Folk vill veta vart pengarna tar vägen

Under hösten har fyra svenska riksdagsledamöter avgått sedan Aftonbladet avslöjat att de semestrat med familjen eller tagit taxi privat för jobbets pengar. Tyvärr går inte samma granskning att göra av våra svenska EU-parlamentariker och deras utlägg med offentliga medel.

Det finns en särskild pengapott som många EU-journalister annars skulle vilja titta närmare på. Det handlar om det som med EU-parlamentets jargong heter ”allmänna utgifter” och i folkmun kallas ”kontorspengar”. Drygt 45 000 kronor i månaden som betalas ut till varje ledamot, utöver lön och ersättning för resor och uppehälle.

Kontorspengarna bekostar till exempel sådant som mobiltelefoner och datorer, men ska framför allt täcka kostnaden för att ha ett kontor i parlamentarikernas olika valkretsar i deras respektive hemländer. Alla ledamöter har inte ett sådant kontor, men klumpsumman betalas ut i vilket fall som helst, direkt till ledamoten, utan något som helst redovisningskrav.

Risken för missbruk är uppenbar. För det första kan en ledamot helt enkelt låta kontorspengarna bli ett nätt lönepåslag. För det andra kan de pengar som varje månad blir över slussas in i hemmapartiet eller användas för politiskt arbete på hemmaplan, vilket bryter mot EU-parlamentets regler.

Ett europeiskt journalistkollektiv drog i fjol EU-parlamentet inför EU-domstolen, i hopp om att domstolen skulle tvinga parlamentets ledning att införa redovisningskrav för bland annat kontorspengarna. Men domen kom nu i september: det blev blankt nej.

Intresset för att granska just kontorspengarna handlar om mer än öppenhetsprincipen; det handlar om väldigt, väldigt mycket pengar. Omkring 45 000 kronor för var och en av de 751 ledamöterna i parlamentet blir hisnande 2 miljarder kronor under parlamentets femåriga mandatperiod.

Eftersom Sveriges andel av EU-budgeten i snitt har varit 2,83 procent de senaste åren, innebär det att svenska skattebetalare kommer att ha betalat drygt 57 miljoner kronor för kontorspengarna mellan 2014 och 2019.

Svenska politiker älskar att skryta om den svenska offentlighetsprincipen utomlands, men våra EU-parlamentariker vördar knappast denna princip när det gäller dem själva. När Svenska Dagbladets Brysselkorrespondent förra året bad de 20 ledamöterna om ett möte så att de kunde förklara för henne vad de, på ett ungefär bara, använde sina kontorspengar till, var det bara en enda som sa okej: Vänsterpartiets Malin Björk.

En annan SvD-journalist bedriver sedan flera veckor tillbaka en enmanskampanj på Twitter för att få EU-svenskarna att redovisa sina kontorspengar. De fyra miljöpartisterna har svarat, liksom Soraya Post från Fi. Övriga låtsas fortfarande inte ha hört frågan.

Trots allt är det ett faktum att EU-institutionerna hela tiden blir mer transparenta. De senaste 15–20  åren har EU antagit en lag som ger medborgare rätt att begära ut allmänna handlingar från EU-institutionerna, inrättat ett lobbyregister och infört krav på medlemsländerna att publicera vem de betalar ut jordbruksstöd till. För att bara nämna några exempel. Men öppenhetsreformerna har bara skett efter press utifrån, oftast i form av folklig ilska efter någon utgiftsskandal, eller efter att öppenhetsaktivister drivit frågan i domstol.

Inga regler är huggna i sten. Förr eller senare lär EU-parlamentet också införa ett redovisningssystem för ledamöternas kontorspengar, även om EU-domstolens septemberdom fördröjer den reformen. Tidsandan kräver det, helt enkelt.

Frågan är om de svenska EU-parlamentarikerna själva kommer att hjälpa fram denna förändring eller inte. För det finns absolut ingenting som i dag hindrar dem från att förklara vad de använder sina kontorspengar till, eller från att betala tillbaka de pengar som blir över – efter månadsinköpet av bläckpatroner och utskriftspapper – till EU-parlamentet igen. Vilka svenska kandidater till valet i EU-parlamentet i maj nästa år kan lova detta?