Dysfunktionell arbetskraftsinvandring belastar asylsystemet

Lagstiftningen kring arbetstillstånd är dysfunktionell i förhållande till verkligheten och medför att asylsystemet i onödan belastas med ekonomiska flyktingar vars mål är att arbeta, skriver juristen Gunilla Thorslund.

Framför den juridiske rådgivaren sitter en man som säger sig vilja ha råd för sin bror. Brodern har ett annat ­efternamn än mannen och är inte själv med på mötet. Brodern är en så kallad tredjelandsmedborgare, det vill säga med­borgare i ett land utanför EU.

Han har på outgrundliga vägar lyckats få ett tillfälligt uppehållstillstånd i Polen, giltigt i tre år. Med hjälp av sitt polska uppehållstillstånd reser mannen utan problem ut och in i Sverige från sitt hemland. I Sverige har han arbete och samordningsnummer, men inte något arbetstillstånd. Han betalar visserligen skatt men uppehåller sig ändå här illegalt.

I slutet av juni i år kom Skatteverket ut med en rapport om samordningsnummer för beskattningsändamål. Av rapporten framgår att endast en fjärdedel av tredjelandsmedborgarna som får samordningsnummer för beskattningsändamål har arbetstillstånd. Vissa av dem, som mannen ovan, har inte varit i kontakt med Migrationsverket medan andra har fått avslag på sin ansökan.

Eftersom det inte finns någon möjlighet för en tredjelandsmedborgare att byta ut sitt tillstånd i en annan EU-stat mot ett tillstånd i Sverige är det som nu står till buds för brodern att återvända till Polen och söka arbetstillstånd i Sverige utifrån, enligt huvudregeln. Det tar emot för brodern, dels eftersom han i Polen tjänar en sjundedel av det han tjänar i Sverige, dels på grund av den massiva och segdragna svenska byråkratin avseende arbetstillstånd.

Enligt huvudregeln ska ansökan om ­arbetstillstånd beviljas före inresa till ­Sverige. Handläggningstiderna kan vara upp till två år. Det vill, under sådana omständig­heter, till att både arbetsgivare och tilltänkt arbetstagare är utrustade med en god portion tålamod. Men två års väntan på det efterlängtade tillståndet är ingenting jämfört med den byråkratiska kräftgång som kan komma att följa därefter. En tredjelandsmedborgare med arbetstillstånd kan inte välja att byta jobb efter eget skön.

I två år måste vederbörande hänga kvar vid samma arbetsgivare och samma sorts jobb som vid hitkomsten. Kom man hit för att baka pizzor på Georges pizzeria, så är man tvungen att just baka pizzor på Georges pizzeria. Att i stället sköta pizzerans inköp och bokföring är inte möjligt – även om man har utbildning på området. Det är inte heller möjligt att börja baka pizzor på Stefanos pizzeria, trots att Stefano kan erbjuda både bättre lön och bättre arbetsvillkor. Först efter två år hos George är det möjligt att byta till annan arbetsgivare. Stefano tar då emot med öppna armar. Men att börja på en bokföringsbyrå, det går inte.

Efter fyra år i Sverige med arbetstillstånd kan tredjelandsmedborgaren få permanent uppehållstillstånd. Emellertid har Migrationsöverdomstolen i en dom, MIG 2015:15, uttalat att Migrationsverket i samband med tillståndsprövningen får gå tillbaka och kolla om alla krav varit uppfyllda och i enlighet med anställningserbjudande från arbetsgivaren under de passerade fyra åren. Tanken bakom är att komma åt missförhållanden.

På fyra år i Sverige, med arbete, hinner tredjelandsmedborgaren etablera sig. Familjer har hunnit bildas. Bostadsrätt, bil och hus har hunnit införskaffas. Barnen går på dagis och talar svenska. Man tror sig ha skapat en stabil grund att stå på, en framtid.

Men det räcker att exempelvis ha tjänat 30 kronor för lite per månad, att ha varit sjukskriven och inte tagit ut ersättning från försäkringskassan, att ha varit tjänstledig eller bytt till ”fel” arbetsgivare för att det inte ska bli något av med det permanenta uppehållstillståndet. I stället får du sälja ditt hus och lämna Sverige.

Problematiken med att människor utvisas på grund av mindre förseelser hos arbetsgivaren har uppmärksammats av såväl regeringen som oppositionen. Regeringen har lagt fram ett lagförslag (prop. 2016/17:212) där arbetsgivarens självrättelse av smärre felaktigheter inte ska leda till avslag. Oppositionen (C, M, L och KD) lade den 20 september 2017 fram en följdmotion där utvisning på grund av en smärre förseelse från arbetsgivarens sida inte är förenligt med proportionalitetsprincipen (motion till riksdagen 2017/18:120).

Regeringens lagförslag, som träder i kraft den 1 december 2017, innebär emellertid knappast någon större förändring av rättsläget. De misstag som sedermera leder till avslag uppmärksammas sällan innan Migrationsverket upptäcker dem. Lagstiftningen är således snarast att betrakta som ett slag i luften.

Oppositionens förslag, att betona proportionalitetsprincipen, kan däremot få reell betydelse för den enskilde. Med ett färskt beslut om avslag på arbetstillstånd i handen söker några av de utvisningshotade asyl. Oftast är det en helt dödfödd process vad gäller själva asylärendet. Vinningen är att den asylsökande undantas från kravet på arbetstillstånd vid uppvisande av sitt pass eller annan id-handling. I samband med prövningen av skyddsskälen skjuts verkställigheten av utvisningen på framtiden och den sökande kan fortsätta sitt jobb.

Inte bara de utvisningshotade utan även de så kallade ekonomiska flyktingarna, det vill säga de som inte har några skyddsskäl utan vill skaffa sig ett bättre liv, söker asyl och det oftast redan vid ankomsten till Sverige. En asylsökande som kan legitimera sig i samband med asylansökan får snabbt och enkelt undantag från kravet på arbetstillstånd.  

Det innebär att sökanden kan jobba kvar på sitt gamla jobb eller, om det är en ”ekonomisk flykting”, skaffa jobb exempelvis inom byggindustrin. Efter avslag på asylansökan finns möjlighet att ansöka om arbetstillstånd när beslutet inte längre kan överklagas till en högre instans. För att kunna göra det krävs att sökanden har jobbat i mer än fyra månader och har ett giltigt pass. Kraven utesluter exempelvis större delen av de afghanska unga männen, som oftast saknar id-handlingar.

Sammantaget framstår lagstiftningen och hanteringen av arbetstillstånd som åtminstone delvis dysfunktionell i förhållande till verklighetens beskaffenhet. Det kan på goda grunder ifrågasättas om det är rimligt att belasta asylsystemet med ekonomiska flyktingar vars mål är att arbeta.

Utredning av eventuella skyddsskäl, beslutskrivande och överklagandeprocesser kostar tid, pengar och resurser. Ytterligare en berättigad frågeställning är vad som skulle hända om de arbetande tredjelandsmedborgarna med samordningsnummer skulle söka arbetstillstånd. Det är troligt att handläggningstiderna skulle öka ytterligare. Det är också möjligt att de sökande genom att ha arbetat utan tillstånd skulle få avslag på sitt försök att legalisera sin vistelse i Sverige. Det är gängse hos politiker att förespråka hårdare tag och kontroller, men kanske lösningen är enklare regler och samordning av skatt och tillstånd.

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.