Analys

EU-käbblet är bra för demokratin

Europas kung och kronprinsessa har lagt fram konkurrerande visioner om framtidens Europasamarbete. Att de käbblar inför öppen ridå är bra för demokratin.

Det var i början av förra veckan som Frankrikes president Emmanuel Macron, i en debattartikel som publicerades samtidigt i ett trettiotal europeiska medier, pläderade för en ”europeisk renässans”.

Artikeln är en federalistisk appell helt i linje med Emmanuel Macrons redan kända världsåskådning: att bara Europa gemensamt – inte Frankrike, eller Sverige för den delen, ensamt – kan garantera självständiga och rika europeiska välfärdsstater i framtiden. Macron är den förste och ende europeiske politiker som inte bara vänder sig till sin hemmaopinion när han pratar om EU. Och han lockar ut andra på banan.

En vecka efter Macrons öppna brev fick han svar från Annegret Kramp-Karrenbauer (AKK kallad), partiordförande för tyska kristdemokraterna CDU och Angela Merkels kronprinsessa. Hon valde, något mer traditionellt, att publicera sig bara i tyska Die Welt, men CDU lade också upp texten översatt till flera europeiska språk på sin hemsida.

Angela Merkels efterträdare tar där tydligt avstånd från alla federalistiska drömmar: ”Europeisk centralism, europeisk etatism, sammanslagning av skulder och europeisering av socialsystem och en minimilön, vore fel tillvägagångssätt”, skriver AKK.

Macron har på senare år drivit flera andra Europavisioner som inte har förverkligats. Han har velat omdana eurosamarbetet, men hittills har reformen bara blivit en tummetott. Och ett förslag om en europeisk digitalskatt för att täppa till skattekryphålen för internationella it-jättar, som den franska regeringen har drivit hårt, begravdes häromveckan på grund av motstånd från Sverige och några andra EU-länder.

Men skam den som ger sig. I sin debattartikel förespråkar Macron en europeisk näringspolitik som ska gynna europeisk industri framför ickeeuropeisk. AKK verkar i sin replik nicka instämmande.

Både Macron och AKK konstaterar också att EU:s asylsystem inte fungerar. De vill att flyktingar som kommer till EU ska få sin asyl prövad vid EU:s yttre gräns, och om länder som Italien och Grekland inte mäktar med ska EU:s Frontexpersonal sköta det, finansierat ur EU-budgeten.

De människor som bedöms ha asylskäl måste omfördelas i Europa. Här uttrycker sig den franske presidenten mer kategoriskt än den tyska CDU-toppen: Macron vill att bara de länder som ställer upp på en europeisk flyktingfördelning ska få vara medlemmar i passunionen Schengen, medan AKK skriver att länderna ska kunna välja att inte ta emot flyktingar om de bidrar till det gemensamma asylsystemet på något annat sätt.

När Tysklands nästa förbundskansler väl har sin franska kollegas uppmärksamhet passar hon också på att snärta till med handsken. Hon skriver att EU-parlamentet borde sluta pendla mellan Bryssel och franska Strasbourg, och att Frankrikes permanenta plats i FN:s säkerhetsråd borde göras om till en EU-plats – två förslag som kommer att mötas av non och non från Paris.

Kanske vill AKK i sin debut i Europadebatten visa Macron var skåpet ska stå och sticka hål på en i Frankrike ganska vanlig uppfattning att fransk EU-politik handlar om Europas bästa, medan Tyskland bara värnar tyska intressen.

Alldeles oavsett innehållet i debattartiklarna kan man konstatera att formen är sprillans ny. I vanliga fall är det höljt i dunkel vem som först formulerat idén till en viss EU-reform. Inte sällan har ett par eller några EU-länders regeringar kommit överens på förhand och puffar upp frågan på dagordningen under ett EU-toppmöte. Plötsligt diskuterar 28 premiärministrar och presidenter ett förslag som aldrig tidigare debatterats i deras hemländer och som vanliga tidningsläsare aldrig har hört talas om.

Att de två största EU-ländernas ledare öppet förklarar vad de vill, och att de utmanar varandra, är rätt och rimligt. Och det är hög tid. Det tysk-franska replikskiftet ser ut som början på en alleuropeisk debatt – själva förutsättningen för att de beslut som fattas i EU ska kunna vara demokratiskt förankrade.

TRENDER

HETA

Glyfosat. EU-domstolen har slagit fast att allmänintresset för EU:s vetenskapliga bedömningar av det populära men kontroversiella insektsgiftet glyfosat väger tyngre än industrins intressen. Därmed häver domstolen den livsmedelsmyndigheten Efsas beslut att vägra lämna ut informationen till en forskare och tre EU-parlamentariker.

Möjlig ungersk-polsk allians. Ungerns Viktor Orbán säger i en intervju att han överväger en allians i EU-parlamentet mellan sitt Fidesz-parti och det polska regeringspartiet Lag och rättvisa, om Fidesz slängs ut ur den kristdemokratiska partigruppen EPP. Fidesz framtid avgörs på ett EPP-möte den 20 mars.

Laura Codruța Kövesi. Hon kan bli första chef för den nyinrättade europeiska åklagarmyndigheten, EPPO, som ska utreda korruption med EU-medel. EU-parlamentet står bakom rumänskan, som i sitt tidigare jobb åtalat flera höga politiker i sitt hemland. Men Kövesis kandidatur motarbetas av den rumänska socialdemokratiska regeringen.

Carles Puigdemont. Kataloniens förre regionpresident ställer upp i valet till EU-parlamentet. Puigdemont har varit i exil i Bryssel i över ett år, sedan han utropade en folkomröstning om Kataloniens självständighet. Han riskerar att gripas för uppror om han återvänder till Spanien.

KALLA

Liberalerna. Den första Sifoundersökningen inför EU-parlamentsvalet visar att Liberalerna åker ur parlamentet. Som om det inte vore nog så petar partiet sin toppkandidat Cecilia Wikström bara några veckor före valet, på grund av Wikströms betalda styrelseuppdrag vid sidan av parlamentarikerjobbet.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.