Därför ljuger EU om asylrätten

Presskonferenserna i EU-kommissionen i Bryssel i förra veckan var farsartade. Gång på gång slingrade sig talespersonerna och duckade allt mer forcerat för frågor om huruvida Grekland bryter mot internationella konventioner när gränsvakter skjuter tårgas och gummikulor mot migranter som försöker ta sig in i landet. Efter att Turkiets president Recep Tayyip Erdogan tillkännagett att gränsen till EU står öppen begav sig tiotusentals människor dit. Och stoppades av taggtråd, vakter och patrullbåtar. Nu befinner de sig i limbo intill gränsen.

Svaret på journalisternas frågor till EU-kommissionen är naturligtvis att Grekland bryter mot internationell rätt. Men det är politiskt omöjligt för såväl EU-kommissionen som EU-regeringarna, också den svenska, att säga det rakt ut. Eftersom Grekland gör precis det som övriga EU vill.

Före 2015 lät Grekland flyktingarna och migranterna komma in i landet, från Turkiet, för att kunna avgöra vem hade rätt att få skydd i enlighet med asylrätten. Men 2015 mäktade inte Grekland, eller Italien för den delen, längre med det stora inflödet utan släppte helt sonika igenom migranterna, i strid mot EU-reglerna. En miljon människor folkvandrade genom Europa från Grekland via Balkanländerna till EU:s rikare länder.

EU-länderna anklagade varandra för att skjuta migranterna framför sig och stängde sina egna gränser. Högerpopulistiska partier blomstrade på hela kontinenten. Kaoset 2015 prövade Europasamarbetet i grunden – kanske mer än de flesta insåg där och då. EU:s stolthet Schengensamarbetet, som innebär en union utan inre gränskontroller, var en hårsmån från att krackelera och med den en rad andra EU-samarbeten.

I elfte timmen slöts en deal där Turkiet fungerar som EU:s yttre gränsvakt i utbyte mot att EU bekostar landets flyktingmottagande med 6 miljarder euro. De pengarna är i dag så gott som helt intecknade. Ingen EU-regering, oavsett politisk färg, vill riskera en liknande kaosartad situation igen. I onsdags, på ett extrainsatt möte i Bryssel, ställde sig därför Morgan Johansson och de övriga migrationsministrarna helhjärtat bakom Greklands metod: att hålla gränsen stängd, ointaglig. Och EU-kommissionen har skickat 350 miljoner euro från EU-budgeten till Grekland och lovat lika mycket till för att biffa upp gränsbevakningen.

Det är slående hur annorlunda Europas politiker låter i dag jämfört med förra sommaren. Då fick Italiens dåvarande inrikesminister Matteo Salvini hård kritik för att han vägrade låta fartyg som plockat upp nödställda migranter komma in i italienska hamnar – i grunden samma sak som nu sker i Grekland. Sedan 2015 har EU jobbat med många olika spår för att minska migrationen: mer pengar till afrikanska länder för att minska så kallade pushfaktorer för migration, och stöd till Libyen för att hindra migranter att bege sig över Medelhavet.

I EU:s sjuårsbudget, som just nu förhandlas, föreslås mer gemensamma pengar gå till asylhantering och gränsbevakning. Detta är morötter för EU:s gränsländer för att inte bara ge upp och släppa vidare migranterna till resten av EU, som 2015. Parallellt pågår nya försök, ledda av EU:s migrationskommissionär – svenska Ylva Johansson – att hamra ut ett gemensamt asylsystem så att de flyktingar som har asylskäl ska fördelas jämnt mellan EU-länderna.

Men även om ett europeiskt asylsystem skulle komma på plats och fungera som det är tänkt, är EU fortsatt beroende av att Turkiet hindrar flyktingar från att försöka ta sig till EU-länderna. Det är inte så att Europa nu är stängt för människor på flykt. I fjol mottog EU-länderna, Schweiz och Norge sammanlagt 700 000 asylansökningar, ungefär hälften så många som 2015. Den bistra sanningen är att EU-ländernas opinion inte accepterar många fler än så. Trots att det just nu finns fyra miljoner syriska flyktingar i Turkiet.

På mötet i onsdags kritiserade EU:s migrationsministrar Turkiet för att utnyttja migranterna. Men faktum är att EU är helt och hållet beroende av Turkiet. I dag ryar man om utpressning. I morgon kommer man att sätta sig ned och skriva en stor check.