Perspektiv

Finansfamiljerna överlever de svenska politiska klanerna

Politisk makt är svår att föra över från en generation till nästa. Barn och barnbarn till de politiker som överlade med familjen Wallenberg för ett halvt sekel sedan styr inte längre Sverige. Finans­familjens position har lämnats över till nästa generation i intakt skick. Politiska klaner lever en mansålder, ekonomiska klaner lever för evigt, skriver statsvetaren Peter Santesson.

Var det kanske med Olof Palme som något avgörande hände? Den gamle politiske journalisten Anders Isaksson har hävdat det. Han berättade hur den nye statsministern efter valsegern 1982 förklarade att ”kvaliteten på riksdagsledamöterna har sjunkit, det finns inte längre särskilt många som duger till statsråd”. 

Tidigare hade politiker som utmärkt sig i riksdagen varit den självskrivna rekryteringsbasen för ministrar. Nu plockade den nye statsministern dem med mycket större frihet. Han fyllde regeringen med gamla polare, menade Anders Isaksson.

Är det möjligen dit, till september 1982, som viktiga rottrådar löper? Bengt Ericson, journalist och tidigare chefredaktör för Veckans Affärer, har i dagarna utkommit med Den härskande klassen – En bok om Sveriges politiska elit (Lind & Co). 

Boken gör ett svep över de grupper som innehar den politiska makten i dagens Sverige; från EU-parlamentariker, förbi partihögkvarter, PR-byråer och politiska tjänstemän i regeringskansliet, ner till kommunpolitiker i full färd med något mindre genomtänkt skrytbygge i småstaden.

Skildringen är medryckande och detaljspäckad. Enskilda historier lär vara bekanta för en tidningsläsare – rader av tveksamma utnämningar, förbindelser och transaktioner. När Bengt Ericson drar linjer mellan punkterna blir bilden svart. Han talar om ett politiskt system där det viktiga har blivit, inte vad man kan, utan vem man är, var man kommer ifrån och vilka man känner.

Genren har mångåriga traditioner. Anders Isakssons bok Den politiska adeln som första gången utkom 2002 har blivit en smärre klassiker, men budskapet var inte nytt.  Isaksson själv skrev länge om ämnet. Den nya Palmeregeringen, som han talade om, dissekerades 1987 av Hans O Sjöström i Klassens ljus – eller hur man hamnar i arbetarregeringen

Ja, hur hamnade man där då? Hans O Sjöström fann att landet styrdes av en snäv och socialt avskuren krets yrkespolitiker som gnuggats mot och med varandra ända sedan späda ungdomsår och som ofta följt mammas och pappas väg in i politiken. Det var 28 år sedan.

Man kan säga att både genren och bilden står sig: hur politiken perforeras av vänskaps- och familjeband som gör att den reella makten fördelar sig på ett annat sätt än den formella. Den koncentreras till regeringskansli, partitoppar och fjärran EU-överläggningar, me­dan riksdagens ledamöter får en ceremoniell och symbolisk funktion. Ett ”knapptryckarkompani” av strykrädda, maktlösa nickedockor, skrev Anne-Marie Pålsson i en uppgörelse efter åtta år som moderat riksdagsledamot.

Enligt sociologen Robert Mitchell är detta vad man kan vänta sig i varje organisation, trots demokratiska ambitioner. Redan 1911 formulerade han oligarkins järnlag. Organisationer får fåtalsvälde. En komplex organisation måste skapa en byråkrati för att ha tillräcklig effektivitet och kapacitet. Den får oundvikligen en stor informell makt. Och med makt följer intressen. I byråkratin uppstår en egen aktör med sina egna mål.

Att Bengt Ericson hittar oligarkiska tendenser är därför inte förvånande. Fenomenet är tidlöst. Så organiserar sig människor. Frågan är hur allvarlig diagnosen är. Hur mycket oligarki är att betrakta som mycket? Det beror på ens förväntningar. Lite provokativt kan man rent av hävda att det tvärtom är intressant hur svaga de oligarkiska dragen ändå är i den svenska representativa demokratin. 

