Perspektiv
Primärvård
6 november 2020 kl 10:21

Forskningen i primärvården behöver stärkas

Primärvården står med ena benet i pandemin och det andra benet i en reform baserad på utredningen ”God och nära vård”. Primärvården utvecklas dock inte i rätt riktning eftersom forskningen inom allmänmedicin länge fått stå tillbaka. Nu behöver svensk primärvård rustas för framtiden, skriver företrädare för Svensk förening för allmänmedicin och Tankesmedjan Vård & Vetenskap.

I regeringens höstbudget för 2021 nämns vård och forskning primärt i samma andetag som coronapandemin, med satsningar för att täcka merkostnader i vården samt att stärka forskningen om coronaviruset. Det är välkommet, men samtidigt lyser satsningar på att skapa en långsiktigt hållbar vård med sin frånvaro.

Primärvården utgör grunden i det svenska sjukvårdssystemet. Det är den första vårdnivån som ska tillgodose befolkningens basala behov av hälso- och sjukvård. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen definieras primärvård som öppenvård given utan avgränsning när det gäller sjukdomar, ålder eller patientgrupper. Ett aktningsvärt uppdrag.

Dagens primärvård förändras snabbt. Digitala arbetsformer blir allt mer framträdande, drivet av entreprenörer och nya digitala vårdgivare. I regeringens utredning ”God och nära vård” har utredaren lämnat flera delbetänkanden med förslag för hur framtidens primärvård bör organiseras för att bli ”modern, jämlik, tillgänglig och effektiv”.

Coronapandemin har på ett mycket tydligt sätt visat på flera områden som måste förbättras i framtidens primärvård. Äldre och socioekonomiskt svaga grupper har drabbats oproportionerligt hårt. Exempelvis visar en rapport från Region Stockholm att invånare i Stockholm som är födda i Somalia, Syrien eller Libanon under våren löpte fyra gånger så stor risk att avlida i covid-19 jämfört med en person född i Sverige.

Samtidigt har primärvårdens kraft nu verkligen släppts lös på grund av pandemin. På ett sällan skådat sätt har de restriktioner som pandemin medfört överbryggats av nya innovativa metoder för att ge en god vård. Runt om i landets primärvårdsenheter rapporterades tidigt om initiativ till separata mottagningar för patienter med luftvägssymptom och ändrade arbetssätt för att erbjuda vårdbesök via telefon eller video.

Initiativen har allt som oftast kommit från sjuksköterskor, läkare, fysioterapeuter och annan vårdpersonal. Det är tydligt att det bland primärvårdens medarbetare finns ett driv att förändra och förbättra. Tyvärr drunknar det ofta i det dagliga arbetet.

Lärdomarna från pandemin och förslagen i utredningen ”God och nära vård” skapar nu ett lysande tillfälle att göra reella satsningar för att få en primärvård med nära och starka kopplingar till forskning som kan framtidssäkra grunden för det svenska sjukvårdssystemet.

Vi ser stora fördelar med en stärkt koppling mellan primärvården och forskningen, där den nationella allmänmedicinska forskarskolan nu har en stor betydelse för att öka forskningskompetensen inom primärvården.

För det första kan vetenskaplig evidens kring olika former av digital vård byggas upp. Detta är ett viktigt steg för att nå målsättningen att Sverige ska bli världsledande på digital vård år 2025. Det är också en förutsättning för att vårdens begränsade resurser ska kunna riktas till digital vård som verkligen fungerar.

För det andra behövs mer forskning som är förankrad i primärvården med patienten i fokus, vilket skulle bidra till en större patientnytta i de forskningsstudier som genomförs. Ett sätt att göra det är genom att patientens upplevelser mäts och redovisas. Här kan Sverige dra lärdom från andra länder med sådana system, som Nederländerna och Tyskland.

För det tredje kan ett utökat forskningssamarbete mellan högspecialiserad vård och primärvård stärka samarbetet genom hela vårdkedjan.

Ett stort hinder för att utöka forskningen i primärvården är att andelen disputerade läkare i hela läkarkåren sjunkit från 20 till 17 procent mellan 2005 och 2017, och situationen i primärvården anses vara mest kritisk. Även ett ökat antal sjuksköterskor och fysioterapeuter med forskarutbildning är avgörande för att stärka forskningskulturen i primärvården.

