Perspektiv
13 januari 2017 kl 14:49

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

En stor utmaning att bemöta en person som aldrig ger sig

Rättshaveristerna är en grupp som psykiatrin har tappat intresset för och som rättsväsendet har svårt att hantera. De orsakar ofta lidande för sig själva, sina anhöriga och för myndighets­personer, skriver Jakob Carlander och Andreas Svensson, aktuella med boken Möta människor med rättshaveristiskt beteende.

Brottsförebyggande rådet släppte nyligen en uppföljning på rapporten Otillåten påverkan mot myndighetspersoner (BRÅ 2016:13). Rättshaverister lyfts här upp som en grupp som försvårar myndighetspersoners tjänsteutövning genom påstridiga samtal, ständiga kompletteringar, återkommande frågor och upprepade överklaganden. 

I kontakten med myndigheter agerar människor med rättshaveristiskt beteende oftast på ett sätt som gör det besvärligt både för dem själva och för myndigheten att komma vidare. Inte sällan kastar de bisarra anklagelser, förtäckta eller öppna hot och återkommer ofta till punkter som diskuterats och dissekerats många gånger om. Deras påträngande beteende och orimliga krav leder ofta till att de avfärdas eller ignoreras, då personal inte orkar med cirkeldiskussioner och överfyllda inkorgar. Detta bemötande leder allt som oftast till att det rättshaveristiska beteendet stegrar i både intensitet och frekvens.

Intresset för gruppen rättshaverister inom den psykologiska forskningsvärlden har varit svalt sedan slutet av 1970-talet. Från mitten av 1800-talet och framåt kan man finna många artiklar och fallstudier, många av dem skrivna av tyska psykiatriker, om individer med Querulantenwahnsinn – en besatthet kring att driva rättsprocess och en patologisk hängivenhet till en kamp mot myndigheter och jakt på en egendefinierad rättvisa. Vad som gjorde att forskningsintresset sinade runt 1970 kan vi aldrig säkert veta, men en bidragande faktor var antagligen stora samhällsförändringar som kastade nytt ljus och radikala tankar kring förhållandet mellan stat och medborgare.

Redan i den tidiga psykiatriska litteraturen kring rättshaverister insåg man att det vore direkt farligt att patologisera tankeinnehållet hos den som envetet vill kämpa mot systemet. Det finns många exempel genom historien där psykiatrin använts som maktmedel för att trycka ner människor och upprätthålla ett förtryckande system. Flitiga användare var exempelvis makthavarna inom Sovjetunionen. Diagnosticeringen av människan med rättshaveristiskt beteende ska därför inte ske på grund av dennes tankar eller idéer, utan som en följd av det beteende och de konsekvenser som dessa idéer innebär för individen, deras anhöriga och dess omgivning.

Offentlighetsprincipen och serviceskyldigheten är några av grundpelarna som gör att medborgaren har förtroende för statsapparaten och tillåter oss att leva i ett demokratiskt, öppet samhälle. Detta förhållande mellan stat och medborgare förutsätter dock respekt för spelreglerna och att dessa möjligheter inte utnyttjas på ett illvilligt eller destruktivt sätt, eller tillämpas till den vida grad att en individs intressen tillgodoses på bekostnad av många andra medborgares. Även om serviceskyldigheten är långtgående innebär det inte att den är obegränsad.

Det är varje enskild medborgares rätt att få tillgång till offentliga handlingar. För den som är involverad i en tvist med en myndighet och aktivt arbetar för att försöka hitta en lösning eller kompromiss, är detta en nödvändighet och en rättighet som det inte ska tummas på. Men det står även en individ fritt att kräva ut stora mängder offentliga handlingar, mötesprotokoll, platsansökningar och varje utfärdat bygglov i kommunen, enbart i syfte att straffa ansvariga myndigheter och orsaka onödigt merarbete. I vårt arbete har vi sett många exempel på detta beteende, och många fall skymtar förbi i media. En kommun i södra Sverige fick tillsätta en heltidstjänst för att hantera inkommande klagomål och skrivelser från en enda person. En annan myndighet beordrades att skriva ut och leverera nästan 20 000 handlingar åt en person som gjorde klart att hen inte var särskilt intresserad av att ta del av innehållet.

Uttrycket ”tragedy of the commons” myntades av av William Forster Lloyd, en brittisk ekonom, då han beskrev ett teoretiskt scenario där flera lantbrukare får fri tillgång till en stor area med betesmark. Betet är hållbart så länge varje lantbrukare inte använder mer än sin beskärda del. Eftersom betesmarken är så stor, märks det dock inte om en lantbrukare låter sina djur beta lite mer och oftare än andra, eller till och med skaffar extra boskap. En persons övertramp gör inte en märkbar skillnad, men när detta sätts i system av flera aktörer ruineras snabbt marken för alla.

Vi ska vara tacksamma för att vi lever i ett samhälle som tillåter rättshaveristiskt beteende. 

Transparens i offentliga förvaltningar, rättsliga institutioner och möjligheten att kritisera och överklaga myndigheternas arbete är något vi vill bevara och behålla. Men med våra rättigheter kommer också ett ansvar att inte tillämpa dessa rättigheter på ett sätt som är kontraproduktivt för samhället och våra medmänniskor.

När vi föreläser och handleder kring rättshaveristiskt beteende möter vi oftast personal från myndigheter, domstolar och offentlig förvaltning. Vår tes är att det rättshaveristiska beteendet bottnar i psykisk ohälsa och att det finns många underliggande faktorer som kan driva fram beteendet. Vi kan se att trauman, ångestsyndrom, narcissism, misstänksamhet, svårighet med empati och perspektivtagande, vanföreställningssyndrom och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan skönjas hos den som stämplats som rättshaverist. Det rättshaveristiska beteendet manifesterar sig på sätt som överlappar med symtombilden för olika psykiatriska diagnoser. Denna förståelse hoppas vi kan öppna upp för ett annorlunda sätt att förhålla sig till personerna med detta beteende. 

Människor med rättshaveristiskt beteende ska bemötas med empati och förståelse i sin kontakt med myndigheter. Det är dock lika viktigt att människor som outtröttligt hävdar sin rätt inser att myndigheter och institutioner till syvende och sist består av män­niskor. Det kanske är en paragraf i ett regelverk som blir källan till raseri och misstänksamhet, men det är ändå en människa som måste ta emot hotet. 

Det rättshaveristiska beteendet slår mot alla; myndighetspersonalen som ligger sömnlös över morgondagens strida ström av anklagande telefonsamtal; den anhöriga som ser sin kollega eller familjemedlem försvinna in i en kamp som inte slutar förrän den nått pyrrhiska proportioner; och för personen själv, som ägnar så mycket tid åt att dokumentera, korrespondera och driva process att livet springer förbi.

I arbetet med rättshaveristiskt beteende är målet lika mycket att hjälpa personen som uppvisar beteendet som myndigheten som utsätts för det. Våra ledord behöver vara saklighet och empati gentemot rättshaveristen och samtidigt respekt för det system och de ramar vi verkar inom. 

Skribenter

Jakob Carlander
leg. psykoterapeut
Andreas Svensson
leg. psykolog

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Publicerad: 13 januari 2017 kl 14:49
Uppdaterad: 16 juli 2019 kl 21:17