Den som tillåter könssegregation stärker hederskulturen

Nyköpings kommun har nyligen bjudit in invånarna i Brandkärr till könsseparata möten.

"Tyvärr ser verkligheten ut så i våra segregerade bostadsområden. I en del kulturer är det framför allt männen som gör sin röst hörd i offentliga sammanhang. Vill vi även höra kvinnornas tankar, och det vill vi, så är detta den bästa lösningen”, motiverade konsultfirman som kommunen anlitade mötena.

Detta är bara det senaste exemplet på det återkommande temat ”könssegregering i Sverige”, som är ett tecken på en friktion mellan två olika värdesystem, jämställdhet och hederskultur.

Könssegregation är ett av de mest utmärkande dragen för hederskulturens uppbyggnad och en viktig mekanism för att bevara den. Inom hederskulturen finns uppfattningen att könssegregering hjälper familjen att stärka kontrollen över kvinnor. Kvinnors kontakt med män begränsas och därmed även det omvända; män ges inte tillträde till kvinnors domäner och på så sätt bevaras kvinnors ”kyskhet” och familjens heder.

Härigenom vill man förvissa sig om att de unga flickorna behåller sitt värde på äktenskapsmarknaden med sin oskuld och dygd, samtidigt som man har kontroll över potentiella friare och framtida äkta män.

Kvinnor berövas på så sätt sin frihet och möjlighet att själva söka och välja partner. De berövas friheten att besluta om sina egna liv, sina kroppar, sin sexualitet och sin framtid. Dessutom tenderar länder där könssegregation är den sociala normen att ha högre inslag av sexuellt våld och lägre grad av jämställdhet.

Könssegregation leder också till sexualisering av varje kontakt, varje samröre mellan man och kvinna, eftersom båda könen vet att skälet till att de normalt hålls åtskilda har med sex att göra. Detta betingar män att se kvinnor som enbart sexobjekt och kvinnor att se män som presumtiva sexualförbrytare, vilkas huvudsakliga avsikt med interaktion är att förgripa sig på dem sexuellt.

Allt detta borde resa ett varningens finger mot att normalisera könssegregation och att föra vidare en struktur som bidrar till att minska kvinnors och mäns förmåga och vana vid att umgås med varandra på ett respektfullt sätt på lika villkor i en icke-sexualiserad kontext.

I Sverige kan man urskilja fyra huvudsakliga ståndpunkter till stöd för ”kulturell könssegregation”:

• Könssegregation som ett kulturellt uttryck. Det finns de som förespråkar könssegregation såsom varande en ”kulturell eller etnisk grupprättighet” eller ett kulturellt uttryck. Vi har då emellertid att göra med en form av moral- och kulturrelativism, som inbegriper tanken att jämställdhet och rätten för kvinnor att existera jämsides med män utan sexuella övertoner är kulturellt betingat.
  Detta innebär ett svek mot både kvinnor och män med invandrarbakgrund som kämpar för jämställdhet. Dessutom leder det till kulturell och etnisk segregation, eftersom det huvudsakligen praktiseras av vissa grupper i vissa områden. Oundvikligen uppmuntrar det till uppkomsten och utvecklingen av parallella värdesystem och därmed parallella samhällen.
  Om vi ger efter för könssegregation i ett missriktat försök att visa kulturell och religiös tolerans, varför i så fall stanna vid badhus och separata sporthallar? Varför inte segregera skolor, arbetsplatser, kollektivtrafik och alla övriga samhällsarenor för att tillfredsställa religiösa eller kulturella krav?
• Könssegregation under en övergångsperiod. Det finns andra som håller med om att könssegregation per se inte är något gott, men som ändå anser att människor med viss kulturell eller religiös bakgrund, där könssegregering är normen, behöver en övergångsperiod med segregation för att inte utsättas för alltför mycket av en kulturell chock som skulle isolera dem. Tanken är dock dessa personer så småningom gradvis ska lämna denna sedvänja. Det är emellertid svårt att se att detta inte skulle ha motsatt effekt genom att cementera könssegregation som norm för dem även här i väst. Och inte bara det – framtida generationer skulle också ärva samma normer och värderingar som sin familj och släkt.
• Könssegregation som en pragmatisk lösning. Detta synsätt varierar från en neutral inställning till könssegregering som ett fenomen som varken är bra eller dåligt, till att erkänna att könssegregering är dåligt. Att vi måste acceptera verkligheten. Att könssegregering finns inom vissa kulturer. Att detta inte går att förändra, och om kvinnor och flickor som tillhör denna kultur ska delta i samhället och inte isoleras så måste könsuppdelade alternativ finnas.
  Förutom de konsekvenser som redan nämnts ovan, och förutom kortsynthet, är denna handfallenhet från samhällets sida ett försök att utmana de normer och värderingar som vi vill värna om. Det gör det därmed det lättare att bryta mot dessa värderingar, eftersom motståndet saknas.
• Könssegregation som ett individuellt och fritt val. Vissa stöder individens egna val att anamma könssegregation. Inom hederskulturen är detta dock problematiskt i flera avseenden.
  För det första är kvinnor och flickor föremål för omfattande, direkt och indirekt, påtryckning från sina familjemedlemmar och släkt, vilket gör antagandet om deras helt och hållet fria val tämligen vilseledande. När det gäller barn blir detta ännu mer påtagligt. För det andra överbetonar föräldrar sexualitetens roll även när det gäller barn, och dessa berövas därmed möjligheten till deltagande i olika aktiviteter som inte är könsuppdelade. Det kränker barnens rätt att vara just barn, deras chans till jämställdhet och även jämlikhet med barn som inte har dessa krav eller restriktioner att följa.

Det är naivt att inte inse att de som förespråkar könssegregation utifrån kulturella motiv och religiös tro, som har med sexuell renhet och kyskhet att göra, bidrar till att upprätthålla och föra vidare värderingar som leder till förtryck av personer som inte vill leva i enlighet med dessa regler och föreställningar.

Vi behöver därför ha en långsiktig syn och värna om vissa normer och värderingar, såsom jämställdhet. Och om vi medger att könssegregation inte är ett ideal att sträva efter eller något vi vill normalisera i samhället, då ska den heller inte uppmuntras och ska inte tillåtas få fäste.

Genom att vi förkastar och arbetar emot könssegregation kommer många kvinnor och flickor att befrias från kontrollen de utsätts för av familjer och släkt.

Vissa av dem som vant sig vid könssegregering kommer att förändra sitt synsätt och värderingar genom att introduceras för dessa nya normer. Sedan finns det naturligtvis andra som inte kommer att ändra sig, men deras barn och barnbarn kommer att växa upp i ett samhälle där könssegregation inte är normen och jämställdhet är det enda idealet. Därigenom blir inte könssegregation cementerad och reproducerad för de generationer som i stället anammar den nya normen.

Barn kan dessutom vara fria att vara barn och erbjuds en tillvaro med jämställdhet och jämlikhet med andra barn oavsett etnisk bakgrund.