Perspektiv
Bostadspolitik
8 februari 2019 kl 09:22

Dags att klargöra den sociala bostadspolitiken

Återigen präglas bostadsmarknaden av ojämlikhet. Samtidigt gör ökade krav på affärs­mässighet det allt svårare för allmännyttan att vara allmännyttig, skriver bostadsforskaren Martin Grander, som ser behov av en ny bostadssocial utredning.

År 1933 var det illa ställt med den svenska bostadsförsörjningen. Bostadsbristen var stor och förhållandena påvra. Det talades om den ­värsta bostadssituationen i Europa. Socialminister Gustav Möller tillsatte därför den omfattande bostadssociala utredningen. Utredningens experter fick i uppgift att kartlägga hur boendeproblemen yttrade sig och dess bakomliggande orsaker, men också att föreslå åtgärder för att komma tillrätta med problemen.

Utredningen blev grunden för den politik som etablerades under efterkrigstiden. Den generella bostadspolitiken – förkroppsligad genom kommunala allmännyttiga bostadsbolag och ett riktat bostadsbidrag för de hushåll som inte kunde efterfråga bostad ­genom sin ordinarie inkomst – blev grunden för en bostadsförsörjning enligt folkhemmets ideal, där individen skulle frigöras från behovet av nedärvda rikedomar.

Mycket har sagts om huruvida den generella bostadspolitiken har varit framgångsrik eller inte. Genom de fördelaktiga lånevillkor som framför allt allmännyttan fick kunde bostadsbristen utplånas. Det gick faktiskt att bygga en miljon bostäder under en tioårsperiod. Till den generella politikens förtjänst hör också att den inte skiljer på folk och folk. Den bostadssociala utred­ningen pekade på hur 1930-talets särskilda barn­rikehus (läs socialbostäder) var stigmatiserande, ­vilket låg till grund för att man bytte fot till kommunala bostäder öppna för alla.

Å andra sidan är i dag många av miljonprogrammens höghusområden associerade med utanförskap. Att det byggdes för mycket, och att bostäderna kom att bebos av hushåll som områdena inte var planerade för, är förstås lärdomar som manar till eftertanke vid såväl framtida stadsplanering som idéer kring subventioner för bostadsbyggande. Men att lasta den generella bostadspolitiken för den segregation vi nu ser är att dra förhastade slutsatser.

Frågan som vi i stället bör ställa oss är ­huruvida den generella bostadspolitiken och allmännyttan har en roll att spela i dagens bostadsförsörjning. I min avhandling har jag undersökt allmännyttans betydelse för en jämlik bostadsförsörjning och framför allt funnit att den sociala bostadspolitiken behöver klargöras.

Mycket talar för att bostadsnöden åter tränger sig på, om än i annorlunda skepnad. De ­flesta kommuner flaggar för bostadsbrist (dock utan etablerad måttstock) och vi är flera som pekar på hur unga, nyanlända och ensamstående föräldrar i allt högre grad utestängs från bostadsmarknaden.

Eget ­kapital, mamma/pappa-banken eller ett rikt socialt nätverk blir allt viktigare för positionen på bostadsmarknaden. Det är inte bara de sämst ställda som hamnar utanför. I min forskning pekar jag ut en ”mellangrupp” som har en inkomst men inte tillräcklig, ­eller av fel sort, för att etablera sig på bostadsmarknaden. Bostadsförsörjningen framstår därmed som präglad av ojämlikhet, långt ifrån Gustav Möllers folkhemsideal.

