Sjukvård

Erbjud stöd till små barn som bevittnat våld hemma

Barn som bevittnat våld och uppvisar psykisk ohälsa och posttraumatisk stress har nytta av stödjande och behandlande insatser i grupp, skriver Karin Pernebo, psykolog och psykoterapeut, om ett pågående forskningsprojekt. 

Det är inte ovanligt att barn lever med våld i sina nära relationer. Våld är ett globalt folkhälsoproblem och enligt WHO ett av de största hoten mot kvinnors och barns hälsa. En betydande del av våldet äger rum inom ramen för nära relationer, Unicef uppskattade 2017 att 25 procent av alla barn i världen lever med en våldsutsatt mamma. I västvärlden är förekomsten något lägre, i Sverige exponeras cirka 5– 10 procent av alla barn för våld under sin uppväxt.

Utsatthet för våld i familjen kan ge negativa konsekvenser. Att vara med om svåra livshändelser, som till exempel att bevittna våld mot sin mamma, under uppväxten är en betydande riskfaktor vad gäller psykisk och fysisk hälsa och utveckling såväl under barndomen som i ett livstidsperspektiv. Att bevittna våld mot en förälder medför ökad risk för symtom på psykisk ohälsa som posttraumatisk stress, beteendestörningar, svårigheter med affektreglering och socialt samspel samt en ökad risk för svårigheter i förälder/barnrelationen. 

Små barn är särskilt utsatta. Små barns utvecklingsmässiga omognad och beroende av sina omsorgsgivare gör dem extra sårbara, vilket medför att effekterna av utsatthet under den tidiga barndomen kan vara ytterst svåra och omfattande. Samtidigt är möjligheterna för omsorgsgivare och professionella att bidra till positiv förändring särskilt stora tidigt i barns liv. 

Socialstyrelsen rekommenderar att fråga alla kvinnor som uppsöker mödrahälsovård och psykiatrisk vård om utsatthet för våld, samt att frågan om våld tas upp i alla ärenden inom barn- och ungdomspsykiatrin. Genom att utveckla rutiner för att följa rekommendationerna kan fler utsatta barn uppmärksammas. Utifrån hälso- och sjukvårdens ansvar för barn som anhöriga ska barns behov av information, vård och stöd beaktas oavsett om de utvecklat egen problematik eller inte. Det finns stor variation i vad barnen varit med om, och en komplexitet och bredd i konsekvenserna av våldet. I samklang med detta behövs en flexibilitet och bredd i insatser. 

Av de barn som bevittnar våld mot en förälder har uppskattningsvis omkring hälften svårigheter som innebär att de har behov av riktade insatser och behandling. En del insatser fokuserar på psykopedagogik och på att förebygga framtida svårigheter, medan andra är i form av psykoterapeutisk behandling med symtomreducerande målsättning.

Insatserna kan ges till barnet och/eller till omsorgsgivare individuellt, i familj eller i grupp. Utvärdering av befintliga verksamheter i Sverige har visat att de insatser som görs i dagsläget för dessa barn har positiva men otillräckliga resultat. Insatserna- behöver utvecklas och det är angeläget med mer kunskap om vilka metoder som visar- sig verksamma. Detta står i samklang med internationella studier; några interventionsmetoder visar på positiva resultat, dock är många insatser som ges bristfälligt utvärderade. Det är särskilt ont om studier gällande insatser till de yngsta barnen. 

Inom ramen för ett pågående forskningsprojekt har vi studerat utfallet av två olika gruppinterventioner för barn mellan 4 och 12 år som levt med våld mot en förälder: en psykopedagogisk och en psykoterapeutisk. De studerade gruppinterventionerna är båda manualiserade och väletablerade i en svensk kontext. Båda interventionerna innehåller parallella grupper för barn och för den våldsutsatta föräldern. Grupperna träffas en gång i veckan vid 12–15 tillfällen. Resultaten tyder på att barnen har nytta av båda interventionerna, barnen i den psykoterapeutiska gruppinterventionen fick emellertid något större symtomreduktion. 

Trots förbättringarna rapporterade en majoritet av mammorna fortfarande omfattande symtom på posttraumatisk stress hos många barn efter deltagande i interventionerna. Det är av vikt att följa barnens utveckling över tid, och vi kommer nu att följa upp barnen och mammorna sex månader och ett år efter att insatserna avslutats. Mycket tyder på att en del barn fortsätter att förbättras efter avslutad behandling, medan andra har kvarstående svårigheter. Värt att notera var att mammorna som deltog i båda interventionerna förbättrades avsevärt vad gäller egna symtom på posttraumatisk stress. 

Få studier har systematiskt samlat in och analyserat barns förväntningar, erfarenheter och åsikter om insatser vad gäller deras psykiska hälsa. Detta trots att forskning visar att patienters uppfattning av den behandling de får är av betydelse för utfallet. Barnkonventionen tydliggör dessutom barns rätt till delaktighet och att uttrycka sin åsikt om saker som angår dem. I två intervjustudier har vi undersökt hur barn som är 4–12 år upplever att gå i behandling och hur de berättar om sin våldsutsatta förälder. 

Studierna visar att barnen uppskattar att delta i behandlingsinsatserna, att de särskilt värdesätter att känna sig trygga och att träffa andra barn, men även att många barn upplever det svårt att prata om det våld de varit med om och att en del upplever svårigheter i relationen med sin våldsutsatta förälder. Barnen upplever glädje, positiv utveckling, trygga och utvecklande relationer, men även rädsla, förvirring, symtom på ohälsa, nedsatt funktionsnivå och otrygga relationer. Denna samtidiga kompetens, förmåga till återhämtning och sårbarhet hos barnen, uppmanar professionella att balansera mellan hörnstenarna i barnkonventionen: barns rätt till såväl delaktighet som skydd och stöd. 

Sammanfattningsvis visar resultaten från det pågående forskningsprojektet på att barnen uppskattar och drar nytta av att delta i båda interventionerna. Det är i dag inte självklart att kartlägga barns behov av stöd efter avslutade insatser. Att en stor del av barnen visade på posttraumatisk stress även efter deltagande i interventionerna pekar på vikten av rutiner för kontinuerlig och uppföljande bedömning för att uppmärksamma de barn som behöver ytterligare insatser. Vid allvarliga symtom på posttraumatisk stress kan insatser som inkluderar individanpassat fokus på det upplevda traumat, på påminnelser av traumat och direkt relationellt fokus på förälder/barnrelationen vara värdefulla. Särskilt vad gäller de yngsta barnen är det angeläget att utveckla arbetet med att implementera och erbjuda skyddande, stödjande och behandlande insatser. 

Det här är en nyhetstext från Dagens Samhälle. Dagens Samhälle står oberoende från organisationer, partier, religioner och särintressen. Vi värnar pressetikens regler, det kritiska tänkandet och konsekvensneutraliteten. Det vi publicerar ska vara sant, bekräftat och präglas av kvalitet och trovärdighet.