Perspektiv
Förstelärare
7 juni 2019 kl 11:19

Förstelärarreformen har skapat en kapabel yrkeskår

Förstelärarreformen har inneburit en stärkt lärarprofession och mer tillit till kåren. Men den lokala variationen är stor, skriver Gustaf Kastberg, professor i offentlig förvaltning.

Sedan ett antal år finns det en möjlighet för lärare att avancera inom yrket genom att utnämnas till förstelärare. Reformen var omstridd och mycket kritik riktades och riktas mot den, inte minst från lärare. I en omfattande studie där jag tillsammans med kollegor följt reformen konstaterar vi emellertid att det mesta av kritiken är obefogad och baserad på lösa grunder. Vad vi observerar är en reform som stärkt professionen.

Förestelärarreformen introducerades med argument om att den skulle stärka lärarnas professionalism och göra läraryrket mer attraktivt. Reformen innebar att lärare skulle kunna utses till förstelärare och att det föll på huvudmannen att mer konkret utforma vad förstelärarskapet skulle handla om. Staten finansierade reformen genom förestelärarnas lönepåslag om 5000 kronor i månaden.

Kritiken kom att bli omfattande även om huvudmän och fack överlag ställde sig positiva. Reformen innebar trots allt ett nettobidrag till sektorn och den samlade lönekakan blev större. Kritiken kom i stället främst från lärarkåren och andra debattörer. I regel handlade kritiken om ganska vaga rättviseargument och att reformen slår sönder en enhetlig och jämlik lärarkår och att konkurrens mellan lärare introduceras.

Alla, även kritikerna, hänvisar till professionsideal och vill gärna framställa sig som professionella och tillhörande en profession. Det reser en central fråga om vad en profession egentligen är och med det följdfrågorna om hur väl lärarkåren motsvarar en profession och i vilken utsträckning förstelärarreformen fört lärarkåren mot eller ifrån ett professionsideal.

Om vi börjar med den första frågan, vad bör känneteckna en yrkeskategori för att den ska vara relevant att tala om i professionstermer?

En första dimension handlar om att yrkesutövandet ska kännetecknas av autonomi i utförandet av en komplex syssla som i regel kräver situationsanpassade beslut relaterade till klienten. Läkare ställer exempelvis diagnoser och advokater gör bedömningar om klientens situation. Ofta stannar bilden av professioner vid detta, det autonoma yrkesutövandet. Det finns emellertid andra dimensioner som är centrala.

En andra dimension handlar om att professioner måste kunna underhålla och upprätthålla en intern ordning. Ofta talas det i sammanhanget om professionen som system. En stark profession klarar av att fatta beslut om vem som får tillhöra professionen, hur arbete ska planeras och koordineras, övergripande policyfrågor samt frågor gällande karriärvägar.

En tredje dimension handlar om att professionen har en förmåga att försvara och upprätta hålla gränserna kring det som ofta kallas professionens jurisdiktion, det vill säga de arbetsuppgifter de har ensamrätt på att utföra. Det är dessa dimensioner som givit professioner (exempelvis läkare, advokater och revisorer) en särställning; kompetensen i yrkesutövandet, i kombination med intern organisering och ett ansvarstagande för sin jurisdiktion. Med detta som utgångspunkt kan och vågar samhället decentralisera frågor. Det handlar om en tillit till ett system snarare än till en enskild yrkesutövare.

Om vi med dessa tre dimensioner som grund vänder oss till hur lärarkåren kommit att utvecklas fram till förstelärarreformen, hur ser det då ut? Det går att konstatera att lärarna varit och är mycket autonoma i sitt yrkesutövande. De äger sin dagliga klassrumspraktik. Vänder vi oss till de båda övriga dimensionerna blir utfallet mer nedslående för den som vill se en stark profession. Den platta jämlika lärarkåren (som kritikerna av förstelärarreformen lyfter fram som en central kärna i yrkeskåren) har varit helt oförmögen att uppvisa en stark representation i olika frågor, oavsett om det gäller nationell eller huvudmannanivå. Detta har förstärkts av att rektorer i Sverige drivit ett professionaliseringsprojekt på egen hand. Ett projekt som handlat om att distansera rektorskapet från den ordinarie lärarkåren. Inte heller har lärarna varit särskilt framgångsrika i att värna om sin egen jurisdiktion.

Sammantaget går det att konstatera att lärarkåren inte svarade särskilt väl mot att vara en stark profession, eller en profession över huvud taget. I stället har de med autonomi utfört arbete som reglerats och givits ett innehåll av externa aktörer.

Ett begrepp inom litteraturen som kanske klingar mindre romantiskt men förmodligen beskriver situationen väl är ”närbyråkrater”. Det är alltså i denna lärarkår som förstelärarreformen gör sitt inträde.

Baserat på den studie jag genomför tillsammans med Johan Alvehus och Sanna Eklund och som bland annat av rapporterats i boken ”Lärarkåren och förstelärarna. Splittrad, stärkt och styrd profession” (2019) utgiven på Studentlitteratur, kan ett resonemang utvecklas.

En av sakerna vi konstaterar är att förstelärarna framförallt knyter sitt förstelärarskap till praktiker utanför klassrummet. De ansvarar för studiedagar, är ämnesansvariga, företräder en pedagogisk inriktning, sitter i ledningsgrupper och sköter koordinering av uppgifter.

Sammantaget gör de en hel del saker som faller inom ramen för vad som kan betraktas som ett pedagogiskt ledarskap och saker som kan betraktas som koordinering av vardagen. Många av dessa uppgifter låg tidigare på rektor eller andra funktioner men hanns sällan med. Vår slutsats är att förestelärarna framförallt mutat in ett område på skolnivå och att de gör detta i egenskap av lärare med en stark förankring i undervisningsvardagen.

Ställer vi dessa iakttagelser mot idealbilden av professioner kan vi konstatera att förstelärarna har en potential att föra lärarkåren ett steg mot en starkare profession. Med förstelärarna hanterar och ansvarar lärarkåren för fler saker än tidigare: de har expanderat sin jurisdiktion samtidigt som det finns en större kapacitet att hantera för professionen centrala aspekter som kunskapsspridning och utveckling. Att det är just en potential det handlar om beror på att även om våra iakttagelser är övergripande är den lokala variationen stor gällande hur rollen etablerats.

Med rätt lokal utformning kan förestelärarreformen bidra till att lärarkåren utvecklas till att vara en profession som det på goda grunder går att hysa en större tillit till. Detta eftersom en profession etablerats med större kapacitet att ta hand om ett vidare spann av angelägenheter som rör yrkesutövaren och som sträcker sig bortom yrkesvardagen. För svensk skola är detta något positivt eftersom det blir fler krafter som aktivt bidrar till utvecklingen.

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.