Analys
Analys
13 november 2019 kl 15:00

Efter 30 år är drömmen om ett enat Europa borta

Optimismen kring att fler länder ska komma med i EU är i dag – 30 år efter Berlinmurens fall, då man började drömma om att en dag förena hela Europa – fullständigt borta. De sargade länderna på västra Balkan betalar priset.

Bara knappt ett år efter att Berlinmurens föll den 9 november 1989 återförenades Öst- och Västtyskland efter att ha varit åtskilda i 41 år. I och med den tyska återföreningen blev också Östtyskland automatiskt en del av EG, som var EU:s föregångare, utan vare sig medlemskapsförhandling eller övergångsregler.

Frankrike knorrade visserligen en smula om att maktbalansen skulle förändras när Tyskland blev större. Men när allt kom omkring hade det europeiska samarbetet skapats just för att förena forna fiender och skapa fred genom ekonomiskt samarbete, och alla västländer välkomnade tveklöst östtyskarna in i värmen.

Samma känsla av att ett historiskt misstag rättades till präglade också EU:s nästa utvidgning österut. Det krävde många och långa förhandlingar, men år 2004 och 2007 blev till slut tio länder i det forna östblocket nya EU-medlemmar.

Med facit i hand kan man konstatera att det inte räcker med pengar och god vilja för att länder med olika politiska system, historia och värderingar ska smälta samman. Inom EU finns det i dag en klyfta mellan öst och väst i många politiska frågor: synen på välfärdsstaten och lönekonkurrens, synen på migration, jämställdhet och klimatpolitik, exempelvis. Det går också en klyfta mellan vissa länder i det forna öst och övriga EU, om rättsstatsprinciper och korruption.

Den optimism som rådde under EU:s östutvidgning är fullständigt bortblåst. I dag svarar bara strax under hälften av EU:s medborgare ja på frågan om huruvida EU ska ta in fler medlemsländer. I EU:s grundarländer Frankrike, Tyskland och Benelux är det bara omkring 30 procent som tycker det, medan omkring 60 procent gör det i EU:s östländer.

Denna nya utvidgningspessimism fick ett symboliskt uttryck på EU-toppmötet för ett par veckor sedan. Då blockerade regeringarna i Frankrike, Danmark och Nederländerna ett beslut om att EU ska börja förhandla om EU-medlemskap med Nordmakedonien och Albanien.

Fördömandena lät inte vänta på sig. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker kallade beslutet för ”ett allvarligt historiskt misstag”, och övriga EU-toppar upprepade versioner av samma budskap.

De hårda orden beror på att EU gett ett implicit löfte till Nordmakedonien om att landet skulle få börja förhandla ifall det bytte namn – det kallade sig tidigare för Makedonien, som också är namnet på en grekisk landsända – och därmed löste sin långvariga konflikt med Grekland.

Nordmakedonien, Albanien, Serbien och Montenegro är ”officiella kandidatländer”, medan Bosnien och Kosovo är ”potentiella kandidatländer”. EU kräver stora reformer i samtliga dessa länder för att de ska få komma in i förhandlingsrummen.

Det köttstycke som EU dinglar med – medlemskap – är unionens främsta verktyg för att påverka länder i sitt grannskap att reformera sina ekonomier och politiska system.

Men EU kan inte bara kräva reformer utan att också bjuda till – alltså själv ta ett till litet steg på den långa vägen mot fullt medlemskap för kandidaterna. Annars kommer dessa länder så småningom att vända sig någon annanstans, till exempel Ryssland.

Även politiker som förespråkar en fortsatt EU-utvidgning gör det i dag främst med geopolitiska argument. Knappt någon argumenterar för att Europas enande skulle vara något värdefullt i sig, eller för att EU har en moralisk plikt att bidra till att freden hålls mellan länderna i västra Balkan.

När Portugal, Grekland och Spanien gick från diktatur till demokrati på 1970-talet kunde de snabbt skutta in under EU-paraplyet. Samma sak när Öst- och Centraleuropa sökte ny riktning efter Berlinmurens fall.

Den nationalism som fortfarande pyr efter Balkankrigen på 1990-talet skulle desarmeras om länderna kom med i EU. Men västra Balkan bjuds bara in med armbågen.

Trender

Uppåt

Gordon Sondland

USA:s EU-ambassadör Gordon Sondland har ändrat sitt tidigare vittnesmål och uppger nu att han visst sagt till ukrainska regeringsrepresentanter att USA:s militära bistånd var avhängigt att landet undersökte Trumps politiska motståndare. Förhören med Sondland är en del av en process som kan leda till att president Trump ställs inför riksrätt för maktmissbruk.

Donald Tusk

Europeiska rådets förre ordförande Donald Tusk ställer inte upp i det polska presidentvalet i vår. Han blir i stället ny chef för den europeiska konservativa partifamiljen EPP. Där får han den knepiga uppgiften att hantera frågan om huruvida det ungerska partiet Fidesz ska uteslutas eller inte.

Singapore-avtal

EU:s handelsavtal med Singapore skrevs under i fjol och börjar gälla om en vecka. Nästan alla tullar och icke-tariffära handelshinder slopas därmed mellan EU och blockets största handelspartner i Sydostasien.

Klimatpolitik i Budapest

Budapests nya miljöpartistiske borgmästare Gergely Karácsony har utlyst klimatnödläge och planerar att nästa år lägga fram en plan för klimatneutralitet. Samtidigt motverkar Ungern, tillsammans med Polen och Tjeckien, EU:s plan på att bli klimatneutralt till 2050.

Nedåt

Svensk ekonomi

EU:s tillväxt beräknas bli 1,4 procent nästa år, visar EU-kommissionen i sin ekonomiska höstprognos. Sveriges tillväxt nästa år beräknas bli 1,0 procent, näst lägst i EU efter Italien.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Publicerad: 13 november 2019 kl 15:00