Därför blev Batras fördrivning underhållning

Jo, faktiskt, det inte bara känns så, för när det gäller de uppblossande och intensivt personfixerade medieskandalerna har de – åtminstone sett över flera decennier – ökat. Och i allt större utsträckning är det enskilda individer som pekas ut som förövare. Syndabocken har ersatt syndaflocken.

I fallet Kinberg Batra var drevet en gestaltning av ett uppror, en suggestiv berättelse om ett parti i inre konvulsioner och härskarens fall: en klassisk kamp om politiskt maktspel. I fallet med post-politikern Borg gällde dramat ett moraliskt syndafall, där den tidigare hyllade och moderne politikern gestaltades som vulgärt misogynt fyllo – vilket mediedramaturgin givetvis ramar in som en demaskering till personens rätta, fula jag. Utan sitt ämbete och med avklippt hästsvans gestaltades Borg (via anonyma andrahandsuppgifter) med ena handen i kalsongen och Koskenkorva i den andra. I denna bild låg också berättelsens styrka och spridningsförmåga.

I så måtto framstår dessa bägge rapporteringar som artskilda. De mediala mekanismerna för bägge bevakningar följer dock en likartad logik: en laddad kärnfråga som leder till ett växande ifrågasättande, där alltfler medier ansluter sig med egna kritiska vinklar, alltfler aktörer och åklagare kallas in medan sakfrågorna försvinner eller förblir oklara, till förmån för ett känslodrivet, stegrat konfliktspel.

Den uppjagade bevakningen ska slutligen leda till en förlösning i form av en avgång. Jo, dessa medieförlopp saknar inte sexuella undertoner. Det är knappast en slump att de som genomlidit mediedrev gör liknelser med våldtäkt och kollektiva övergrepp, medan de medier som deltar i jakten argumenterar att det är frågan om något naturligt, en inträngande granskning i demokratins tjänst – eller möjligen ett pliktdrivet uppdrag.

Forskningen och studierna av medieskandaler och drev visar några viktiga tendenser:

• Analys av medieskandalerna i Sverige, Norge, Danmark och Finland under de tre decennierna sedan 80-talet visade att dreven i samtliga länder var störst under 2000-talet. I alla länder (utom Norge) var de dessutom fler under 2000-talet än de två tidigare decennierna tillsammans. Sverige var mest extremt, med 67 procent under 2000-talet. (Allern & Pollack, 2012)
• Medieskandalerna har blivit alltmer personorienterade. Även när antalet medieskandaler totalt har avtagit har skandalerna som rör enskilda fortsatt att öka (Esaiasson & Kumlien, 2008).
• Under 2010-talet har dreven alltmer kommit att gälla pratskandaler, alltså att skandalerna inte handlar om korruption, utan om att makthavare använt olika förgripliga ord. (Bromander, 2017)
• Dreven har förstärkts genom ekon i uppföljande fuldrev i sociala medier. (Werner, 2017)
• De sakgestaltande frågorna inför valrörelserna mellan 2002-2014 har tagit allt mindre plats och ersatts av frågor om taktik, spel eller som skandal. Andelen skandalgestaltande nyheter ökade från 4 till 14 procent under perioden. (Nord & Strömbäck, 2017)

Det som avtecknar sig här är mekanismerna hos det som brukar kallas en medialiserad demokrati, där mediernas perspektiv och behov av polarisering dikterar villkoren för hur politiska frågor hanteras och spelas ut. Att politiken gestaltas via medier är naturligt, men att den tvingas in i en nyckfull polariserad och karikerad logik är mer problematiskt.

Hos medierna själva är begreppet mediedrev sällan populärt. Redaktörer framhåller ofta att syftet blott är demokratisk rapportering och renhållning. Och varje enskild redaktion agerar ofta enligt sin redaktions försvarbara och etablerade praxis. Mediebranschen utgör som helhet en samhällsinstitution, men ingen enskild redaktion förmår ta ansvar för proportionslöshet i den sammantagna effekten. Här ska man vara medvetna att dreven också utkräver verkliga offer. 2001 tog en dansk politiker sitt liv efter ett drev och året efter begick en politiker och företagare självmord efter en skandal i Norge.

Ändå är dreven inte vad de har varit. De förändrar inte folkets politiska val som förr. SD tycks immuna mot skandaler med järnrör och allsköns åtal, men inte heller Socialdemokraternas Transportstyrelseskandal verkar ha fått grava effekter i opinionen.

I detta mönster av återkommande skandaler bör man ställa sig frågan vilken grundläggande roll dreven då har. De väcker uppmärksamhet, intresse och inkomster till medierna, men om detta inte påverkar partisympatierna på något avgörande sätt, vilken är då deras egentliga funktion?

Ett plausibelt svar är att det faktiskt mest av allt handlar om produktion av sedelärande berättelser för ett sekulariserat folk, törstande efter en tidlös gestaltning av kampen mellan gott och ont.

Mediedreven har alltmer kommit att handla om en rituell utdrivning av kättare från samhällsgemenskapen. I antologin Skampåle (Timbro förlag) beskriver etikforskaren Susanne Wigorts Yngvesson drevens förlopp i termer av religiösa ritualer:

”Den religiösa dimensionen är givetvis inte uttalad men det finns återkommande inslag i medieskandaler som känns igen gång efter annan: upptäckten, syndabocken, jakten, vändpunkten/reningen och försoningen.”

Mediedrev kan vara baserade på en skandal, alltså ett förmodat brott mot samtidens moral, eller som i fallet med AKB, på en allmän, stigande känsla av en skadeskjuten makthavare som måste förvisas från sin post och gemenskapen. Vare sig det handlar om det ena eller det andra handlar mediedreven alltmer om en koreograferad rit, med allt svagare samband med det demokratiska uppdraget.

Moderaternas grundproblem ligger i den blottade sprickan mellan den konservatism och liberalism som varit partiets båda ideologier, vilka med migrationskrisen blivit alltmer svåra att förena. Men Anna Kinberg Batras fördrivning från parnassen handlar inte om sådana ideologiska problem och har också svag koppling till den politiska debatten. Mediernas samverkan under hennes avgång handlar därför inte heller om politisk granskning, utan snarare sedelärande underhållning. Dels upprätthåller detta ett intresse för medierna och säkrar deras position som institutionella makthavare, dels gestaltas tidlösa mänskliga dramer som är lätta att identifiera sig med.

Men om de traditionella och privatägda medierna ska åtnjuta den särställning i demokratin de av hävd haft är denna dramaturgi oroande. Visst får medierna vara underhållande och visst kan deras berättelser knytas till individuella aktörer. Men om huvudsak habituellt förvandlas till bisak, och mediedramaturgin skjuter undan demokratins kärnfrågor ligger vi skrynkligt till.

Vi lever i en tid av stora politiska utmaningar där vi behöver mer debatt om riktig politik, inte mindre. Vi behöver fler skarpa debatter om sakfrågor, inte färre. Vi behöver en idédebatt som inte skyms av rituella fördrivningar.

Om de privatägda medierna inte förmår upprätthålla en offentlig scen där sakfrågorna står i centrum kan såväl demokratins som journalistikens legitimitet tillfogas svåröverskådliga skador.