EU-frågorna som måste debatteras inför valet

Supervalåret 2017  har ­ändrat EU:s spelplan. Nu diskuteras ­förslag på samarbeten inom helt nya områden ­– något som i högsta­ grad kommer att ­påverka vardagen i  kommuner och landsting. Det är framtidsfrågor som måste upp till debatt före riksdagsvalet.

 

Det är terminsstart i Bryssel och korridorerna börjar surra med liv. Det är framtidsfrågorna som dominerar den politiska debatten. Men det handlar inte bara om storvulna visioner för Europasamarbetet utan också om konkreta, politiska förslag inom helt nya samarbetsområden – förslag som ändrar förutsättningarna för svenskt näringsliv, arbetsmarknad och migrationspolitik, och som i högsta grad kommer att påverka vardagen i kommuner och landsting.

Om ett par veckor väntas tyskarna återigen välja Angela Merkel till förbundskansler. Supervalåret 2017 är ännu inte slut men många EU-politiker har redan dragit en suck av lättnad. Farhågorna – på vissa håll kanske förväntningarna – om att den nationalistiska vågen med brexitomröstningen, valet av Donald Trump och uppsvinget för högerpopulistiska och EU-kritiska partier skulle fortsätta i Nederländerna och kanske till och med göra Marine Le Pen till Frankrikes president, ja dessa farhågor har fått komma på skam.

I stället vädrar en skara nymornade liberala och pro-europeiska ledare morgonluft. Den franske presidenten Emmanuel Macron gick till val på en EU-positiv kampanj och när han efter segern mötte sina supportrar från en scen vid Louvrens glaspyramid var det inte till tonerna av Marseljäsen utan till Beethovens nionde symfoni, EU:s ”nationalsång”. Duon Macron-Merkel blir förmodligen det lokomotiv som kommer att dra EU-tåget de kommande åren. Och att döma av uttalandena­ från båda sidor Rhenfloden kommer tåget att köra i rasande fart.
Överst på deras att-göra-lista är att stärka valutasamarbetet. Kring euron ska monteras upp en politisk byggnadsställning i form av en euro-finansminister och en euro-budget. Det är permanenta maktstrukturer som ska få euroländerna att gå i samma ekonomiska takt och göra steget mellan ord och handling kortare vid framtida finanskriser.

Parallellt med pratet om euroreformer pågår en annan, närmast existentiell debatt om framtiden för EU. Efter att Storbritannien ­klivit ner på perrongen vill några av EU:s kärnländer snabbt torka tårarna och tuta och köra på med nya samarbeten, och de vill inte längre behöva vänta på mer vankel­modiga länder.
Regeringarna i EU:s fyra största ekonomier efter brexit, Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien, vill att EU-länderna ska kunna gå ”i olika hastigheter”, och de tre mindre Benelux-länderna har snabbt slutit upp bakom idén. Finland däremot anser att EU-länderna inte bör splittras i olika ”lag” och regeringarna i Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien är de mest ihärdiga motståndarna till att några går före, av rädsla för att de då lämnas på efterkälken.

Vad tycker den svenska regeringen och oppositionen om att en grupp EU-länder sluter sig samman kring för EU nya politikområden, som kanske migration eller försvar? I den mån EU diskuteras i svensk offentlighet brukar det vara inför valet till EU-parlamentet. Men just frågorna om unionens framtid beslutas av de 28, snart 27, regeringarna, och alltså inte alls av EU-parlamentarikerna. Därför måste framtidsfrågorna upp till debatt före nationella parlamentsval.

Ska EU-länderna samordna delar av sin försvarsindustri för att vinna stordriftsfördelar så som föreslås och som antagligen skulle gynna svenska företag, eller skulle det innebära ett avkall på den svenska alliansfriheten?
Är det viktigare att värna fri rörlighet på den europeiska arbetsmarknaden än att skydda rikare EU-länders välfärdsmodeller mot låglönekonkurrens från de fattigare, bland annat genom skärpta EU-regler om utstationerad arbetskraft?
Och är det rätt väg framåt att inrätta ett överstatligt asylsystem med bindande kvoter, vilket för svensk del förmodligen skulle innebära ett minskat migrationstryck? Eller ska man fortsätta som i dag, då varje enskilt EU-land själv bestämmer hur många skydds­sökande man vill släppa in?

Endast i frågan om utstationering av arbetskraft utgör regeringen, alliansen och SD tydliga alternativ för väljarna. I övriga ödesfrågor är svenska politikers uttalanden oförklarligt vaga.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.