Funktionell dumhet i offentlig verksamhet måste bekämpas

Vi har skapat en ångestdriven offentlig verksamhet där auktoritet, professionalitet och ansvarstagande har fått ge vika för formalism och felminimering. Men en bocka-av-logik för verksamhetsledningar borgar för en illa fungerande verksamhet. Man behöver inte ta något större ansvar för ett bra resultat, skriver forskningsledaren och författaren professor Mats Alvesson, som nyligen utgivit boken ”Dumhetsparadoxen”.

Stora delar av den offentliga sektorn är i förfall. Pisaskolan har misslyckats, Pisahögskolan har införts – allt sämre förberedda studenter ska erbjudas plats och hög genomströmning gäller. Polisen löser få brott, socialtjänsten upplever massflykt, integrationen är misslyckad. Olika skandaler kräver alltid någon åtgärd. Diverse krav ställs på jämställdhet, miljöarbete, mångfald, arbetsmiljöfrågor, olika gruppers ökade rättigheter med mera. ”Lösningen” när misslyckanden uppmärksammas är ofta skärpt lagstiftning. Sådan lugnar väljargrupper och ger massmedia något att rapportera om. 

Resultatet blir att hela den offentliga sektorn ska följa allt fler lagar och regler. En mängd tillsynsmyndigheter undersöker att allt görs enligt regelboken. Offentliga verksamheter prioriterar att uppvisa en verksamhet som undgår kritik och påföljd. Utbildning för skolrektorer handlar till exempel till stor del om att lära sig skollagen.

Logiken verkar bestickande. Problem/klagomål medför lagstiftning, vilken backas upp av tillsyn och nedslag på avvikelser från lagstiftning. Så fungerar offentlig sektor och allt borde vara frid och fröjd. Men det är det inte.

Mycket energi går åt till att göra allt formellt rätt och uppvisa rätta planer, rutiner och dokumentation som gör att allt ser bra ut. Men en bocka-av-logik för verksamhetsledningar borgar för en illa fungerande verksamhet. Man behöver inte ta något större ansvar för en bra praktik eller ett bra resultat. Självständigt tänkande utanför de tre sfärerna – lagstiftning, regelverksefterlevandegranskning och strikt regelföljande – lyser ofta med sin frånvaro. 

Här dominerar vad vi betecknar som funktionell dumhet. Man gör allt rätt, rör sig inom en avgränsad ”det ska se bra ut-sfär” och undgår frågor kring vad som är meningsfullt och förnuftigt. Frågar man rektorer om de har ställts inför valet att anställa en behörig eller en bra lärare, svarar alla att det har man gjort – och man anställer då behöriga, även om de inte är så duktiga eller lämpliga. Hellre göra formellt än sakligt rätt.

Vi har skapat en ångestdriven offentlig verksamhet där auktoritet, professionalitet och ansvarstagande har fått ge vika för formalism, anpasslighet, försiktighet och felminimering.

Så här säger en person med lång erfarenhet som ansvarig kommunpolitiker och högre chef för äldreomsorg:

”Det görs tappra försök att lyfta ’goda exempel’ och på annat sätt fokusera på det positiva, men som de formella kraven med tillhörande tillsyn är utformade blir det ändå så att ’felsökande’ och rädsla blir det förhärskande. Det vi lägger mest tid på nu är att försöka finna kloka sätt att möta alla de förvånansvärt detaljerade krav som ställs – och vi inser att detta försvårar/gör det omöjligt att finna nya sätt att utföra äldreomsorg på.”

Här är ett exempel från skolans värld, präglad av allt lydigare personer, där friskolor blir allt mindre benägna att försöka med kreativitet och variation – för att undgå kritik för att göra fel. En vd för en skolkoncern beskriver följande: 

”Jag har cirka 150 anställda och mitt arbete går i huvudsak ut på att försöka ingjuta mod i dessa modlösa själar. Skräcken att göra fel är så utbredd att allt tänkande upphört. Jag har sagt till dem att ta ut svängarna maximalt, jag kommer att ta smällarna. Men mina sex rektorer och lärarna invänder oavbrutet och med en mun att skollagen säger si och läroplanen säger så. Och om vi gör några fel så kommer Skolinspektionen att slå oss på fingrarna. Inte en ny tanke gör sig påmind. Vi har skapat ett monster med endast ett medel för att lösa problem – ’Vi behöver mer resurser’. Aldrig någonsin ’smartare lösningar, lateralt tänkande och mod’.” 

Många tillsynsmyndigheter har rykte om sig att vara den funktionella dumhetens högborgar, låsta i en snäv och ibland fyrkantig felfinnarlogik som får företräde framför att bedöma om verksamheter fungerar bra i stort eller inte. Ofta anar tillsynsfolk detta själva. Jag har hållit många föreläsningar för tillsynsmyndigheters personal. Majoriteten verkar hålla med om att den centrala logiken ofta leder helt fel. 

Vad göra? Ofta framhålls alternativet tillit och självständighet. Man måste lita på de professionella, är ett vanligt slagord. Det kan man inte utan vidare. Skråtänk och egen-intresse präglar professioner. Utan yttre krav väljer man ibland det som är bekvämast. Lägg till detta att en allmän försvagning av yrkesauktoritet har skett på flera områden. Vem har förtroende för en allt svagare lärarkår? Eller en polis vars uppklaringsstatistik imponerar föga? Nej, få problem löses med en ”vi måste lita på de professionella-formel”. 

Så finns det då inget alternativ till regelföljande eller professionskramande? Jo. Man kan på allvar undersöka verksamheter utifrån reella resultat och praktik. Det kräver utvärdering baserat på kunskapsunderlag och användande av omdöme.

Lösningen är kvalificerad och jämförande peer review, det vill säga bedömningar av yrkesfolk som kan verksamheten (ej jurister). Man utser grupper av duktiga granskare som gör oanmälda besök på till exempel äldreboenden eller skolor. Dessa gör observationer av praktiken, intervjuar slumpmässigt anställda eller avnämare samt undersöker reella resultat.

Man granskar även tecken på manipulationer (glädjebetyg, friserade siffror rörande brottsuppklaring, diagnoser och ersättning, låga krav för ökad genomströmning i högskolan, överbefordrade kvinnor för putsad jämställdhetsstatistik med mera) och påtalar tydligt dessa. 

Därefter jämför man och konstaterar vilka som, utifrån förutsättningarna, har bra och dålig kvalitet i praktik och resultat. Både de bra och de dåliga lyfts fram. Ett tryck på bra resultat borde vara en starkare drivkraft än ångest för att göra formella fel. Ett sådant förhållningssätt kräver dock att ledningar och professionella får handlingsutrymme. Och att det utkrävs ansvar vid dåliga resultat och svag praktik. En ledning som har återkommande svaga prestationer bör kanske bytas ut. 

Vi har en offentlig sektor i tydlig nedgång. Vi har ökade påfrestningar på skola, socialtjänst, sjukvård, polis, kriminalvård. Därtill har vi alltmer räddshågsna ledningar och anställda, avarter av New Public Management, kundorientering och fokus på att göra allt formellt rätt, snarare än bra. Detaljstyrning och minimering av formella fel bör ges en mindre roll. Funktionell dumhet måste bekämpas, inte som nu närmast systematiskt gynnas.


Mats Alvesson, Lunds Universitet, leder ett forskningsprojekt om funktionell dumhet i organisationer och har nyligen utgivit boken The Stupidity Paradox. The power and pitfalls of functional stupidity at work, med Andre Spicer.

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.