Perspektiv
Spelberoende
15 februari 2019 kl 12:31

Här är checklistan för att syna behandling av spelberoende!

Spelreklamen har fått nya ytor och möjligheter, samtidigt som kommunernas arbete för att motverka spelberoende ofta betecknas som bristfälligt. Här listar psykiatri­forskare från Centrum för psykiatriforskning, Karolinska institutet, fem kontrollfrågor för socialchefer som ska upphandla behandling av spelmissbruk.

Ingen undgår spelreklamen. Alla med det minsta idrottsintresse får den staplad i pauser mellan lopp eller halvlekar. Vi lockas med drömvinster, samhörighet och vänner, med att få känna oss kompetenta ­eller få en pizza vid insättning på spelkontot. Sedan årsskiftet har spelreklamen även erbjudits nya utrymmen. Både det svenska handbollslandslaget och Melodifestivalen kläs i loggor från spelbolag. På nätet och i kollektivtrafiken – vi påminns ständigt om möjligheten att få satsa våra pengar.

Samtidigt framträder också andra beskrivningar. Berättelser där spelandet blivit allt annat än ett nöje, snarare en desperat jakt på att vinna tillbaka sina förluster. Inte sällan åtföljs det av trasiga relationer, skam över ens beteende och skulder som ingen vanlig lön någonsin kommer att kunna betala. Vi läser om upplevelser där liten eller ingen hjälp har erbjudits och där desperationen leder till att självmord ses som en utväg.

134 000 svenskar bedöms ha problem med spel om pengar. Hos 31 000 bedöms problemen vara synnerligen allvarliga och kan kategoriseras som spelberoende. An­delen problemspelare är högre bland unga män och gruppen har en stor omsättning. ­Vidare kännetecknas personer med spel­beroende av att merparten har en annan, samsjuklig psykiatrisk diagnos (inklusive ­annat be­roende) och en hög risk för allvar­liga suicidförsök.

Behandlingsutbudet har varit varierande och ofta bristfälligt. Många har genom åren i frånvaro av behandling vänt sig till olika självhjälpsgrupper, som haft stor betydelse för att minska upplevelsen av skam och ­ensamhet. Självhjälpsgrupper fyller en viktig funktion för personer med spelberoende, och många upplever det som verksamt att kombinera behandling med kamratstöd. Det är dock viktigt att sträva efter att skilja mellan behandling och hjälp till självhjälp, för att optimera möjligheten för de spelberoende­ att hantera sina problem och minska lidandet för dem och deras anhöriga.

Men förutsättningarna för att få hjälp är sakta på väg att förändras. Sedan ett drygt år ingår spelmissbruk i socialtjänstlagen samt i utökade texter i hälso- och sjukvårdslagen. Det innebär att kommuner och regioner i samverkan måste både arbeta förebyggande och hjälpa personer som har problem med spelmissbruk. Tyvärr är kompetensen ofta bristfällig; detta har det rapporterats en hel del om under det gångna året.

Sedan den 1 januari 2018 ska landets social­nämnder alltså ”arbeta för att före­bygga och motverka missbruk av spel om pengar” (Socialtjänstlagen 3 kap 7 §) och i praktiken erbjuda insatser enligt samma principer som vid missbruk av alkohol och droger. Socialnämnden är också ålagd att ingå en överenskommelse med landstinget om hur man lokalt hanterar spelmissbruk/spelberoende. Detta ställer många kommuner inför svåra utmaningar, då kompetensen kanske saknas bland den egna personalen som blir tvungen att köpa in dessa tjänster.

Skattemedel bör förstås användas så att det gagnar så många som möjligt. Därför kommer här några frågor som socialchefer bör ställa innan de upphandlar insatser och behandling mot spelmissbruk. Punkterna är tänkta att användas som en checklista när man behöver bilda sig en uppfattning om kvaliteten på en tjänst. Om få av dessa punkter finns med i beskrivningen av behandlingen finns skäl att granska tjänsten ytterligare innan man köper in.

1. Vilken utbildning har behandlarna?

Här bör man undersöka i vilken utsträckning behandlarna har en grundutbildning i ett människovårdande yrke, exempelvis sjuksköterska, socionom, psykolog, läkare eller skötare. Legitimationer utfärdas av ­Socialstyrelsen medan beteckningar såsom ”diplomerad” eller ”certifierad” saknar reglering och tillsyn. Man bör även undersöka i vilken utsträckning behandlarna har relevant vidareutbildning (vid spelberoende ­rekommenderas framför allt kognitiv be­teendeterapi (KBT) och motiverande samtal (MI), dock ej enbart MI. Undersök också om behandlarna har erfarenhet av att behandla andra beroenden/missbruk samt om de har specifik kunskap om spelmissbruk/spel­beroende.

2. Vad innehåller behandlingen?

Framgår det vilket innehåll behandlingen har och varifrån man hämtat metoden? Är det en manualbaserad KBT-behandling som är utvärderad? Typiska komponenter i en KBT-manual vid spelberoende är: förklaringsmodell vid spelberoende, funktionell analys, identifiera triggers, stimuluskontroll (begränsa tillgång till spel och pengar att spela för), alternativa aktiviteter, att hitta spelfria aktiviteter, hantera tankar och spelsug, i vissa fall också exponering med responsprevention och kognitiv omstrukturering. Behandlingarna innehåller även ofta någon form av ekonomisk rådgivning, som i bästa fall ges av någon med den kompetensen (exempelvis kommunens budget- och skuldrådgivare). KBT har visat sig fungera både individuellt, i grupp och över nätet.

3. Omfattningen av behandlingen.

En vanlig omfattning av psykologisk behandling vid spelberoende/spelmissbruk är 8–10 sessioner på ungefär lika många veckor och i enstaka fall upp till 16 eller 20 sessioner, vilket också är den omfattning som ligger till grund för socialstyrelsens kunskapsstöd. Återfall i skadligt spelande är vanligt och det är ofta klokt att ha glesa uppföljande besök.

4. Finns det en plan kring anhöriga?

Anhöriga drabbas nästan alltid och kan komma att behöva insatser. Anhöriga kan drabbas hårt ekonomiskt, men de löper ­också större risk att drabbas av psykisk och fysisk ohälsa. Stödgrupper och stödsamtal för anhöriga kan verka förebyggande och även i förlängningen vara till hjälp för den som är spelberoende.

5. Hur utvärderas behandlingen och hur ­presenteras denna utvärdering?

Här bör utvärderingar på gruppnivå (till exempel: 19 av 25 som genomgått behandlingen är spelfria vid uppföljning efter ett år) värderas högre än enskilda uttalanden (till exempel: ”Behandlingen förändrade mitt liv”). Man kan gärna komplettera med ut­värderingar i form av formulär för självskattning av spelproblemen. Beprövade skattningsformulär/skalor bör värderas högre än muntliga återgivningar till behandlare. Tidsintervallet mellan behandling och utvärderingen är också viktigt, då många klarar av att pausa spelandet under en kort period men över tid riskerar att återfalla i spel.

Mycket arbete återstår vad gäller att utveckla och utvärdera behandlingar och bygga upp en kompetens att kunna upptäcka, bemöta och behandla personer med spelproblem. Offentliga resurser bör satsas på att fler personer med spelproblem får tillräckligt god hjälp i stället för att ett mindre antal får omfattande hjälp med osäkert resultat. Slutligen vill vi också lyfta fram betydelsen av att våga prata med varandra om spelproblem. I tystnad och ensamhet frodas skammen.

(Samtliga undertecknare är verksamma vid Centrum för psykiatriforskning, Karolinska institutet.)

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.