Perspektiv
2 oktober 2014 kl 05:00

Denna artikel publicerades för 5 år sedan

Från bomberjacka till läsglasögon - så tog SD folkhemmet i besittning

Sverigedemokraterna har i årets val växt i många grupper där de varit underrepresenterade: medelålders, pensionärer, kvinnor, högutbildade, högavlönade, storstadsbor. Den typiske SD-väljaren i dag bär snarare läsglasögon än bakåtvänd keps eller bomberjacka, skriver Markus Uvell, författare till boken Folkhemspopulismen.

Jimmie Åkesson vann valet, i första hand åt sitt eget parti. För fjärde valet i rad har SD fördubblat sitt väljarstöd, ett svårslaget rekord. Men i praktiken vann Åkesson också valet åt Socialdemokraterna. Stefan Löfven hade inte kunnat bli statsminister om inte SD tagit så många väljare från framför allt Moderaterna.

Hur kunde detta ske? Många journalister, debattörer och politiker är fortfarande märkbart chockade. Då måste de ha missat att SD steg för steg förvandlas till något annat än det en gång var. Många verkar mer upptagna av partiets ”heilande” historia än av dess utveckling den gångna mandatperioden.

Det SD som kom in i riksdagen 2010 var ett missnöjesparti med förankring i grupper som kände sig bortglömda eller oönskade. I min bok Folkhemspopulismen (Timbro 2010) redogör jag för SD-sympatierna i flera sådana grupper: arga unga män i bruksorter, utslitna kvinnor i vården, arbetslösa LO-medlemmar, desillusionerade lärare.

Redan i valet 2010 syntes tydliga drag av det som 2014 skulle göra SD ännu starkare: krav på att i valet mellan kostnader för invandring och kostnader för välfärden prioritera det senare. Det är en invandringsfientlig ståndpunkt, som jag själv saknar sympati för, men den är inte nödvändigtvis rasistisk. 

Sverige har, som alla andra länder, reglerad invandring. Att vilja reglera hårdare, för att i stället satsa mer på t ex äldreomsorgen, är inte det samma som att vara rasist eller ”främlingsfientlig” (detta besynnerliga ord, som om det handlade om att avsky okända människor i allmänhet).

I valet 2014 bröt SD på allvar in i grupper som länge närt just ett sådant mer pragmatiskt motstånd mot dagens invandringspolitik. Bredden i den framgång partiet uppnådde är slående. De flesta gamla ”sanningar” om var partier som SD är starka motbevisades i år. Sverigedemokraterna nådde 5–10 procent i exklusiva Östermalmskvarter, på hipstertäta Södermalm, i universitetsstäder, i tidigare SD-svaga Norr- och Västerbotten.

SD är ett betydligt bredare parti i dag än 2010. De har i årets val växt i många grupper där de tidigare varit underrepresenterade: medelålders, pensionärer, kvinnor, högutbildade, högavlönade, storstadsbor. I takt med att partiet blivit allt mer polerat, har också bredare grupper vågat ta steget att rösta på det. Den typiske SD-väljaren i dag bär snarare läsglasögon än bakåtvänd keps eller bomberjacka.

Samtidigt är den politiska utmaning SD representerar i många avseenden samma som den var 2010. Det är inte i första hand partiets politik utan dess väljarbas som har förändrats. Det finns åtminstone tre viktiga utmaningar, som övriga partier har märkligt svårt att hantera.

För det första, SD:s ”missnöjesnationalism”: Ordet ”nationalism” leder lätt tankarna till nationalchauvinistiska föreställningar om det egna landets stolta historia och allmänna överlägsenhet. Sådana nationalistiska stämningar finns förstås bland SD:s väljare, men betydligt vanligare är ett slags bitter missnöjesnationalism.

I Carl Melins och min nyutkomna bok Innerst inne (Timbro 2014) beskriver vi hur SD-väljare är de allra mest missnöjda och uppgivna vad gäller dagens Sverige. Bara 14 procent av SD-väljarna instämmer i påståendet ”Utvecklingen i Sverige går på det hela taget åt rätt håll”, jämfört med 46 procent i väljarkåren som helhet. 

