Forskningsdirektören: "Det kan bli en skumpig resa"

Att få till en intervjutid med Clara Hellner är inte lätt. 

– Det är ett sådant jobb: möten, möten, möten. Mycket på en gång och väldigt många kontaktytor. 

Pandemin har förändrat arbetssättet inom hela regionen, så just nu hålls mötena i huvudsak digitalt. Rent fysiskt huserar Clara Hellner och dussinet medarbetare annars i forskningshuset BioClinicum på Karolinska institutet – en placering som faller sig naturlig. Regionen samarbetar tätt med både KI, KTH och Stockholms universitet i FoU-frågor kring såväl hälso- och sjukvård som kollektivtrafik. 

Vad förväntas du uppnå i din nya roll?
– Regionen är ju en politiskt styrd organisation med ett antal mål i budget och verksamhetsplan. Men jag jobbar med tre områden: universitetssamverkan, innovation och life science. På forskningsområdet pågår förstås jättemycket kring covid just nu. Det har varit fantastiskt att se hur snabbt folk har dragit i gång stora antikropps-, vaccin- och kliniska studier som kommer att vara en väldigt viktig källa till kunskap både på kort och lång sikt. 

Hur stor är regionens forskningsbudget?
– En miljard om året. Fast väldigt mycket går till öronmärkta, pågående projekt, infrastruktur och annat. Det är inte så att jag sitter och delar ut hela miljarden. 

Jag intervjuade Region Östergötlands forskningsdirektör för ett par år sedan och han talade mycket om sin allergi mot floskler. Enligt honom håller det svenska forskningssystemet inte tillräckligt hög kvalitet utan är fullt av tomma ord, flaskhalsar och långbänkar. Håller du med?
– Det beror på vad han menar. Klart att det finns många strategidokument som talar om allt tjusigt vi ska åstadkomma: Sverige ska bli ledande inom olika områden, KI ska bli världsledande inom klinisk forskning … Sådant finns det mycket av. 

Men är det tomma ord?
– Nej. Att vi har höga ambitioner när det gäller FoU tycker jag är positivt. Sedan är det mycket som måste samverka för att det ska bli verkstad. Alla måste gå i takt – man kan ha stora planer högt upp i en organisation, men sedan ska det hålla hela vägen ut. Så komplexiteten är en utmaning, och givet komplexiteten tycker jag att vi åstadkommer mycket bra.  

Finns det något du vill förändra nu när du har chansen?
– Jag skulle vilja att vi verkligen klarar att få ut forskning och utveckling i hela sjukvårdssystemet. Vi måste klara det! Patienterna finns allt mindre på sjukhusen, de kommer att finnas i hemmet, och vi måste bedriva forskning, utveckling och undervisning där patienterna finns. 

– Jag tror att förutsättningarna är jättegoda, men det är ett stort omställningsarbete för alla och en viktig utmaning: att hålla samma höga klass på FoU i ett decentraliserat vårdsystem, ibland tillsammans med kommunerna, som vi gjort på universitetssjukhusen. Om 20 år jobbar vi säkert på helt annat sätt än i dag. 

Själv säger sig Clara Hellner komma från en del av vården med låg grad av akademisering, det vill säga psykiatriforskningen.  

– Den frustrationen har drivit mycket av mitt arbete: att få bygga upp en struktur för klinisk forskning inom psykiatrin. Jag var med och drog i gång Centrum för psykiatriforskning 2007 och var även chef där ett antal år. Det är fantastiskt att se vad som går att åstadkomma; många har velat samma sak och då kan det bli väldig kraft i en process. 

Samma kraft ser hon nu under pandemiarbetet i det gigantiska system som Stockholms och Sveriges hälso- och sjukvårdsapparat utgör. Visserligen finns det alltid sådant man tycker kunde fungera bättre – men vi har också klarat väldigt mycket, framhåller hon. 

– Jag talar inte bara om FoU utan även om sådant som digitaliseringen, som ju har exploderat. Så det finns mycket att vara stolt över, och jag är otroligt stolt över att få vara en kugge i det hjulet. 

Får du alls tid att ägna dig åt egen forskning framöver?
– Mmm, jag är ju adjungerad professor och har en liten forskargrupp där jag bland annat testar en behandling mot självskadebeteende i en stor klinisk prövning. 

Vad blir svårast med ditt nya jobb?
– Komplexiteten. Även om man är överens om vart man ska kan det hända så mycket på vägen som man kanske inte förstår eller förutser. Det gäller att vara beredd på att det kan bli en skumpig resa.