Dessutom är primärvården uppbyggd av en mängd små enheter med olika förutsättningar för forskning både sett till geografiska områden, bemanning och ekonomi. Konsekvenserna är att en stor del av primärvården inte har tillgång till någon forskarutbildad personal över huvud taget.

Även på universitetskliniker vittnar forskare om att vårdproduktion kommer i första hand och forskning får bedrivas när det finns tid över. I primärvårdens ofta slimmade organisationer med stora patientflöden är detta ett ännu större hinder för forskning.

Vi hoppas att regeringens kommande forskningsproposition i november adresserar detta viktiga område. Vi är övertygade om att svensk sjukvård skulle gynnas om de idéer, initiativ och goda exempel som finns i primärvården kunde fångas upp i forskningsprojekt. I utredningen ”God och nära vård” lyfts behovet av en allmänmedicinsk forskningsfond enligt norsk modell för att på ett konkret sätt stärka forskningen i den nära vården.

Vi föreslår nu att regeringen gör slag i saken och ger Vetenskapsrådet i uppdrag att inrätta en nationell forskningsfond för allmänmedicinsk forskning. Forskningsfonden bör ha tre konkreta uppdrag:

1. Att starta och samordna ett nationellt nätverk som kan föra samman forskare i primärvården, universitet och högskolor, patientorganisationer och professionernas yrkesföreningar. Nätverket ska stimulera forskning som belyser sjukdomar och patienters behov ur olika aspekter.

2. Att utreda och föreslå åtgärder för hur de allmänmedicinska enheterna på universiteten kan stärkas i sitt uppdrag att vara en brygga mellan primärvården och forskningen. Det är bara genom att likställa forskningsproduktion med vårdproduktion som vi kan höja forskningens status i primärvården.

3. Att finansiera allmänmedicinsk och primärvårdsforskning samt säkerställa att den nationella forskarskolan i allmänmedicin kan fortsätta vara en central del i forskarutbildningen för forskande läkare i primärvården.

Redan före pandemin fick primärvården ett utökat uppdrag för att ge den bästa vården till en växande och åldrande befolkning. Vi som jobbar inom vården och forskningen vill genomföra det uppdraget. Ge oss förutsättningarna och bygg system för att stärka forskningen i primärvården i dag så vi kan ge en god och nära vård i framtiden.

Skribenter

Andreas Stomby

läkare och forskare vid Linköpings universitet, ledamot forskningsrådet Svensk Förening för Allmänmedicin (SFAM)
Ove Andersson
ordförande Samling för Allmänmedicinsk Forskning och Utbildning
Cecilia Björkelund
senior professor i allmänmedicin, Göteborgs universitet
Susanna Calling

docent, specialistläkare i allmänmedicin, Lunds universitet
Lars B Dahlin

prefekt Institutionen för translationell medicin, Lunds universitet
Ami Hommel

ordförande Svensk sjuksköterskeförening
Magnus Isacsson

ordförande SFAM
Stefan Jansson

med dr distriktsläkare, Region Örebro län
Paul Kalliokoski

med dr specialistläkare i allmänmedicin, Uppsala universitet
Björn Landström

vetenskaplig sekreterare, SFAM
Stefan Lindgren
seniorprofessor i medicin, Lunds universitet
Hannie Lundgren
forskningschef Region Skåne
Anna Nager

ordförande forskningsrådet SFAM, docent, Karolinska institutet
Jan Nilsson
ordförande Tankesmedjan vård och vetenskap

Ingemar Petersson

forskningschef Skånes universitetssjukvård
Ingalill Rahm Hallberg

professor emeritus i vårdvetenskap, Lunds universitet
Kristina Sparreljung
generalsekreterare för Hjärt-Lungfonden
Hans Thulesius
adj professor i allmänmedicin, Region Kalmar län
Kristina Åkesson

prodekanus vid medicinska fakulteten, Lunds universitet

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Publicerad: 6 november 2020 kl 10:21
Uppdaterad: 6 november 2020 kl 10:26