Även vad gäller det som ofta ses som Sveriges bästa grenar – ekonomin och välfärden – är SD-väljarna mindre imponerade än andra: 66 respektive 56 procent instämmer i att Sverige på dessa områden är bättre än andra länder, jämfört med 82 och 71 procent i hela väljarkåren.

Ofta kritiseras SD med argument av typen ”det mesta vi i Sverige är stolta över kommer faktiskt från andra länder”, vilket helt missar målet. Det som driver SD-väljarna är en bitterhet över att Sverige förfallit, snarare än en nationalistisk yra över vår storhet.

För det andra, debatten om invandringens kostnader: SD presenterar mer eller mindre fantasifulla gissningar om hur mycket flyktingmottagandet kostar, inklusive bidragsförsörjning. På detta svarar andra partier regelmässigt att ”invandringen är lönsam”, ett påstående som bygger på en avsiktlig sammanblandning av flyktingmottagande (naturligtvis en kostnad, särskilt initialt) och arbetskraftsinvandring (en ekonomisk tillgång).

Problemet med den senare argumentationen är att väljarna vet att den inte håller. Naturligtvis inser svenska folket att det kostar pengar att ta emot flyktingar, och att Sverige bär en jämförelsevis mycket hög sådan kostnad. 

Ett humanitärt beslut att ta emot flyktingar kan bara försvaras med humanitära argument, inte med sammanblandning av flykting- och arbetskraftsinvandring. Och en sådan humanitär argumentation måste inledas med att säga som det är: ja, flyktingmottagande kostar mycket pengar och det är ett ansvar vi bör vara beredda att ta.

För det tredje, SD:s bild av sig själva som ”socialkonservativa”: Förenklat definierar de detta begrepp som ett slags kombination av en traditionell socialdemokratisk syn på välfärdsstaten och en värdekonservativ syn på frågor gällande familj, jämställdhet, brott och straff, polisen et cetera. Ur ett väljarperspektiv är positionen inte ologisk.

I Innerst inne beskriver vi hur skeptiska väljarna är mot politiska ingrepp för att öka jämställdheten. När Nya Moderaterna försökt ”modernisera” sin syn på jämställdhet samtidigt som de nästan slutat prata om polisen och försvaret har det ökat SD:s möjligheter att locka ”gammelmoderata” väljare. Dessutom är det sedan tidigare känt att värdekonservativa sympatier sträcker sig långt in bland traditionella S-väljare.

Så långt dagens SD, men vad händer nu? Hur kommer partiet att utvecklas? Den viktigaste slutsatsen är att SD i hög utsträckning är ett ”work in progress”, partiet utvecklar under resans gång en allt mer heltäckande politik. Mycket talar också för att utvecklingen är starkt beroende av vilka enskilda personer som får vilka poster i partiet.

Att SD kommer fortsätta vara ett uttalat invandringsfientligt parti är givet. Hur partiets politik kommer att utvecklas på andra områden är mer svårbedömt och kommer – på grund av partiets styrka – att kunna bli avgörande för hur svensk politik utvecklas på längre sikt.

För att göra en haltande jämförelse med våra grannländer: 

Kommer SD med tiden att utvecklas mer i riktning mot Dansk Folkeparti (starkt förenklat: ett välfärdspopulistiskt invandringsfientligt parti som lockar många vänsterväljare)? Eller kommer vi att få se ett SD som allt mer liknar norska Fremskrittspartiet (ett borgerligt invandringsfientligt parti)?

Svaret på den frågan kan på lång sikt bli viktigare än det mesta som diskuteras efter valet.

Markus Uvell är vd för Timbro, författare till böckerna Folkhemspopulismen – berättelsen om Sverigedemokraternas väljare (2010) och Innerst inne – vad svenska folket egentligen tycker (2014).

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.