De släktband och den svågerpolitik som man kan hitta exempel på i svensk politik är måttliga vid en internationell jämförelse. I amerikansk politik hittar vi politiska klaner som familjen Kennedy och familjen Bush. I det kommande presidentvalet kan eventuellt familjen Clinton erövra en andra presidentpost. Det har vi inte varit i närheten av i Sverige.

Om man ser oligarkiska tendenser som en maktkoncentration som blir så pass stark att den kan reproducera sig själv över tid – man får så stort inflytande att man kan göra nästa generation lika inflytelserik – tycks det nästintill saknas helt i svensk rikspolitik. 

De favörer som en central politisk makthavare kan strö ut över sina närmaste är materiella sockerbitar, men tycks inte innebära någon maktöverföring. Vi ser inget politiskt inflytande att tala om hos tidigare toppolitikers efterföljande generationer. Familjens förmåga att ta för sig från det politiska systemet och fördela bland släkt och vänner slocknar när makthavaren lämnar ämbetet.

Politiska maktresurser tycks vara svåra att föra över från en generation till nästa. Kontrasten är enorm mot hur koncentrerat ekonomiskt inflytande är beständigt över tid. Barn och barnbarn till de centrala politiker som överlade med familjen Wallenberg för ett halvt sekel sedan styr inte längre svensk politik. Men finansfamiljens position har lämnats över till nästa generation i intakt skick. Politiska klaner lever en mansålder, ekonomiska klaner lever för evigt.

Jämför man den fula demokratiska praktiken med den vackra teorin är utfallet en besvikelse. Men en lika relevant fråga är om politiken löser sina uppgifter. Man kan bedöma ett politiskt system utifrån dess utflöde, inte bara utifrån processerna. Ur det perspektivet har svensk demokrati däremot, åtminstone tidigare, klarat sig bättre. 

Strängt taget ska ett politiskt system tillverka två saker: fungerande lösningar på samhällsproblem och legitimitet. Den svenska toppstyrda modellen har under de senaste trettio åren lyckats genomföra långtgående reformer och hantera besvärliga frågor som i många länder är mycket svårlösta. (Att få ett pensionssystem i ekonomisk balans är bara ett konkret exempel.) Här tycks den centraliserade makten ha varit en förutsättning för att lyckas.

Produktionen av legitimitet, att det politiska systemet genererar bred acceptans kring besluten tycks också ha fungerat jämförelsevis väl. Men nu gnisslar maskinen. Frånvarande i Bengt Ericsons bok är Sverigedemokraterna. I en mening är det logiskt. Partiet blockeras från de maktens nätverk som boken skildrar. 

Samtidigt innebär det att boken beskriver en delvis förlegad situation. Det är rakt in i dessa gamla maktstrukturer som Sverigedemokraterna plöjer med sina fördubblade valresultat och 20-procentiga opinionssiffror. Med det perspektivet kan man urskilja ytterligare en ton i ångestskriken kring partiets tillväxt – ljudet från oligarkiska nätverk under förändringstryck.

Mitchells järnlag lär inte bli förlegad. Talande nog kan man hitta exakt samma typ av maktkritik inom Sverigedemokraterna: Ledningen är som sprungen ur en liten kompiskrets, partiet är hårt toppstyrt med en resursfördelning präglad av vänskapskorruption.

”Allt förändras, och allt förblir sig ändå likt”, avslutade Anders Isaksson sitt förord när Den politiska adeln utkom i ny upplaga 2006. Samma fras finns i Bengt Ericsons bok. Och allt talar för att det konstaterandet kommer att uppvisa synnerligen stor hållfasthet även i framtiden.

Peter Santesson, statsvetare, författare, opinionschef på Demoskop samt krönikör i Dagens Samhälle (läs krönikorna här

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.