Därför ska vi vara stolta över våra byråkrater

Samhällsforskningen visar att den främsta faktorn för ett lands utveckling är välskötta institutioner och genomtänkta regelverk. Den viktigaste institutionen är den offentliga makten. Vi kan vara stolta över våra byråkrater. Inte för att den offentliga sektorn är så stor, utan för att den fungerar så väl, menar författaren och debattören Fredrik Segerfeldt.

Likt forna tiders kungar tar Gudfadern emot folk i sitt rum för att höra på deras önskemål eller klagomål. Men de vill inte få sina rättigheter tillgodosedda eller verka för en förändring i lagen utan vinna favörer hos en makthavare. Det don Corleone sysslar med kallas klientelism, där han är patronen och alla andra klienterna. Alla tjänster kräver gentjänster, ett system som i längden alltid är till patronens fördel. 

De senaste decennierna har en ny forskningslitteratur visat att den viktigaste faktorn när det gäller utveckling är ländernas institutioner; i betydelsen de formella och informella regelverk – allt ifrån grundlagar till sedvänjor – som styr människors beteende. Och den viktigaste institutionen av dem alla är hur den offentliga makten utövas. När det sker à la maffia hämmas utvecklingen.

Ekonomisk tillväxt kräver stabila och väl definierade äganderätter, rättvisa domstolar och fasta spelregler. Detta kräver i sin tur att maktutövningen är opersonlig, både på input- och outputsidan. Makten ska inte vara knuten till en enda person och den ska behandla alla lika. Makthavarna måste vidare vara bundna av en grundlag som begränsar deras handlingsutrymme. Och det måste finnas mekanismer för ansvarsutkrävande som gör att makten utövas i folkflertalets intresse.

Inte ett enda av dessa kriterier uppfyller don Corleone. Det gör inte heller de politiska ledarna i många av dagens fattiga länder. Såväl Latinamerikas caudillos som Afrikas starka män styr på ett sätt som mer liknar Gudfadern än en regeringschef i ett rikt, väl fungerande land. Klientelismen frodas, lagstyret lyser med sin frånvaro, människor behandlas olika och det är svårt för medborgarna att utkräva ansvar av ledarna. Så var det även i dagens rika länder, när de var fattiga. Det är inte svårt att se likheterna mellan don Corleone och exempelvis en kung i 1700-talets Europa.

Statsvetaren Francis Fukuyama skriver i boken The origins of political order: ”I många avseenden var situationen för den franska monarkin mycket lik den hos vissa samtida utvecklingsländer, i så måtto att den betraktade rättsstaten som ett obekvämt hinder för dess syften.”

Forskarna Douglass North, Barry Weingast och John Wallis tar ett ännu längre perspektiv och delar upp mänsklighetens historia i tre faser. I den första, primitiva fasen var människor jägare och samlare som levde utan social ordning. Livet var våldsamt och fattigt. I den andra fasen blev vi bofasta och fick ordning. Det tillät större produktion genom specialisering och utbyte och gjorde samhällena något rikare, fast mycket långsamt. 

Det mesta av rikedomen tillföll eliten. Den använde nämligen den offentliga makten till att hämma konkurrensen och på så sätt skapa olika former av privilegier som gav ekonomiska vinster. Det var eliten som hade säkra äganderätter – i den mån det fanns lagstyre omfattade det endast eliten, och det var eliten som fick vinsterna.

Några framgångsrika stater har nått ett tredje stadium, med öppen tillgång. När andra aktörer än eliten kan tävla såväl om den politiska makten som om de ekonomiska möjligheterna innebär det inte bara att samhällena blir så mycket mer jämlika. Det innebär också att samhällena karakteriseras av konkurrens, såväl politiskt som ekonomiskt. Detta är vad som gjort samhällen med öppen tillgång framgångsrika och som förklarar varför de skiljer ut sig från resten av världen.

Innan dagens rika länder fick öppen tillgång styrdes vi ungefär som dagens fattiga länder. Ludvig XIV var en massmördande kleptokrat, i stil med vilken maktgalen afrikansk diktator som helst. Han gjorde som han ville och dödade de som sa emot. Den franska revolutionen ändrade på detta.

Även i Sverige har vi en liberal revolution att tacka för vårt välstånd. Det är väl känt att svensk ekonomi genomgick en liberaliseringsvåg i mitten av 1800-talet, vilket lade grunden för den näst bästa ekonomiska utvecklingen i världen mellan 1870 och 1970. På hundra år förvandlades Sverige från ett fattigt och efterblivet land i Europas utkant till en nation med en levnadsstandard som väckte avund i stora delar av världen. Något som är mindre bekant är att även den offentliga administrationen liberaliserades vid samma period. 

Även om åsikterna om den exakta tidpunkten och takten för denna utveckling går isär, menar statsvetarprofessorn Bo Rothstein att Sverige i mitten och slutet av 1800-talet genomgick en ”antikorruptions-big bang”. Man skulle lika väl kunna kalla det en jämlikhetsrevolution. En feodal, patrimoniell organisation präglad av titlar, relationer och missbruk omvandlades till en rationell och jämlik organisation. 

I början av 1800-talet var det inte ovanligt att en och samma person innehade fem eller sex offentliga tjänster i statsbyråkratin. Personliga kontakter med kungen var viktigare än kompetens, de avgifter byråkraterna drog in gick till dem personligen och adeln hade företräde till vissa tjänster. 

Det var frivilligt för innehavarna av de offentliga posterna att följa de lagar och regler de var utsedda att upprätthålla. Det offentliga ämbetet sågs som innehavarens privata egendom, som en förläning. Ämbetsmännen fick inte tillräckligt mycket betalt utan förväntades få inkomster från den mark som tillhörde ämbetet. Ämbeten såldes mellan enskilda i ett intrikat system.

Under perioden 1855–1875 genomfördes ett antal reformer för att göra maktutövningen mer jämlik. Adelns företräde till vissa tjänster försvann; det infördes meritokratisk rekrytering; det sattes gränser för hur många ämbeten en person kunde ha; ämbetsmännen började få riktig lön och det blev olagligt att missbruka innehav av offentligt ämbete. Sverige fick helt enkelt goda institutioner.

I vårt land stoppas inte bilförare av poliser som kräver 500 kronor för att låta en köra vidare. Vi tar inte med en flaska whisky till doktorn för att hen ska undersöka oss. Och svensken behöver inte ge handläggaren ett kuvert under bordet för att få tillstånd hos länsstyrelsen. Makten utövas enligt lag och lagen gäller lika för alla. Så skapas den jämna politiska och ekonomiska spelplan som är en förutsättning för utveckling.

Vi ska vara stolta över vår offentliga sektor. Inte för att den är så stor, utan för att den fungerar så väl. 

En gång frågade jag den framstående ekonomen Daron Acemoglu — som tillsammans med James Robinson skrivit storsäljaren Why nations fail — om inte den svenska välfärdsstaten är att betrakta som en dålig institution. 

Makten ger favörer i utbyte mot politiskt stöd. Han svarade nekande eftersom den svenska välfärdsstaten är regelstyrd och, till skillnad från exempelvis Frankrike, behandlar alla lika. I Sverige vill makthavarna befolkningen väl för att medborgarna tvingar dem till det. Det är därför vi har det så bra.

Fredrik Segerfeldt Författare och liberal debattör. Gav nyligen ut boken Den nya jämlikheten om förutsättningarna för global utveckling

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.