Perspektiv

Fler måste ta ansvar för hållbarheten i stat och kommun

Företagen har redan krav på sig att hållbarhetsrapportera, men när det gäller kommuner och statliga myndigheter är bilden mer splittrad. Fokus bör nu riktas mot det offentliga, som borde redovisa hållbarhet lika systematiskt, skriver Revisorsinspektionen. 

Vår regeringsform är tydlig. ”Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.”

Men följs grundlagen? Ett enkelt svar på frågan är att ingen vet. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att få en tillförlitlig helhetsbild av hållbar utveckling i Sverige. Det går således inte att bedöma i vilken utsträckning vi lever upp till grundlagen och FN:s globala mål för hållbarhet.

Utifrån ett samhällsperspektiv handlar hållbarhet om helhetssyn och helhets­tänkande. Det gäller att kunna se samband, beroenden och konsekvenser på lokal, regio­nal och nationell nivå. Ett problem, en kris, är sällan en isolerad företeelse som är begränsad till en specifik verksamhet. Det är tvärtom. Hållbarhet innebär beroenden mellan parter där varje länk i kedjan har lika stor betydelse. Lösningar på hållbarhetsproblem ligger i att flera aktörer och sektorer gemensamt samverkar, ofta över huvudmannagränser.

En inneboende svaghet med rådande ­system är att den offentliga sektorn saknar krav på att rapportera och följa upp hållbarheten i sina verksamheter. Detta är helt frivilligt. Statliga myndigheter, kommuner, landsting och regioner behöver inte redo­visa eller rapportera hållbarhet på ett systematiskt sätt.

Så är det dock inte för näringslivet. Stora privata och även offentliga företag ska enligt lag upprätta en årlig hållbarhetsrapport. Den som gör den bästa rapporten kan även få pris av tidskriften Aktuell hållbarhet.

Sverige har höga målsättningar med Agenda 2030 och är ledande i arbetet med hållbar utveckling på global nivå. Regeringen var tidigt ute med att införa hållbarhetsredovisning för de statliga bolagen, och staten har varit drivande när det gäller hållbarhetsrapportering för de privata företagen. Dock har mindre fokus legat på offentliga sektorn.

Detta kan synas märkligt utifrån vad som rapporteras i det offentliga samtalet om brister i krisberedskap, infrastruktur och informationssäkerhet. Samtidigt är med­veten­heten hög om betydelsen av hållbara välfärdsanordningar. Människor ska i var­dagen kunna lita på att skol­undervisningen, sjukvården, äldreomsorgen och insatser inom socialtjänsten håller på sikt. Kommuners verksamhet har också en stark påverkan på miljön vid förbrukandet av resurser, energi och råvaror. Borde inte dessa insikter räcka som skäl för att medborgarna ska få en rättvis bild av hållbarheten i offentliga åtaganden?

Hållbarhetsrapportering är emellertid inte enkelt, och mervärdet av informationen måste ställas mot de kostnader detta innebär. Men detta är ingen ursäkt för att inte höja ambitionsnivån.

Lärdomar kan hämtas från näringslivets hållbarhetsrapportering och hur revisionen av denna fungerar. Det finns möjligheter men också svårigheter att ta höjd för. Genom att olika ramverk och standarder kan an­vändas för att redovisa hållbarhet har det skapat problem för intressenterna att kunna jämföra informationen över tid och mellan företag. Och det är lika svårt att analysera och bedöma hur företagen lever upp till konkreta åtaganden. Dessa problem möter även intressenterna i kommuner och myndigheter. Samtidigt är det insikten om behov, problem och vad som kan göras bättre som leder oss framåt.

Revisionsföretagen PwC och KPMG har grans­kat ett urval hållbarhetsrapporter där man konstaterat stora brister i rapporteringen enligt gällande lagkrav. Inte minst i frågor som har att göra med antikorruption och mänskliga rättigheter. Granskningen har vidare visat att det saknas riskbeskrivningar för många områden.

En styrka är att det finns lagkrav på hållbarhetsrapportering för företag. Detta innebär också krav på granskning. Den valda revisorn ska lämna ett yttrande om huruvida hållbarhetsrapporten är upprättad i enlighet med gällande regelverk. Det offentliga åtagandet saknar denna ordning.

Kommuners och myndigheters åter­rapportering av miljö- och hållbarhetsmål är splittrat. Kvaliteten på hållbarhetsredovisningen beror i hög grad på tillgängliga resurser och enskilda personers engagemang, men också på hur stark efterfrågan på information är hos politiker, professionella och medborgare. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har tagit fram ett ledningssystem för hållbarhet som är anpassat för den kommunala sektorn. Standarden beskrivs som ett smörgåsbord av verktyg och metoder, där varje organisation på frivillig basis plockar det som den har mest nytta av.

För statliga myndigheter gäller andra regler. Alla myndigheter ska lämna en miljöledningsrapport. Ett urval av myndigheter ska också enligt regleringsbrev och instruktion kartlägga och redovisa hur deras verksamhet bidrar till att uppnå FN:s globala mål. Men det saknas ett samlat åtagande om att redovisa hållbarheten i verksamheternas prestationer och resultat enligt en enhetlig struktur. Riksrevisorerna framhöll i den ­årliga rapporten 2016 till riksdagen att rege­ringen bör överväga att all statlig verksamhet ska omfattas av samma krav på hållbarhetsredovisning, oavsett organisationsform. Detta skulle ge riksdag och regering möjlighet att följa upp att myndigheterna är föredömen vad gäller socialt och miljömässigt ansvarstagande.

Revisorsinspektionen har till uppgift att ­genom sin tillsyn av revisorer verka för att samhälle och näringsliv har tillgång till trovärdig finansiell och strategisk information för sitt beslutsfattande. Hållbarhet blir en allt viktigare del i rapporteringen från privata och offentliga organisationer, men systemet saknar vissa kvalitativa komponenter. En viktig förutsättning för den framtida utvecklingen är att hållbarhetsrapportering blir mer trovärdig, så att intressenterna ska kunna lita på informationen.

Rapporteringen får inte utvecklas till reklamprodukter för den egna verksamheten. Här spelar granskning en central roll. Men för att en organisations arbete med hållbarhet ska vara transparent, jämförbart och kunna utvärderas krävs en redovisning som bygger på enhetliga riktlinjer, ramverk och normering. Detta skulle stödja ansvars­utkrävande och vi skulle få ett system som mer samlat skulle kunna mäta resultat och se effekter på nationell nivå.

Rapportering och granskning löser inte alla problem. Men det bidrar till att fakta läggs på bordet. Att ta ansvar och att utkräva ansvar förutsätter kunskap. Det är därför hög tid att införa hållbarhetsrapportering hos myndigheter och kommuner med stöd i lagar och myndighetsförordning. Ett första steg skulle vara att låta stora myndigheter och kommuner som har en väsentlig påverkan på hållbarhet omfattas av kraven.

Föreslagna åtgärder skulle sammantaget ge en mer tillförlitlig helhetsbild av Sveriges hållbarhetsarbete. Det skulle bidra till ökad relevans och nytta för ägare och medborgare och göra revisionen till en än viktigare funktion i samhälle och näringsliv.

För vem skulle inte vilja se när en myndighetschef, ett kommunal- eller landstingsråd tilldelas årets hållbarhetspris?

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.