Än gör rikspolitiken störst avtryck i lokala val

För statsvetare med fäbless för kommunala val erbjöd 2018 års val ett par tankeväckande utfall. Ett första sådant är att röstdelningen satte nytt ­rekord. Enligt Valu valde 35 procent av väljarna ett parti i riksdagsvalet, ett annat i kommunvalet. Ett andra, och delvis relaterat utfall, är att icke-riksdagsetablerade partier – ofta genuint lokala sådana – oförtrutet fortsätter att samla hyfsat stort stöd. 4,7 procent av väljarna röstade på något sådant alternativ och sammanlagt 553 mandat (exklusive Fi). Motsvarande siffra för 2014 års val var 4,1 procent och sammanlagt 513 mandat. 

Röstdelning och framgång för lokala partier är en indikation på något värdefullt för oss som vurmar för lokal demokrati: att den lokala dimensionen kan göras relevant, rentav brännhet, för väljaren. Faktorerna utgör en approximation på att väljarna faktiskt fattar självständiga beslut i kommun­politiken, och därmed utkräver lokalt ansvar.

Så har det avgjort inte alltid sett ut. Från det att vi fick gemensam valdag 1970 fram till och med valet 1982 var det knappt var tionde­ väljare som delade sina röster i riksdags- och kommunval. Det dröjde tills början på 1990-talet innan över 20 procent av väljarna gjorde det. Att väljarna var så fastsurrade till ett och samma parti fick val­forskarnestorn Sören Holmberg att i 1990-­talets början hävda att kommunala val nog inte avgjordes av kommunala frågor. Rikspolitiska sympatier och frågor samt ­nationella valvindar fällde avgörandet. Men nu, drygt 25 år senare, registrerar vi allt starkare puls hos den kommunala väljaren.

Ur ett ansvarsutkrävandeperspektiv är det goda nyheter att väljaren gör självständiga bedömningar i kommunvalen. Kvaliteten på besluten och resursutnyttjandet har potential att stärkas när väljarna noggrant utvärderar sina lokala alternativ och röstar bort politiker som misskött sig – eller ger makthavare fortsatt stöd när de skött sig bra.

Med det sagt borde det gnaga i hjärnbalken att hela 65 procent fortfarande väljer samma parti i kommun- och riksdagsval. Det är svårt att helt släppa misstanken att rikspolitiska lojaliteter och nationella valvindar trots allt gör stora avtryck i kommunvalen.

Från 2018 års val är särskilt tre resultat värda att uppmärksamma:

1. I nio kommuner låste Sverigedemo­kraterna sina listor och satte upp en icke valbar kandidat. Här skickade man signalen till väljarna: ”Din röst blir bortkastad i den här kommunen och leder endast till en tom stol”. Partiet gick visserligen bakåt i åtta av kommunerna (framåt i en), och tappade sina mandat i två. Men likväl: SD samlade i genomsnitt 3 procent av rösterna i dessa kommuner. Det ledde till åtta mandat som nu är obesatta. Visst, att rösta fram en tom stol skulle kunna ses som ett slags protest mot övriga partier. Men i intrycket är trots allt att SD-väljare i kommunval nog slentrianröstar på SD lokalt när de lägger sin riksdagsröst, i stället för att utvärdera SD:s lokala kandidater och track record under innevarande mandatperiod.
2. Miljöpartiet fick stryk i riksdagsvalet och tappade 2,6 procentenheter. Inte allt för överraskande. Mindre partier i regeringsställning riskerar att bli uppätna av koalitionspartnern, göra vissa eftergifter, med ­effekten att väljarna surnar till. Men att detta slog som en tsunami mot de lokala parti­organisationerna var inte riktigt lika väntat. Partiet gick bakåt i samtliga kommuner utom fyra, dessutom tappade man representation i ett sextiotal kommuner. Siffrorna är så anmärkningsvärda att det är svårt att tänka sig att väljarna gjort den självständiga bedömningen att MP:s lokalavdelningar i nästan samtliga fall misskött sig till den grad att de bestraffas över hela linjen. MP:s nationella valvind tycks ha tryckt ned MP i hela landet.
3. Det har stormat en del kring Stockholm läns landsting under mandatperioden 2014–2018: oreda i kollektivtrafiken, kontroversiella upphandlingsaffärer och återkommande avslöjanden rörande bygget av Nya Karolinska. I förväg var nog förhandsgissningen att Alliansen, som styrt landstinget under mandatperioden, skulle bestraffas lite grand av väljarna. Och visst, Moderaterna backade. Men det tappet kompenserades nästan fullt ut med framgångar för övriga allianspartier. Förlusten från 2014 blev därför bara 0,3 procentenheter. När allt är räknat och klart kan Alliansen styra vidare 2018–2022.

Accepteras poängen att väljarnas ansvarsutkrävande i kommunval har en bit kvar till att klassas som ”välfungerande”, bör vi fundera över vad som kan göras för att stärka detsamma. Åtminstone i min bok är det två realistiska huvudkandidater som materialiseras: att införa majoritetsstyre i kommuner och landsting, samt införa skilda valdagar. 

I dag jobbar vi med ett slags permanenta kommunala samlingsregeringar, där majoritet och opposition sitter i kommunstyrelsen med kollektivt ansvar. Ordningen kan göra det svårt att veta vilka som styr kommunen, sålunda svårt att veta vem man ska straffa eller belöna för insatser under gången mandatperiod. Förutsättningarna för ansvars­utkrävande skulle stärkas genom införandet av kommunal parlamentarism, alltså att kommunfullmäktiges majoritet tillsätter och avsätter kommunens ”regeringar” som utövar makten för den politiska majoritetens räkning. Idén är inte galen. I ”En utredning om en kommunallag för framtiden” (SOU 2015:24) föreslogs en försöksverksamhet med detta. Regeringen såg dock inte behovet av detta. 

Ytterligare verktyg för att stärka förutsättningarna för ansvarsutkrävandet är att skilja på valdagarna. Den lokala ekonomins utveckling, genuint lokala frågor och lokal resursanvändning skulle på ett helt annat sätt hamna i väljarnas strålkastarljus, och de lokala parti­organisationerna skulle vara tvungna att driva genuint lokala kampanjer.

Inte heller denna reformidé kan avfärdas som barock; det är alls inte länge sedan frågan i högsta grad var aktuell. I ett utspel relaterat till den då pågående Grundlags­utredningen skrev företrädare för såväl allianspartierna som Miljöpartiet att de var överens om att just skilja på riksdags- och kommunalval. Också det förslaget hamnade i papperskorgen.

Förslaget viftas regelmässigt bort med att valdeltagandet skulle sjunka dramatiskt om kommunval hölls separat. Det är visserligen sant att vi skulle få stå ut med väsentligt lägre valdeltagande. Men andra värden måste också tas in i kalkylen.

För det första: vad är högt valdeltagande är egentligen värt, om det innebär att ansvarsutkrävandet blir ineffektivt – att illa fungerande styren får sitta kvar, eller att välfungerande ryker, bara för att den nationella valvinden blåser stenhårt åt ett håll?

För det andra: Sverige har väldigt långt mellan sina val – fyra år. Skilda valdagar gör att vi oftare anordnar val, och det ­förefaller vara en bra sak i sig själv. Bara det att hålla ett val har goda effekter på ­demokratin: förtroendet för politiker, partier och institutioner ökar, dessutom aktiveras och tränas partierna i sin roll som demo­kratins huvudrollsinnehavare.