Perspektiv

Folket är inte en samling irrationella människor

I händelse av kris är medborgarna den mest betydelsefulla resursen i samhället. Då måste kommuner, landsting och regioner ha beredskap att ta vara på den resursen, skriver Carl Rådestad, säkerhetsanalytiker. 

I dagarna skickar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) ut broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” till 4,8 miljoner hushåll i samband med den årliga kampanjen Krisberedskapsveckan. Detta är en del av MSB:s regeringsuppdrag att öka människors kunskap om hur de på bästa sätt kan förbereda sig för olika kriser samt höjd beredskap och ytterst krig. 

De underliggande skälen för regeringsuppdraget från 2017 är att människor i så stor utsträckning som möjligt förväntas ta ansvar för sin egen situation i händelse av kris, höjd beredskap eller krig. Förutsättningarna för den civila beredskapen ser nämligen radikalt annorlunda ut i dag än vad de gjorde för bara 15 år sedan. Det var länge sedan civilsamhällets beredskap var en politisk prioritet, och Sverige saknar i dagsläget de strukturella och materiella förutsättningarna att tillgodose befolkningens skydds- och försörjningsbehov eller involvera dem i totalförsvaret. 

Den senaste försvarsinriktningspropositionen från 2015 betonade vikten av ett -utvecklat frivillighetsperspektiv, vilket i praktiken innebär att myndigheter behöver analysera på vilket sätt civilsamhället och dess ideella krafter bäst kan utnyttjas under kris, höjd beredskap och krig för att bidra till samhällets säkerhet och ökad resiliens (resiliens är samhällets motståndskraft och anpassningsförmåga). 

Samhällets säkerhet uppfattas traditionellt sett som synonymt med myndigheternas ansträngningar att beskydda folket mot olika såväl militära som ickemilitära hot. Detta trots erfarenheter från större kriser och katastrofer som visar att folket självt utgör en viktig grund för resiliens och motståndskraft genom sin handlingskraft och sitt engagemang för att hjälpa sina medmänniskor. 

Ett viktigt steg för att komma bortom den traditionella statscentrerade bilden av samhällets säkerhet och öka den samlade förmågan att motstå allvarliga störningar i form av kriser och krig, är att skilja mellan olika typer av situationer där samordning och samarbete behöver uppnås och de administrativa nivåerna där det kommer att behöva koordineras. Nödvändiga strategier och förhållningssätt inför dessa situationer behöver förtydligas. Inte minst på grund av att fullt utvecklade kriser kräver andra typer av mekanismer för samordning än de som krävs under den förebyggande fasen av risk- och krishantering. 

För att uppnå högsta möjliga motståndskraft i samhället behöver myndigheterna inse att det inte är sannolikt att medborgare kommer att vänta ut krisen i sina hem utan istället i stor utsträckning kommer att agera som den, visserligen oorganiserade, men mest betydelsefulla resursen i samhället. Bilden av folket som en samling irrationella och hjälplösa människor som i stor utsträckning saknar kunskap och fattar emotionellt grundade beslut under en krissituation stämmer inte överens med verkligheten. Dessa förutfattade meningar vad gäller människors reaktioner och förmåga under kris färgar oundvikligen myndigheternas strategier för krishantering och kommunikation. 

Det kommer med största sannolikhet att uppstå omedelbara behov för myndigheterna, speciellt på lokal nivå, att hantera stora grupper spontanfrivilliga såväl som enskilda individer med värdefulla kunskaper som inte har blivit krigsplacerade eller är engagerade i de 18 frivilligorganisationer som nämns i MSB:s nya broschyr från maj 2018 vid namn ”Du behövs, din insats gör skillnad”. Detta ställer stora krav på myndigheter under kris eller krig att organisera, administrera och informera de folkmassor som vill/kan bidra. 

Forskning och erfarenhetsåterföring efter storskaliga kriser och naturkatastrofer visar att vanliga människor sällan drabbas av panik vid en krissituation. De är ofta de första att anlända till olycksplatsen och starta den informella krishanteringen. Nyckeln till att hantera dessa typer av tillströmningar av frivilliga i en dynamisk och komplex kris- eller krigssituation är flexibilitet och improvisation, vilket ofta inte är synonymt med formell myndighetsutövning och teknokratiska lösningar. Inte heller vid höjd beredskap, då författningarna är anpassade för uppsnabbade beslutsprocesser och andra aspekter som krävs i en krigssituation, finns några perspektiv som belyser hur man ska hantera de som vill och kan bistå men befinner sig utanför de traditionella administrativa metoder och arbetssätt som råder under normala förhållanden eller krig. 

För att bryta ovan nämnda sociala konstruktioner behöver myndigheterna undvika att ”ta över” vid händelse av kris eller krig och i stället öka förutsättningarna för folkligt engagemang och aktörskap. Folkets vilja att agera under kris/krig är med andra ord inte representerat i krishanteringssystemets kapacitet att inkludera dem – vare sig under kris eller höjd beredskap och krig. För att kunna ta till vara folkets initiativförmåga i frånvaron av det centraliserade system för civil beredskap som fanns under det kalla kriget, krävs det att man utvecklar nya former för effektivt partnerskap mellan allmänhet, räddningspersonal och andra samhällsfunktioner.

Detta syftar inte på behovet att skapa ökat engagemang för frivilliga försvarsorganisationer. Det handlar snarare om förmågan att vid en allvarlig störning, kris eller krig ha en tillräckligt flexibel och kreativ organisation som kan involvera och engagera den frivilliga kraften i samhället, som inte kommer att vara organiserad på samma sätt. Myndigheter behöver även utmana de förutfattade meningar som finns om folkets legitimitet som aktör och deras användbarhet under kris/krig. 

Sedan 1995 gäller totalförsvarsplikten för alla män och kvinnor mellan 16 och 70 år, vilket medför en skyldighet för alla medborgare att försvara Sverige. Men hur ska totalförsvarsplikten kunna uppfyllas ifall det inte finns framtagna strategier för att hantera alla som vill och kan hjälpa till? 

Ett viktigt första steg för sådana strategier är att identifiera vilka områden som kan behöva stöd och hur man på bästa sätt ska kunna utnyttja folkets kunskap och engagemang utanför de frivilliga försvarsorganisationernas sfär. Detta kräver att kommunerna och landstingen tänker utanför boxen och tar höjd för riktade utbildningsinsatser av tjänstemän och myndighetspersonal vad gäller bemötande av spontan-frivilliga samt juridiska förutsättningar för bemanning under kris och krig som inte regleras av dagens pliktlagstiftningen. Det kan till exempel handla om bemanningsstrategier och utrymme för stödinsatser inom barnomsorg, äldreomsorg och sjukvård, men även andra samhällsviktiga verksamheter som kommer att gå på knäna.

I samma förberedande anda som broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” bör därför MSB även ta fram en broschyr som heter ”Om folket kommer” för att skicka ut till kommuner, landsting och länsstyrelser. För när folket kommer borde myndigheterna vara redo att ta emot den hjälp som människor verkligen har att erbjuda.

Det här är en nyhetstext från Dagens Samhälle. Dagens Samhälle står oberoende från organisationer, partier, religioner och särintressen. Vi värnar pressetikens regler, det kritiska tänkandet och konsekvensneutraliteten. Det vi publicerar ska vara sant, bekräftat och präglas av kvalitet och trovärdighet.