Det bör Löfven viska i örat på Europas paria

I förra veckan skulle Italiens premiärminister Giuseppe Conte äta lunch med Maltas premiärminister Joseph Muscat. Conte ställde dock in i sista stund. Förmodligen insåg någon av hans medarbetare vilken pr-katastrof det vore att fångas på bild med mannen som just nu är Europas paria.

Personer i Maltas sittande socialdemokratiska regering misstänks nämligen vara inblandade i mordet på landets mest berömda journalist, Daphne Caruana Galizia. Det är en närmast surrealistisk situation, unik för Europa i fredstid.

Historien är stoff för en Bondfilm: För två år sedan dödades Caruana Galizia i en bilbomb. Strax därpå fångades tre yrkeskriminella, men fram till nyligen har det varit höljt i dunkel vem som var hjärnan bakom mordet.

Men så greps häromveckan affärsmannen Yorgen Fenech, en av Maltas rikaste män med fingrarna i både fastighetsimperier och spelbranschen, och som också nyligen fått lukrativa regeringskontrakt i samband med privatiseringen av maltesiska energibolag. En person som utreds i ett annat brottsfall hade skvallrat på Fenech i utbyte mot immunitet och polisskydd. Fenech själv pekar ut premiärministerns stabschef.

Före sin död hade Caruana Galizia arbetat med den så kallade Panamaläckan. Hon hade bland annat kunnat avslöja att ett företag som vunnit kontrakt för att bygga ett kraftverk också betalat in pengar till brevlådekonton som tillhörde stabschefen och den dåvarande turistministern. Företaget visade sig senare ägas av Yorgen Fenech.

Premiärminister Joseph Muscat har sagt att han kommer att lämna sin post, men först i januari. I huvudstaden Valletta kräver nu demonstranter att han avgår omedelbart – man litar helt enkelt inte längre på att polisutredningen är oberoende.

Det är alltså upplagt för en mycket pinsam stämning på EU-toppmötet i Bryssel på torsdag och fredag, då Muscat träffar sina europeiska kollegor. Fler EU-ledare än Conte lär försöka undvika maltesen.

Men kanske borde de inte göra det. Framför allt Stefan Löfven, danska Mette Frederiksen, spanska Pedro Sánchez och de andra i Europas socialdemokratiska familj borde i stället ta Muscat åt sidan och viska i hans öra att det är dags att han avgår.

För en urholkad rättsstat i ett EU-land är ett verkligt problem för hela EU, eftersom länderna är sammanvävda genom den gemensamma marknaden och den fria rörligheten. Och om inte vännerna säger ett sanningens ord, vem ska då göra det?

Nu i 2010-talets sista månad kan man konstatera att det gångna decenniet inneburit en kris för demokratin och rättsstaten i Europa, och att de verktyg som EU har för att hindra en sådan utveckling inte har räckt.

I Polen och Ungern har regeringspartierna angripit de institutioner som är nödvändiga i en frisk demokrati – som politiskt oberoende domstolar och fria medier – och missbrukat staten för partiets väl.

EU-kommissionen har dragit länderna inför EU-domstolen för de konkreta brott mot EU-lagar som gått att påvisa, bland annat att den polska regeringens försök att tvångspensionera domare var ett brott mot EU-lagar om åldersdiskriminering.

Kommissionen har också satt i gång en politiskt känsligare process där de båda länderna kritiseras för brott mot EU:s grundläggande värderingar och så småningom, i teorin, kan förlora sin rösträtt i EU. Men det har hjälpt föga.

Just nu ligger två förslag om skärpningar på EU:s bord. Det första är att EU-kommissionen ska granska samtliga EU-länder kontinuerligt och komma med årliga rapporter och rekommendationer. Det andra, tuffare förslaget är att det ska gå att stoppa utbetalningar av EU-bidrag till demokratisyndare.

Men innan dessa nya regler finns på plats kan politikerna i EU-parlamentet och i EU-ländernas regeringar göra mycket mer än vad de gör. Helt enkelt utöva grupptryck på sina kollegor. I dag håller Europapartierna sina medlemmar bakom ryggen.

Det ska dock sägas att högergruppen EPP:s svenska partier, Moderaterna och Kristdemokraterna, förespråkar att Ungerns regeringsparti Fidesz utesluts. Och svenska Socialdemokraterna röstade för EU-parlamentets senaste kritiska resolution om Malta, medan en majoritet av S-gruppen lade ned sina röster.