”Eleven kan vara ute ur landet på ett dygn”

Hon är förstelärare på barn- och fritidsprogrammet på en gymnasieskola i Östergötland. Av hänsyn till flickorna som hon hjälpt vill hon inte säga exakt var hon jobbar. 

För snart tio år sedan kom en elev fram till henne och berättade om en kompis som kände oro för att bli bortförd.

– Själv kände jag inte eleven så jag meddelade bara en kollega vad jag hört och påtalade vikten av att anmäla till socialtjänsten omgående. Jag utgick ifrån att det gjordes, men åtgärder sattes inte in i tid. I dag bor flickan i ett land långt borta och har barn med en man som hon inte ville gifta sig med.

Marléne Stenman ångrar att hon inte själv agerade för att hjälpa flickan, men 2010 fick hon en ny chans.

– En tjej sökte upp mig och berättade att hon mådde dåligt. Hon fick inte träffa dem hon ville, inte klä sig som hon ville. Tillsammans försökte vi få olika myndigheter att hjälpa henne, men problemen fortsatte.

Till sist rymde flickan. Hem till Marléne.

– Först då tog det skruv hos myndigheterna, hon fick plats i familjehem. Socialtjänstens plan var att hon skulle återbördas till familjen, vilket jag motsatte mig.

Marlénes farhågor besannades. Kort efter att flickan etablerat kontakt med sin familj togs hon utomlands för att leva sitt liv där, till ett område varifrån det var svårt att rymma.

– Jag hade kontakt med henne i hemlighet och lokaliserade byn där hon fanns. Med hjälp av mig och en journalists kontakter i landet lyckades hon fly tillbaka till Sverige med sin syster. Och nu fick hon skyddat boende.

Har hon kontakt med föräldrarna i dag?

– Ja, viss kontakt, hon har aldrig velat bryta den helt. I dag lever hon ett liv i frihet i egen lägenhet.

Kampen för dessa utsatta ungdomar har blivit en del av Marlénes liv. Tidigare i år hjälpte hon en flicka att komma hem från Kurdistan så att hon kunde vara med på en rättegång i Västerås. I oktober dömdes bägge föräldrarna till fängelse av tingsrätten.

Det är den andra fällande domen sedan lagen om tvångsgifte skärptes 2014.

– Det är pinsamt få fällande domar med tanke på hur många som blir bortgifta, säger Marléne Stenman, som i dag samarbetar med den rikstäckande organisationen Glöm aldrig Pela och Fadime.

Lärarna befinner sig i första linjen för att upptäcka nya fall. Råd till dem?

– De behöver inte ha bevis för att kontakta socialtjänsten, det räcker med att de känner en oro för barnen. Och de måste vara lyhörda, försöka tyda signalerna även om de kan vara svåra att upptäcka. 

Men signaler om hedersförtryck betyder ju inte nödvändigtvis tvångsgifte. Hur berör man den frågan?

– Berätta för de unga att du vet att denna hederskultur finns i det land där föräldrarna kommer ifrån, men att de skadliga delarna av den kulturen inte accepteras i Sverige. Eleven ska veta att det finns stöd att få om hon eller han skulle drabbas av en sådan behandling.

– Och ställ frågor! Vad ska hon göra i hemlandet? Finns returbiljetter? Våga ta de svåra samtalen med föräldrarna. Det finns en beröringsskräck bland vissa lärare, men barnperspektivet är alltid viktigare än relationen med vårdnadshavarna.

Marléne Stenman föreläser ibland för socialtjänst, andra myndigheter och tidigare på lärarhögskolan. Nyligen lämnade hon in ett medborgarförslag till kommunen där hon föreslår att fler professioner måste få utbildning om hedersförtryck. 

Hon välkomnar att uppmärksamheten kring frågan har ökat, men med tanke på problemets omfattning borde den diskuteras ännu mer. På skolan ser hon nyanlända barn, vars frihet inskränks av syskon och landsmän. Hennes kommun tillhör dem som i DS enkät uppgett att man ”har elever som utryckt oro för att bli bortgifta”.

– Jag skulle önska mig en Metoo-kampanj för de här barnen! Det skulle stärka dem att veta att de inte är ensamma.

En vecka efter vår intervju besannades hennes önskan: Galaxia Ima Elias, journalist och socialentreprenör med rötter i Syrien, drog i gång #underytan.