Analys
EU
27 januari 2020 kl 14:29

Ministerrådets stängda dörrar på väg att öppnas

I höstas försökte Finland göra EU en aning mer transparent. Men de krav som i dag ställs för att få bukt med hemlighetskulturen är långt mer radikala.

Det var den 1 januari som stafettpinnen för ordförandeskapet i EU:s ministerråd traditionsenligt lämnades över från ett land till ett annat, denna gång från Finland till Kroatien.

Ministerrådet är det forum där EU-ländernas ministrar träffas och överlägger, debatterar och ändrar i lagförslag från EU-kommissionen. Och slutligen klubbar nya EU-lagar som gäller i alla EU-länder. Om frågan gäller en europeisk insättningsgaranti för banker så är det de 27 finansministrarna som bestämmer; handlar det om ett plastpåseförbud så är det de 27 miljöministrarna och så vidare.

Under sitt halvår vid rodret – det är ordförandelandet som planerar och leder mötena – hade den finska regeringen gjort det till sin hjärtefråga att öppna upp och genomlysa arbetet i ministerrådet.

Bland annat hade de gjort fler handlingar offentliga och testat att kommunicera på Twitter när lagstiftningsförhandlingarna mellan EU-parlamentet och ministerrådet skulle starta.

Det är inte kattskit. Finländarna vill med detta visa att himlen inte faller ned för att man lämnar ut några av de dokument som av gammal vana hålls hemliga. Kanske kommer Kroatien nu att fortsätta på den inslagna vägen.

Men jämfört med de massiva krav på transparens som i dag ställs på ministerrådet är de finska initiativen futtiga, nästan rörande naiva.

Numera är det inte bara the usual suspects, alltså journalister eller öppenhetsaktivister, som gnäller på ministerrådets hemlighetskultur. Kritikerna finns även i de egna leden. I Danmark och Nederländerna mobiliserar de nationella parlamenten för en förändring, av den enkla anledningen att de själva vill kunna kontrollera vad deras regeringar gör i Bryssel.

Och i fjol slog en bomb ned i form av en rapport från EU:s ombudsman (som granskar och klandrar EU-institutionernas förvaltningar), som kräver ”lagstiftningstransparens” i ministerrådet. Inspirerade av detta skrev åtta EU-regeringar, däribland den svenska, under på samma krav.

Lagstiftningstransparens betyder att det måste gå att följa hela processen där en EU-lag blir till. Så att svenska, franska och irländska medborgare kan ta reda på vilka alternativ som ligger på bordet och påverka sina politiska representanter. Och i efterhand kunna utkräva ansvar för de beslut som fattats.

I EU-systemet finns det två lagstiftare: EU-parlamentet och ministerrådet. Det är alltså så krångligt och knepigt att vår svenska regering både är den verkställande makten i Sverige och en del av den lagstiftande makten i Bryssel.

I EU:s ena lagstiftare, EU-parlamentet, sker allting inför öppen ridå. Det går att se vilken partigrupp som föreslår olika ändringsförslag i en EU-lag och hur EU-parlamentarikerna sedan röstar.

Men i den andra lagstiftaren, ministerrådet, sker allt bakom stängda dörrar. Bara slutomröstningen om den färdigförhandlade kompromissen är offentlig.

Det går alltså inte att ta reda på om det var den svenska regeringen eller den tyska som föreslog att slopa en viss kontroversiell artikel i en EU-lag. Om det var den belgiska regeringen eller den bulgariska som höjde en viss procentsats. Eller exakt vad det var den ungerska regeringen krävde i utbyte för att rösta ja till slutprodukten.

Detta är inte rimligt, tycker EU:s ombudsman, EU-parlamentet, EU-ländernas hemmaparlament och nu också flera av de nationella regeringarna.

EU:s ministerråd präglas av en diplomatkultur med artig respekt mellan de nationella regeringarna, snarare än av en parlamentarisk kultur med öppen politisk konflikt och debatt. Man måste få arbeta ostört och utan insyn, hur skulle man annars kunna nå kompromisser? frågar diplomaterna retoriskt.

Det är ett avgrundsdjup mellan detta synsätt och de krav som ställs i dag. Oavsett vilka kosmetiska förändringar ministerrådet laborerar med, som nu senast de finska reformerna, så räcker det inte.

EU-beslut kan aldrig bli verkligt demokratiskt legitima om inte medborgare vet hur deras regeringar agerar i EU-förhandlingarna. Det är inte en reform som går att göra till hälften.

Trender

UPP

Jakop Dalunde

Nästa vecka tar den före detta EU-parlamentarikern Jakop Dalunde (MP) återigen plats i parlamentet i Bryssel. När Storbritannien lämnar EU i slutet av veckan lämnar också landets 73 EU-parlamentariker, vilket leder till omfördelning av mandaten. Sverige får ytterligare ett mandat, som alltså blir Miljöpartiets.

Nattåg

Med pompa, ståt och livemusik på perrongen rullade det första nattåget från Wien in till Bryssel. Österrikiska tågbolaget ÖBB kör redan nattåg på 27 rutter i Europa och satsar på fler. Näst på tur: Amsterdam.

NED

Fransk digitalskatt

Franska regeringen har tills vidare släppt planerna på att införa en digitalskatt, sedan USA:s president Donald Trump hotat införa strafftullar på franska viner. Det handlar om att beskatta it-jättar som Facebook, som betalar lite eller ingen skatt i länderna där företaget är verksamt. Frankrike drev tidigare frågan i EU men fick inte med sig de andra länderna.

Brittiska flaggan

Den 31 januari, nu på fredag, är brexitdagen. De starkt EU-kritiska EU-parlamentarikerna från Brexitpartiet hade lobbat för att den brittiska flaggan som hänger utanför EU-parlamentet skulle halas under en högtidlig ceremoni. Men de fick nobben av parlamentets talman. Flaggan kommer att plockas ned vid okänd tidpunkt.

Korruption i Ungern

Utvecklingen i Ungern går bakåt, konstaterar organisationen Transparency International, som varje år mäter nivån av upplevd korruption i världen. Ungern är det EU-land med sämst utveckling. Ungern, Rumänien och Bulgarien klassas i dag som EU:s mest korrupta länder.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Publicerad: 27 januari 2020 kl 14:29
Uppdaterad: 27 januari 2020 kl 16:44