Här får flyktingar jobb – trots oddsen

Den här texten handlar om de människor som kommit till Sverige som flyktingar – eller anhöriga – sedan början av 1990-talet och fram till och med 2015. Sammantaget över 400 000 individer.

54 procent av dem mellan 20 och 64 år hade ett förvärvsarbete 2015. I hela befolkningen var siffran 78 procent.

I sammanställningen ingår inte alla utlandsfödda, inte det stora antalet nordbor och personer från andra EU-länder som ofta har lättare än flyktingar att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden.

För personer med flyktingbakgrund har det varit lättast att få jobb i Stockholmsregionen. Men en intressantare fråga är: hur har kommunerna klarat utmaningen utifrån sina förutsättningar?

Tre år i följd har Sveriges Kommuner och Landsting  (SKL) bearbetat siffror från bland annat SCB för att få en bild av just detta. Man har vägt in tre avgörande faktorer som till stor del ligger utanför de lokala aktörernas kontroll: hur hög arbetslösheten är bland svenskfödda i kommunen, hur länge flyktingarna har bott i Sverige och vilken utbildningsnivå de har.

Här är hela listan.

Björn Andersson, SKL:s ansvarige för uppföljning av nyanländas etablering, menar att dessa tre faktorer förklarar drygt 70 procent av skillnaderna i förvärvsfrekvens, varav den absolut viktigaste faktorn är antalet år i Sverige. De kommuner som tagit emot många  flyktingarna på senare år kan därför ha en mycket låg förvärvsfrekvens i gruppen.

Närmare 30 procent av skillnaden mellan kommunerna skulle alltså behöva förklaras utifrån annat än de tre nämnda faktorerna.

Nio av landets tio största kommuner har en minussiffra för hur bra det gått för flyktinggruppen utifrån förutsättningarna. Endast i Jönköping har det gått över förväntan (1 procentenhet). Linköping ligger i botten:

– Siffrorna ljuger inte. Man kan bara konstatera att vi inte presterar som vi borde, säger Christer Mård (L), kommunalråd med ansvar för integrationsfrågor.

– Vi har exempelvis inte haft den genomströmning på svenska för invandrare som vi borde ha, och inte ett tillräckligt bra samarbete mellan de olika myndigheter som jobbar med de här frågorna.

Christer Mård framhåller att konkurrensen om jobben är hård i Linköping, inte minst beroende på att 20 000 unga studerar vid universitetet. Han anser också att det är svårare att i en stor stad som Linköping ”hitta närheten till näringslivet”.

En annan förklaring till att de största kommunerna underpresterar kan vara att de har en större andel männi­skor med flyktingbakgrund som bor i utanförskapsområden.

Mot den bakgrunden är det intressant att Botkyrka sticker ut med en hög plussiffra.

– Våra miljonprograms­områden – Fittja, Hallunda/Norsborg, Alby och Storvreten – överpresterar jämfört med liknande områden i andra kommuner, säger Ebba Östlin (S), ks-ordförande.

Hon förklarar Botkyrkas relativa framgång med att kommunen har lång erfarenhet av att jobba med frågan och att man har ett gott samarbete med Arbetsförmedlingen exempelvis när det gäller att skapa praktik som leder till det så viktiga första jobbet.

– Det är ett tioårigt arbete som börjar ge resultat.

När det gäller miljonprogramsområdena, där häften av Botkyrkas invånare bor, lyfter hon fram att kommunen har särskilda verksamheter med jobbfokus för unga vuxna. En annan viktig åtgärd är att barnen har rätt till förskola, oavsett vad föräldrarna gör.

– Det gör det lättare att ta jobbet när det faktiskt kommer, säger Ebba Östlin.

Solna hade den högsta förvärvsfrekvensen bland flyktingar både 2013, 2014 och 2015. Kommunen överpresterar också mest av alla i gruppen större kommuner vad  gäller den förväntade förvärvsfrekvensen, när man alltså har vägt in flyktingarnas vistelsetid och utbildningsbakgrund.

Inte så konstigt, enligt kommunstyrelsens ordförande Pehr Granfalk (M).

– Vi har under lång tid haft fokus på att få ut just den här gruppen i jobb.

Han framhåller det nära samarbetet med närings­livet inom det han kallar Solna­modellen. Den handlar om människor som efter de två åren i etableringsuppdraget hamnar hos kommunens försörjningsstödsenhet.

– Vi matchar dem med de jobb som finns och kopplar det till den utbildning som behövs, säger Pehr Granfalk.

Han beskriver det som att kommunen har en egen arbetsförmedling som är effektivare än Arbetsförmedlingen. Till stor del handlar det om att Solna ställer krav på företagen att anställa som motprestation till att kommunen tillhandahåller ett bra före­tagsklimat.

– Det finns inget egenvärde för oss i att vara näringslivsvänliga om vi inte får hjälp tillbaka med det som är viktigt för oss, säger Pehr Granfalk.

Under åren 2013–2015 kom de som fanns inom Solna­modellen i jobb inom tre-­fyra månader.

Bland mindre och medel­stora kommuner sticker Norrbotten ut med goda resultat. På vissa håll kan man se att grannkommuner med liknande grundförutsättningar når radikalt olika resultat. I Vaggeryd har flyktingarna till exempel lyckats betydligt bättre än Sävsjö.

– En förklaring kan vara att ansvaret för flyktingmottagningen ligger under kommunens arbetsmarknadsenhet, inte under socialförvaltningen. Det ger flyktingarna ett tydligt fokus på arbetsmarknaden, säger enhetschefen Jenny Andersson i Vaggeryd. 

I Sävsjö säger chefen för indi­vid- och familjeomsorgen, Lillemor Hultqvist, att kommunen tidigare inte riktigt insåg hur mycket stöd flyktingarna behöver i början för att kunna rusta sig för arbetslivet.

– Vi kunde ha flyktingar på SFI under långa perioder utan att erbjuda någon praktik. I dag ser vi till varje individs behov på ett annat sätt.

Björn Andersson på SKL menar att Arbetsförmedlingen kanske skulle vinna på att satsa ökade resurser i kommuner där flyktingar lyckas etablera sig sämre än förväntat. SKL:s ursprungliga rapport i ämnet – ”Framgångsrik lokal integration” – kom för snart två år sedan. Men Arbetsförmedlingens ledning har inte använt sig av den.

– Det är ett intressant diskussionsunderlag men vi har ännu inte studerat resultaten på sådan detaljnivå, säger Roy Melchert, chef för etableringen av nyanlända.

Läs mer: Oklart vilka metoder som fungerar

Läs mer: Asylsökande Bashar tog Morakniven till Mellanöstern och Afrika