Perspektiv
Bids
27 september 2019 kl 09:31

Det finns inga genvägar till trygga städer

Beslutsfattare bör alltid vara skeptiska till universallösningar på sociala problem. Detta gäller inte minst BID-modellen, som har kritiserats bland annat för att skapa ett demokratiskt underskott i boendeområden, skriver forskare.

Dagens svenska städer står inför omfattande utmaningar. Brännande frågor som segregation, trångboddhet, gentrifiering och otrygga offentliga miljöer har allt mer kommit att ta plats i samhällsdebatten. En metod som ofta diskuteras som ett svar på dessa frågor är så kallade Business Improvement Districts (BID:s), särskilda zoner där företag ges mer inflytande över stadsrummet. I Sydsvenskan har hösten präglats av kritiska diskussioner av ett experiment med en form av BID i Malmö, och nyligen publicerade Dagens Industri en debattartikel av två forskarkollegor med rubriken "Det är dags att låta företagarna ta över torgen” (DI 27/8).

BID:s uppstod i USA i början av 1980-talet till följd av den numera helt avfärdade ”broken windows”-teorin, vilken menade att fysiska tecken på brottslighet sänker tröskeln för att begå fler brott. I USA skapades då dessa särskilda zoner, där att fastighetsägare i samarbete med lokala myndigheter ålade sig själva en extra skatt som gick till BID-organisationen. Skatten används för att rusta upp den fysiska stadsmiljön, sätta egna ordningsregler och betala väktarföretag för att upprätthålla dem. Lokala myndigheter minskade sina investeringar i området i utbyte mot att viss kontroll överläts till BID-organisationen, oftast begränsat till en femårsperiod.

Ofta antyder förespråkare för BID-modellen att fastighetsägare kan öka städers trygghet och välstånd genom att ta över offentliga institutioners ansvar för stadsmiljön. Som stadsplaneringsforskare menar vi att det inte finns någon vetenskaplig grund för denna typ av påståenden. Myndigheter bör alltid möta påstådda mirakellösningar på samhällsproblem med skepsis, och kritiskt utvärdera vilken räckvidd deras företrädares anspråk faktiskt har. Men stadsutvecklare har inte alltid tillräckligt med tid att kritiskt granska nya idéer i dagens projektdrivna stadsutveckling, där tusentals aktörer med olika modeller tävlar om tjänstemäns uppmärksamhet genom att själva presentera olika indikatorer som pekar på just deras modells förtjänster. Vi hoppas därför att de som arbetar med stadsutveckling vill ta mer hjälp från den omfattande forskning som bedrivs kring dessa frågor.

Inte minst gäller det de anspråk som gjorts och görs om att BID:s är en enkel lösning på städers sociala problem. Som forskare menar vi så klart att det i grund och botten är positivt att myndigheter kompletterar strukturella åtgärder med stöd för lokala gräsrotsinitiativ. Men, detta är, i motsats till vad som på senaste tiden framförts, inte ett argument som stöder BID-modellen. Den omfattande forskningen om BID:s pekar i stället på att en åtgärd där man lämnar över myndigheters ansvar för planering, kultur, rekreation och trygghet till vinstdrivande företags kortsiktiga kalkyler på sikt ofta innebär mindre inflytande för just lokala aktörer.

Storbritannien framhålls som föregångare för BID-samverkan. Det är också där kritiken har varit som skarpast. Ett exempel är Anna Minton vid University of East London, vars rapport för det brittiska lantmätarförbundet 2006 framhävde allvarliga problem med BID-satsningar. Hon visar att det finns omfattande risker för social undanträngning, gentrifiering och brist på samhällsansvar när BID-modellen tillämpas. Ett exempel på detta är Canary Wharf i Londons gamla hamnområde Docklands, som under 1990-talet omvandlades till ett renodlat bankområde samtidigt som lokalbefolkningens intressen åsidosattes. Minton beskriver Canary Wharf som en finansenklav som avskärmats från omgivande, socialt utsatta, bostadsområden och på så sätt bokstavligt cementerat segregationen.

Den mest substantiella kritiken mot BID:s rör hur det demokratiska inflytandet över stadsrummet urholkas. När ansvar för stadsplanering lämnas över till privata aktörer riskerar boendedemokratin att undermineras. Vanligtvis saknar boende i BIDs reellt inflytande när deras intressen står emot större fastighetsföretag. ”Oönskade” boende och småföretag får svårt att stå emot initiativ som innebär att de på sikt tvingas flytta.

En vanlig konsekvens av brittiska och amerikanska BID-satsningar är att gatuförsäljare och gatukök inte längre får tillstånd att verka i området för att skapa ett prydligare intryck. ”Oönskade” personer, som hemlösa eller ungdomar, har vittnat om att de körts bort av vakter, utan stöd i lokala föreskrifter. Detta drabbar inte bara den lilla människan utan undergräver också det för dessa grupper redan sargade förtroendet för offentliga institutioners förmåga att behandla alla människor likvärdigt.

För att återgå till svenska erfarenheter illustrerar ett initiativ till ett BID i Malmöstadsdelen Södra Sofielund från 2014 hur framgångshistorier skapats av minst sagt motstridiga resultat. Södra Sofielund är en av Malmös mest socialt utsatta platser och har därför under en längre tid varit föremål för tiotals kommunala satsningar vars kumulativa effekter är omöjliga att mäta när BID-projektet lyfts upp som en framgång.

Områdets viktigaste fastighetsägare är det kommunala MKB, som länge experimenterat med riktade boendesociala satsningar i just Södra Sofielund. Att näringslivets ökande inflytande skulle ha spelat en avgörande roll i att lösa problem i området kan ifrågasättas när en strid ström av offentliga medel, såväl före som under BID-projektet, har använts för samma ändamål. Detta ligger helt i linje med nya studier från Tyskland respektive Turkiet som visar att myndigheter skapat gynnsamma förutsättningar för denna slags privatisering, och att vi därför måste vara mycket försiktiga med tolka sådana riggade “experiment”.

Södra Sofielund ligger också på en mycket speciell plats i staden. En kort promenad genom ett mindre villaområde och ett par innerstadskvarter bort finns en relativt ny station som förbinder Södra Malmö med Köpenhamn. Denna socialt hårt utsatta plats med hög omflyttning och en otrygg gatumiljö är alltså, för att låna titeln från en av Malmö stads satsningar på området, ett ”guldläge” för fastighetsinvesteringar som saknar motstycke i regionen. Det är tveksamt om de lokala fastighetsägarnas villighet att investera, och därmed driva fram den gentrifiering genom inflyttning av resursstarka grupper innebär, är gynnsam för boende i området eller allmänheten.

Oavsett vad man anser om den frågan är erfarenheter från detta fall knappast överförbara till platser med helt andra rumsliga förutsättningar, trots att Södra Sofielund framhävs som bevis för BID-modellens styrkor.

Fastighetsutvecklare och beslutsfattare bör alltid vara skeptiska till dem som saluför ”nya planeringsmodeller” som en universallösning på sociala problem. Detta gäller inte minst BID-modellen eftersom internationell forskning varnat för att den kan leda till förlorad demokratisk inflytande, social undanträngning samt accelererande förslumning och gentrifiering. Vinsterna är å andra sidan tveksamma och svåra att mäta. Den enkla sanningen är att stadsplanerare måste vara öppna för kreativa lokala lösningar, men att stadsplanering aldrig kommer kunna rå på strukturella samhällsproblem utan strukturella samhällssatsningar.

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.