Perspektiv

Politisk splittring banade väg för Hitler

Adolf Hitlers legala strategi byggde på tysk politiks obotliga splittring. Socialdemokratin hade i kommunisterna fått en omedgörlig konkurrent. Borgerligheten var djupt splittrad mellan tysknationella, katolska och konservativa. Hitlers hånfulla kritik av pratglada och beslutsförlamade politiker tog skruv i valet 1932, skriver historikern Håkan Arvidsson.

Den etablerade historieskrivningen är närmast totalt enig om att Tyskland aldrig genomgått någon revolution, alltså en omstörtande förändring av det politiska systemet, som fått bestående konsekvenser för nationens politik, ekonomi och mentalitet. Det är emellertid en missuppfattning grundad på ett missförstånd av begreppet revolution. 

Ett begrepp som har färgats av den vänster, som stått för de flesta av vår kulturs revolutioner och revolutionsförsök. Både den frans­ka och den ryska revolutionen — de två mest mytomspunna resningarna i vår historia — har varit präglade och ledda av sin tids vänster. 

I denna mening har Tyskland inte haft någon revolution. Den tyska omvälvningen och efterföljande marsch in i den moderna världen styrdes inte av vänstern. Den leddes tvärtom av en rörelse och en ideologi, som var väns­terns dödligaste fiende, en ideologi som vände sig mot hela det moderna projektet. 

Den tyska nationalsocialismens utopi var drömmen om en pastoral idyll. En idyll som aldrig existerat, men som trots det odlades av tyska nationalister. Likväl var den tyska nazismens väg till makten, dess maktövertagande och härskarteknik typiskt revolutionära.

Den tyska omvälvningen är en segdragen process som sträcker sig över två decennier. Den inleds med det tyska nederlaget i första världskriget, kejsarens abdikation och kommunisternas försök att gripa makten i Berlin och i riket 1918. Det försöket stoppades av nationalistiska frikårer. Därefter sker flera revolutionsförsök från såväl kommunister som nazister. 

Det mest kända är förmodligen Hitlers illa planerade statskupp i München 1923. Av det fiaskot drog Hitler slutsatsen att makten bara kunde nås på ”legal” väg. Han satsade till skillnad från kommunisterna på att hans parti kunde växa parlamentariskt, till en position där han slutgiltigt skulle kunna beröva sina politiska motståndare allt inflytande.

Hitlers legala strategi byggde på tysk politiks obotliga splittring. Den en gång så mäktiga tyska socialdemokratin hade efter krigsslutet fått en omedgörlig konkurrent till vänster, som avvisade varje tanke på samarbete och såg socialdemokratin som socialfascistisk och ett större hot än nazismen.

Den borgerliga delen av parlamentet var lika djupt splittrad mellan tysknationella, katolska och konservativa krafter. Den paralyserande oenigheten gynnade Hitler och den nazistiska rörelsen. Hitlers hånfulla kritik av riksdagens pratglada och beslutsförlamade politiker tog skruv. 

Nazistpartiet växte i parlamentet, men också på gatorna. Versaillesfredens hårdhet och krigsskadeståndets orimliga återbetalningskrav stäckte varje ansats till samarbete och förvandlade tysk politik till ett rävspel mellan etablerade men naiva politiker. Härigenom öppnades en väg för Hitlers maktövertagande.

Den legala vägen var dock inte mer legal än att den medgav ett systematiskt sabotage av lag och ordning och ett lika systematiskt undergrävande av hela det politiska systemet. Tysklands gator och torg blev platsen för våldsamma sammanstötningar, som ibland tog form av regelrätt inbördeskrig. 20-talet var en kapplöpning mellan nazister och kommunister mot den centrala makten och erövrandet av de redskap, som kunde genomtrumfa segrarens politiska program. 

Gatustriderna avsåg att hålla den politiska situationen på kokpunkten, försvåra regerandet och hålla anhängarna mobiliserade. Samtidigt spelade extremrörelserna till höger och vänster ett spel som blockerade varje handlingskraftig regering och ökade spänningarna mellan riksdagens olika partier.

Spurten mot makten inleddes när den redan hårt ansträngda tyska ekonomin tillfogades ännu ett slag. Börskraschen 1929 och den följande finanskrisen. Under hela 20-talet led tysk ekonomi av recession, avbruten endast under några år vid mitten av årtiondet, men med den nya finanskrisen kollapsade tysk ekonomi. 

Arbetslösheten växte lavinartat och medelklassen ruinerades. Med en riksdag som inte kunde enas om något och med den kroniska oron på gator och torg, skrämdes den tyska befolkningen att söka skydd hos den synbart starkaste och mest kompromisslöse av landets politiska ledare, Adolf Hitler.

Till skillnad från andra tyska ledare vi­sste Hitler exakt vad han ville. Han förfogade dessutom över en välfungerande propaganda­apparat och en massrörelse i form av SA. Vid valet i juli 1932 lyckades han med dessa redskap, samt sin karismatiska talekonst, få inte mindre än 37 procent av rösterna till den tyska riksdagen. 

Därmed var det inte längre möjligt att bortse från den böhmiske korpralen. I stället inledde de alltför baksluga politikerna i hans omgivning försöken att desarmera hotet från naziledaren genom att snärja honom i intriger så överdrivet listiga att de till sist själva föll i de fällor de gillrade.

Det avgörande misstaget i 30-talets politiska ränksmideri var de övriga intrigörernas naiva övertygelse att kunna förvandla Hitler till en girig konservativ politiker av deras egen kaliber. Det slutade med att Hitler spelade ut sina medtävlare och fick dem att uppmana landets president, den halvt senile och döende Paul von Hindenburg, att utnämna Hitler till rikskansler 1933. Det blev ödesdigert. 

Hitler behövde ingen fostran i konspirationens konst och hans mål var inte bara att sko sig. Han ville omskapa Tyskland, ingjuta en ny anda i folket och rusta landet för ett krig om Europas framtid och på längre sikt hela världens. Dessa idéer bottnade i hans monomana självöverskattning. Han var fast besluten att leda det ariska tyska folket till den plats i historien som han utsett åt det och som, i hans ögon, tillkom det. 

Hitler stakade ut en väg, präglad av storhetsvansinne och inbilsk dårskap. Den vägen var dömd att sluta i nederlag, men han förkunnade sitt budskap med sådan kraft och med ett våld så skoningslöst att det räckte för att välta det tyska statsskicket över ända. 

Med kanslerposten och den lika beryktade som berömda riksdagshusbranden i ryggen kunde han utnyttja de fullmaktslagar som fanns i Weimarrepublikens författning och därmed tillvälla sig den absoluta makten.

Väl där tvekade han inte att använda sin makt cyniskt och hänsynslöst. För att permanenta fullmaktslagarna krävdes en författningsändring och en sådan krävde i sin tur att två tredjedelar av riksdagen röstade för den. Häpna, desillusionerade och utmattade böjde sig de demokratiska partierna för Hitler. En efter en förstod de alla yrvaket vad klockan var slagen. 

Då var emellertid allting för sent, eftersom de flesta antingen redan mördats eller kastats i fängelse. Mer ”legalt” än så var aldrig Hitlers maktövertagande. Det samarbete och det samförstånd mellan Tysklands grälande partier som kunnat stoppa nazisternas makttillväxt var sedan länge överspelat. 

Hitler var framme vid sitt mål. Tyskland, en gång Europas ledande kulturnation hade tystats. Landet stod färdigt att rustas för ännu ett ödeläggande krig.

HÅKAN ARVIDSSON Historiker och författare, bland annat till Europas revolutioner (Carlsson, 2013).

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.