Högerpopulismen kan få större makt

Trots en relativt stor närvaro i EU-parlamentet har höger­populister knappt ­något politiskt in­flytande där. Men det finns anledning att tro att nästa års val kommer att ändra på det.

För en dryg vecka sedan kammade anti-invandringspartiet SPS hem segern i det slovenska parlamentsvalet. Ungern, Polen, Österrike och Italien leds alla av högerradikala regeringar. Och det står ganska klart att nationalistiska och högerpopulistiska partier kommer att få fler mandat i EU-parlamentet i nästa års val än vad de har i dag.

De två partigrupper i EU-parlamentet som står till ”höger om högern” – EFDD, där Sverigedemokraterna sitter, och ENF, ännu ett snäpp högerut – är ganska spretiga och odisciplinerade samlingar jämfört med de andra grupperna. De röstar sällan som en samlad grupp och omsätter alltså inte sina mandat i verkligt politiskt inflytande.

Många av ledamöterna har över huvudtaget inget intresse av sakpolitiken (det finns undantag, till exempel deltar de båda sverigedemokraterna i EU:s lagstiftningsarbete), utan nöjer sig med att casha in en saftig lön och då och då ställa till med en scen under plenarsammanträdet. Som när Ukips Nigel Farage skapade en Youtubehit genom att likna EU-toppen Herman Von Rompuy vid en våt trasa.

De traditionella maktgrupperna i mitten bygger aldrig sina majoriteter med stöd av ytterhögern, och de stänger ute ytterhögerns medlemmar från taktiskt viktiga poster. När organisationen Votewatch listade de 70 mäktigaste EU-parlamentarikerna, genom att väga samman en mängd faktorer så som ansvar för tunga lagstiftningsrapporter, prestigeuppdrag och olika mått på ”soft power”, kvalade ledamöter från sex partigrupper in på listan – samtliga partigrupper utom just EFDD och ENF.

Så här har det sett ut. Men år 2018 finns det gott om tecken på att något är på väg att förändras.

För det första har flera högerpopulistiska partier på sistone strukit ur sina partiprogram att de vill lämna EU eller euron, och säger sig i stället vilja radikalt reformera Europasamarbetet. Därmed är det i dag inte lika omöjligt som tidigare, om än inte särskilt troligt, för den traditionella högern att bilda allianser med högerpopulister i enskilda omröstningar i EU-parlamentet.

För det andra har de olika partierna blivit mindre spretiga och allt mer strömlinjeformat sin politik. Även om de skiljer sig åt i grad av ekonomisk liberalism eller exempelvis synen på kvinnor och hbtq-personer, satsar de alla på ungefär samma huvudspår: kritik mot EU (en form av globaliseringskritik), invandring och islam.

Framför allt samarbetar dessa nationalistiska partier allt oftare och mer otvunget över landsgränserna – en ironi som inte undgår någon. Förra månaden höll populistpartiernas okrönta drottning Marine Le Pen ett möte i Nice där hon, inför ideologiska fränder från Europas alla hörn, förkunnade att ”möjligheten att vi får en majoritet där vi kan ändra på Europa är inte särskilt långsökt”.

Att högerpopulistiska partier fram tills nu varit fördelade på flera olika partigrupper i EU-parlamentet beror till viss del på att de enskilda partierna måste kunna bevisa i hemlandet att de inte samarbetar med extremister från andra länder. Men maktbalansen har skiftat; i dag behöver de inte etablissemangets ok-stämpel.

Ett tecken i tiden är att Dansk folkeparti och Sannfinländarna nu bjuder in Sverigedemokraterna i värmen och etablerar ett nordiskt samarbete. Det danska partiet har tidigare skyggat för alla formella samarbeten av rädsla för att SD:s sämre rykte ska smitta av sig.

Tillsammans med ministerrådet stiftar EU-parlamentet EU-lagar, alltså svenska lagar, inom miljö, arbetsrätt, migration, handel och mycket mer. Om de högerpopulistiska partierna lyckas samla sig i en enda partigrupp – det är tydligt att detta i alla fall är Le Pens mål – skulle denna grupp bli mäktig i kraft av sitt antal. För första gången i EU-parlamentets historia skulle då dessa partier sätta avtryck på EU-lagar, i stället för att som i dag bete sig som den störiga eleven längst bak i klassen. 

Den stora frågan är därför: vilken politik kommer de att driva?

TRENDER

HETA

Fri EU-rörlighet för gaypar. EU-domstolen har slagit fast att ”make/maka” i EU:s regler för fri rörlighet även syftar på dem i samkönade par. I och med domen tvingas de EU-länder som inte erkänner homoäktenskap att låta också homosexuella makar till EU-medborgare bosätta sig och arbeta i landet.

EU i FN? Inom kort tar Tyskland plats i FN:s säkerhetsråd under två år, samtidigt som Sverige lämnar sin plats. Angela Merkel har uppmanat de EU-länder som får en icke-permanent plats i säkerhetsrådet att samordna med övriga EU, så att platserna i praktiken blir EU-säten.

KALLA

Telefonräkningen. EU:s lagstiftare försöker göra om publiksuccén med slopade roamingavgifter och har enats om att införa ett kostnadstak för att ringa mellan EU-länder. Enligt uppgörelsen, som måste antas i ministerrådet och EU-parlamentet, sätts taket till motsvarande 1,95 kronor per minut för ett samtal och 62 öre per sms.

Europeiska flyktingkvoter. ”Dublinreformen är död”, sa Belgiens inrikesminister Theo Francken i förra veckan efter att EU-ministrarna misslyckats med att komma överens om den framtida gemensamma migrationspolitiken.

Polska rättsstaten. Den 3 juli träder den lag i kraft som tvingar upp till 40 procent av domarna i Polens högsta domstol att gå i förtidspension. Nobelpristagaren Lech Walesa och en uppsjö polska och internationella organisationer uppmanar EU-kommissionen att ingripa.

 

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.