att de övervägt att stänga ned sitt konto efter skandalen i Cambridge Analytica, som kommit över uppgifter om miljontals profiler.

Sommartid. Den ständigt omdebatterade sommartiden verkar vara på väg ut. EU-kommissionen ska komma med ett förslag om att slopa tidsomställningen.  

Miljöpartiet. De gröna har förlorat halva sin medlemskår, ett dramatiskt tapp. I den senaste opinionsmätningen ligger partiet återigen under riksdagsspärren. MP är det osynligaste partiet i traditionella medier, och när det skrivs är det mest negativt. 

 

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Paste this code as high in the of the page as possible: Additionally, paste this code immediately after the opening tag: