Den nya invandringspolitiken en kamp för välfärdsstaten

Pressade av SD:s framgångar har den pragmatiska socialdemokratiska synen på invandring återvänt. Ingvar Carlssons och Göran Perssons syn, den som låg bakom Luciabeslutet 1989. Stefan Löfven har övergett Europas mest liberala politik för en linje som genererat en dominoeffekt av id-kontroller vid EU:s inre gränser, skriver opinionsanalytikern Markus Uvell.

Socialdemokratins relation till Sverigedemokraterna är av flera skäl särskilt komplicerad och smärtsam. I hög­re grad än relationen till något annat parti, Vänsterpartiet möjligen undantaget.

Det finns flera goda skäl till det. För det första är det naturligtvis fråga om väljarkonkurrens, missnöjda arbetarväljare är en klassisk rekryteringsbas för invandringsfientliga partier. Väljare som uppfattar sin egen situation på arbetsmarknaden, och sin egen tillgång till den välfärdsstat de arbetat för att bygga upp, försvagas som en följd av en ökande invandring.

Opinionsmätningarna talar sitt tydliga språk. När Sifo i höstas undersökte saken uppgav 30 procent av den grupp som betraktar sig själva som arbetare att de skulle rösta på SD. I samma mätning var S stöd i gruppen bara 26 procent.

För det andra – och långt viktigare – representerar SD en problemformulering som skär rakt in i en av socialdemokratins allra känsligaste punkter. SD synliggör konflikten mellan den internationella solidariteten och den nationella välfärdsstaten.

Att det finns en konflikt mellan flyktinginvandringens omfattning och välfärdsstatens storlek är i sig en trivial insikt. Eftersom de offentliga medlen inte är obegränsade, och flyktingmottagande i alla fall initialt innebär en kostnad, kan det senare inte växa hur mycket som helst utan att det sker på andra utgiftsområdens bekostnad.

Men SD ställer saken på sin spets. Partiets ogenerade prioritering av just välfärdsstat framför flyktinginvandring (inte sällan brutalt illustrerad, som i kampanjfilmen 2010 om ”Invandringsbroms eller pensionsbroms?”) naglar fast konflikten i det offentliga samtalet. Där den med igenkännande noteras av bland andra frustrerade LO-medlemmar.

Bekymret är nämligen att detta inte är en sverigedemokratisk observation, utan en socialdemokratisk. Och kärnan är något djupare än krass ekonomi: konflikten mellan en nationell, enhetlig välfärdsstat och de ökade skillnader det mångkulturella samhället innebär.

Utmaningen är inte bara svensk. En av dem som tydligast formulerat den är David Goodhart, vänsterliberal brittisk journalist och författare, associerad med tankesmedjan Demos. I sin uppmärksammade bok The British Dream – successes and failures of post-war immigration (Atlantic Books, 2013) varnar han för hur uppslutningen kring den brittiska välfärdsstaten (även bland Labourväljare, arbetare och låginkomsttagare) successivt minskar. 

Goodharts förklaring är det han kallar ”the progressive dilemma”: hur viljan att solidariskt bidra till en välfärdsstat som finns där för alla tenderar att avta ju mer olika dessa alla blir.

Lars Trägårdh, vars idémässiga perspektiv förvisso är ett annat, har fört in samma insikt i den svenska debatten, t ex då han i en krönika i Göteborgs-Posten krasst konstaterade: ”Våra skyldigheter gentemot en fattigpensionär i Malmö är väsensskilda från de vi har för flyktingar från Syrien.” (2 december 2015)

Det vet Jimmie Åkesson, och det vet Stefan Löfven. Och just den insikten är en avgörande orsak till den förres framgång, delvis på den senares bekostnad.

Lars Trägårdhs spetsiga formulering kan framstå som kontroversiell, men det han beskriver är i praktiken en självklarhet för alla som förespråkar en i någon mån reglerad invandring. Det är naturligtvis möjligt att invända mot denna princip, och verkligen förorda att vi först bör hjälpa världens alla flyktingar och därefter svenska medborgare. 

Men så gott som alla är överens om att ett land har ett särskilt ansvar för sina egna medborgare, vilket förstås inte utesluter att också ta ett stort ansvar för människor på flykt. För socialdemokrater med fötterna i partiets tradition är slutsatsen uppenbar: de vill begränsa invandringen av omsorg om framför allt just den svenska välfärdsstaten. Dels av ekonomiska skäl, men också för att solidariteten har tydliga gränser.

Det är inte heller någon egentlig höger—väns­ter-fråga, utan en naturlig konsekvens av ett klassiskt socialdemokratiskt perspektiv. Därför har vi under den turbulenta hösten kunnat läsa så olika socialdemokrater som Widar Andersson och Göran Greider argumentera för en mer restriktiv invandringspolitik, av samma skäl.

För en liten men högljudd grupp postmoderna socialdemokrater, de som uppfattar ”antirasism” som ett överordnat mål, är pers­pektivet ett helt annat. Ur deras tankevärld föddes idén att börja etikettera SD som ”nyfascistiskt”. Detta initiativ föll minst sagt platt. Dess främsta resultat var en plågsam stund i SVT:s Agenda där en påtagligt luftlandsatt Stefan Löfven tvingades försöka definiera ”nyfascism”.

Vi vet alla hur det gick. Den traditionella, pragmatiska socialdemokratiska synen på invandring kontra välfärd segrade. Ingvar Carlssons och Göran Perssons syn, den syn som låg bakom Luciabeslutet 1989.

Således har Stefan Löfven genomdrivit en dramatisk kursändring av svensk invandringspolitik. Från Europas mest liberala, till en politik som nu resulterar i en dominoeffekt av id-kontroller vid EU:s inre gränser. 

Det innebär inte att S är, eller någonsin har varit, ett invandringsfientligt parti. Kärnan i partiets ideologi är inte nationalism utan en kärv pragmatism. För att rädda välfärdsstaten är dagens socialdemokrater beredda att kompromissa med den internationella solidariteten. Inte för att de vill, utan för att de måste. Och det har under andra halvan av 2015 fört partiets politik dramatiskt mycket närmare SD:s, med delvis samma argument som SD använder.

Nu är anden ute ur flaskan. Från att under en lång period varit hänvisade till riksdagens minst omtyckta parti står nu krav på minskad invandring på så gott som alla partiers agenda. Och mycket högt upp på regeringens. Invandringsdebatten dominerar totalt, såväl väljarnas intresse som partipolitiken.

Mer än nästan allt annat behöver socialdemokratin, och Sverige, nu normalisera den politiska debatten. Även andra frågor behöver få utrymme. Hur ska det gå till? Tänker sig S (på det sätt MP verkar göra) att den gamla politiken på något mirakulöst sätt bara ska återuppstå? Eller är dagens exceptionella invandringspolitiska situation ett nytt ”normalläge”, utifrån vilket övrig politik ska formuleras?

För det senare talar omvärldssituationen. Det finns få skäl att förvänta sig att migrationen till Europa kommer att minska dramatiskt – oavsett om vi talar om IS slaktplatser i Mellanöstern eller de regioner i Afrika vars invånare först nu börjar få råd att ta sig därifrån. Och när den akuta hanteringen av flyktingkrisen väl är under kontroll väntar nästa utmaning: integrationen. Inte minst på arbetsmarknaden, där Sverige redan före flyktingkrisen lyckades sämst i OECD.

En sak är säker: Stefan Löfven har genomdrivit en unik kursändring för sitt parti och för Sverige, i en av de allra svåraste frågorna, men hans största utmaningar ligger framför honom.

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.