Avhandlingen visar att allmännyttan fortsatt spelar en viktig roll för att bidra till en mer jämlik bostadsförsörjning, men att den inte alltid räcker till. Centralt för allmän­nyttans möjligheter är den ökade marknadsanpassning som skett av bostadsförsörjningen i allmänhet och allmännyttan i synnerhet. Sedan 1990-talet har ökade krav på affärsmässighet gradvis förändrat spelplanen. Lagstiftning har gjort det svårare för allmännyttan att vara allmännyttig. Men även om en del företag och deras ägare har valt att tolka ”affärsmässighet” på ett sätt som stänger ute hushåll genom striktare krav på egen försörjning, bidrar de flesta allmännyttor fortsatt med bostäder som de flesta kan efterfråga. På många håll blir allmännyttan den enda möjligheten för hushåll med lägre inkomster när utlåningsrestriktioner och en alltmer svårtillgänglig privat hyressektor stänger övriga vägar.

Konsekvensen är emellertid att hyresrätten och framför allt allmännyttan blir en boende­form för dem med lägst inkomst. Detta bidrar ytterligare till en bostadspolitisk polarisering som pågått under en längre tid. Vid 1980-talets början bodde lika stor andel höginkomsttagare som låginkomst­tagare i hyresrätt. Efter 1990-talets skatteomläggningar och en politik som främjat det ägda boendet har de som haft möjlighet lämnat hyresrätten. Andelen höginkomst­tagare i hyresrätt har minskat till runt 10 procent medan cirka 50 procent av landets låginkomsttagare i dag bor i hyresrätt.

Vidare är skillnaden mellan privatägd och allmännyttig hyresrätt påtaglig. I allmännyttan bor det fem gånger fler låginkomst­tagare än höginkomsttagare, jämfört med två gånger fler i privat hyresrätt. Andelen ­utlandsfödda, lågutbildade och andelen utan förvärvsarbete är betydligt högre i allmännyttan. Samtidigt ökar de kommunala andrahandskontrakten drastiskt, framför allt i allmännyttan.

Vi ser också lokala skillnader. I Kristianstad är medianinkomsten i allmännyttan endast 70 procent av den totala i kommunen, medan den i Landskronas allmännytta uppgår till 90 procent. I den senare kommunen har en politisk linje varit att stänga allmännyttan för vissa, genom krav på egen försörjning. Med det kommunala självstyret kommer en frihet att använda allmännyttan på det sätt som passar stadsutvecklings­agendan.

Men precis som i Kristianstad ser vi att allmännyttan i många kommuner tar rollen som socialbostäder, det vill säga den selektiva boendeform vi sedan 1945 har fjärmat oss från. En naturlig utveckling i ett samhälle där inkomstklyftorna ökar och politiken har styrt dem som har möjlighet mot det ägda boendet. Samtidigt är det tydligt att denna segmentering mellan upplåtelseformerna kraftigt påverkar den så förhatliga segregationen.

Vi har nu sent omsider en regering där bostadsfrågan har hamnat på finansdepartementet där den hör hemma. Kanske kommer nu det helhetsgrepp om bostadsförsörjningen, inklusive frågan om skatter och finansiering, som så många under en längre tid har ropat efter.

Tvistefrågan om fri hyressättning i nyproduktion är förstås en fråga av mycket liten dignitet jämfört med det stora omtag som behövs. Min uppmaning är att ett sådant omtag tas med ett bostadssocialt fokus. Hur ska den framtida bostadsförsörjningen undvika att hushåll faller mellan stolarna? Ska subventioner riktas till aktörer eller hushåll? Ska allmännyttan utvecklas till socialbostäder inte bara i praktiken, eller ska ­hyresrätten och allmännyttan återupprättas till den boendeform för alla som den var tänkt att vara? Om valet faller på det senare krävs förutom skatteneutralitet kanske inskränkningar i det kommunala självstyret eller ett ifrågasättande av de kommunala gränserna för bostadsförsörjningsfrågan. 

Det skrivs mycket om utredningar i januari­överenskommelsen. Och ska det utredas är min förhoppning att det utreds ordentligt: Tillsätt en ny kompetent bostadssocial utredning som ger en empiriskt grundad bild av hur stor bostadsbristen är, vem som drabbas och vilka alternativen är för en nationellt sammanhållen bostadsförsörjning som inte lämnar någon utanför.

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.