Den ”sociala pelaren” betyder inte ett jota

EU-jargong är ett gissel och den "sociala pelaren" är ett av de värsta exemplen på åratal. Uttrycket signalerar bärkraft och låter viktigt, men betyder faktiskt inte ett jota. Om EU-systemet redan uppfattas som komplicerat, ja kanske ogenomträngligt, så gör sådana abstrakta begrepp inte det hela mer begripligt.

EU:s sociala pelare är en principförklaring som EU:s 28 stats- och regeringschefer ställde sig bakom för ett och ett halvt år sedan, på ett toppmöte i Göteborg.

I pelartexten slår man fast sådant som att kvinnor och män har rätt till lika lön för likvärdigt arbete, och att alla har rätt till sjukvård av god kvalitet och till rimlig kostnad. Inget direkt kontroversiellt, kan man tycka. Ändå låter det från svensk höger som om Stefan Löfven med sin kråka på pappret har sålt ut den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Företrädare från samtliga före detta allianspartier samt Sverigedemokraterna har i en strid ström debattartiklar kritiserat pelaren. Sara Skyttedal, Kristdemokraternas toppnamn inför EU-parlamentsvalet i maj, har gjort det till sin främsta valfråga.

Kritiken låter ungefär så här: Den sociala pelaren öppnar upp för att EU ska bestämma mer på arbetsmarknaden. Det blir ett sluttande plan, mot mer och mer makt åt EU. Vem vet om nästa steg blir EU-dikterade, europeiska minimilöner? På sikt hotar detta vår svenska modell med självständiga fack och arbetsgivare som sluter kollektivavtal.

Men den sociala pelaren ger inte EU rätt att bestämma över någonting alls. Den är bara ett pompöst namn på en fluffig och till intet förpliktigande EU-vision. Sådana går det tretton på dussinet av.

I tillväxtstrategin ”Europa 2020”, som regeringen Reinfeldt skrev under 2010, lovar EU-länderna till exempel att minst 40 procent av alla i åldern 30–34 ska ha högre utbildning. Och de så kallade Barcelonamålen, som Göran Persson skrev under 2002, kräver barnomsorg för europeiska barn i dagisåldern.

Fromma förhoppningar – inte bindande lagar. Ingen kritiserade heller Reinfeldt eller Persson när det begav sig för att de skulle ha ”öppnat upp” för att EU skulle bestämma över svenskt utbildningsväsende och förskola.

Nu lade faktiskt EU-kommissionen kort efter att den sociala pelaren antagits i Göteborg fram en rad lagförslag inom just arbetsmarknadsområdet, som arbetsvillkorsdirektivet, föräldraledighetsdirektivet och tuffare gränsvärden för cancerframkallande ämnen. Men lagförslagen var inte en konsekvens av pelaren, vilket en del debattörer tror eller låtsas tro. Flera av dem låg redan i pipeline.

De här lagförslagen gäller sådant som EU redan kunde lagstifta om, pelare eller inte. Sedan Amsterdamfördraget 1997 får EU stifta lagar om arbetstagares rätt till information (som i arbetsvillkorsdirektivet), och sedan Enhetsakten 1987 om olika hälsoregler på arbetsplatser, exempelvis. Den sociala pelaren har inte dyrkat upp någon tidigare stängd juridisk dörr.

Däremot blåser det just nu en politisk vind i Europa för starkare sociala skyddsnät. Inte minst på grund av växande ekonomisk ojämlikhet i Sydeuropa efter finanskrisen under 2010-talet, men också på grund av låglönekonkurrensen från de tio relativt fattiga länder från forna Östblocket som blev EU-medlemmar i mitten av 00-talet.

I EU-kommissionen, ledd av kristdemokraten Jean-Claude Juncker, finns det helt enkelt en politisk vilja för ett ”socialt Europa”. Det gör det också i de högerdominerade EU-parlamentet och ministerrådet.

Nyligen föreslog EU-kommissionen att slopa varje lands vetorätt när EU fattar beslut inom socialpolitik och i skattefrågor. Detta, till skillnad från något fluffigt principdokument, vore att ”öppna upp” för mer EU-beslut inom välfärdspolitiken. Och bland andra Frankrikes Emmanuel Macron och Italiens Giuseppe Conte förespråkar i dag en europeisk minimilön.

Ogillar man den här utvecklingen – vilket de borgerliga partierna i Sverige alltså gör – gör man klokt i att opinionsbilda. Men då bör man sluta förvirra väljarna med den helt oviktiga sociala pelaren.