Perspektiv

”Chockartat att gästa skolans verklighet”

I somras anmälde jag mig till en lärarvikariepool och åkte snabbt i väg på mitt första uppdrag, ett gymnasium i Stockholms innerstad. Det jag hamnade i var en form av krig, skriver författaren och debattören Fredrik Segerfeldt. 

Min största oro inför min tid som lärarvikarie var bristande kunskaper i sak. Att eleverna skulle inse att jag inte är någon historiker ­eller att jag bara har 20 poäng i engelska, att jag inte ens vet vad läroplanen heter eller hur skolan fungerar nu för tiden. Jag trodde nämligen att skolan främst handlade om ­inlärning och att läraryrket primärt gick ut på undervisning, att förmedla kunskap till unga människor så att de sedan klarar sig i vuxensamhället. Ack så fel jag hade.

Trots att mitt yrke vanligtvis är att skriva om politik har jag alltid funnit skolfrågor ointressanta. Debatten har jag betraktat som ett tröttsamt kulturkrig mellan flumskolefalangen och kadaverdisciplinens styrkor. Det jag hamnade i var en annan form av krig.

Den första skolan var visserligen inte så farlig. Visst var det sisådär med ambitionen hos eleverna. Deras inställning gick ut på att komma undan, få tiden att gå. Antingen fungerade inte datorn eller så hade de inte tillgång till papper och penna. Allt för att slippa göra något. Att lära sig för kunskapens skull stod inte på agendan. Men stämningen var god, och med olika kombinationer av uppmuntran och disciplin kunde eleverna fås att arbeta. De är ju ändå ton­åringar med annat på hjärnan. Jag minns hur det var.

Första chocken kom när eleverna fick i uppgift att göra en skriftlig redovisning. De hade många timmar på sig, men att fylla två A4-sidor med text var i deras ögon ett Herkulesarbete. Insikten att tonåringar knappt kan formulera begripliga meningar, för att inte tala om komponera en sammanhållen text, slog till som en knytnäve i magen.

Det var det mest grundläggande som fallerade. Skiljetecken. Att det inte är samma sak att ställa en fråga som att driva en tes. Att det där röda strecket under ordet be­tyder att det är felstavat. Att skriftspråket skiljer sig från talspråket. Inget av detta verkade bekant för dessa 16-åringar, efter nästan ett decennium i svensk skola.

Om två år är dessa ungdomar myndiga, men de kommer inte att vara förmögna att formulera ett begripligt skriftligt meddelande till en myndighet. Hur ska man som medborgare i en demokrati kunna stå upp för sina rättigheter om man inte ens kan for­mulera vilka dessa är? Hur ska man över ­huvud taget kunna delta?

Det är uppenbart att vi måste slå ett rejält slag för läsning. Interneterans snabba intryck och chattfunktioner räcker inte långt. Elev­erna måste drillas i att ta till sig skriven text för att sedan själva kunna formulera något liknande. I en av de klasser jag mötte var det ingen av eleverna som på en direkt fråga svarade att de läser böcker. Jag förvandlades till en gnällig gubbe som tänkte på barn­domens hjältar – alltifrån Phileas Fogg och greven av Monte Cristo till Biggles och Bilbo, läsupp­levelserna som gav mig ett skriftspråk.

Det var dock på nästa skola, även denna i Stockholms innerstad, som verklighetens pekpinne verkligen rappade mig över ansiktet. Om eleverna på den första skolan hade behövt en spark i baken för att komma i gång fanns det här ingenting man kunde göra för att stimulera lärandet. Kampen var en annan.

En stor del av eleverna, särskilt pojkar, var komplett ointresserade av att delta i undervisningen. Demonstrativt satt de med sina jackor på och mobilerna i handen, lyssnade varken på föreläsning eller instruktioner. De svarade knappt på tilltal och tog inte ens fram sina datorer när det var dags att göra research och skriva. När de skulle repetera vad uppgiften de nyss fått handlade om svarade de att de inte visste – men att de skulle göra den hemma.

På frågan hur sådana uppförsbackar ska hanteras svarade en kollega uppgivet: ”De vet att de kommer att få F. Men de är här för att få lunch och SL-kort. Och det är bättre att de är här än ute på stan och hittar på jävelskap.” I det här fallet hade skolan alltså reducerats till en avstjälpningsplats. En förvaring för ungdomar som annars skulle begå brott.

Detta reser minst tre frågor. För det första: vad i hela friden gör de där? Gymnasiet är ju en frivillig skolform som dessutom kostar pengar. Finns det inga bättre sätt att ordna förvar, lunch och SL-kort? För det andra: hur går det med de elever som faktiskt är där för att lära sig något? De påverkas negativt både av dessa elevers ointresse och av den irritation och de konflikter som uppstår av deras närvaro. De blir bestulna på tid och energi – och därmed kunskap. För det tredje: om dessa elever nödvändigtvis ska vara i skolan, är det inte rimligare att de får gå i särskilda klasser där det bedrivs special­undervisning som de kan ta till sig och där de inte stör de andra eleverna?

Det fanns så klart undantag. Duktiga ele­ver finns nu, precis som de alltid har funnits. Men merparten av lektionerna var en kamp – med en ständig känsla av att våldet låg precis under ytan. Och så smällde det. Utan förvarning rök två sjuttonåriga killar ihop och började slåss på allvar. Eftersom jag är en man på nästan 100 kilo uppdelade på 187 centimeter var det inte jättesvårt för mig att gå emellan. Men det kändes olustigt, och under resten av lektionen haglade de hotfulla utfästelserna i klassrummet. När jag efteråt ringde expeditionen för att varna för en eventuell fortsättning svarade man i lugn och van ton: ”Vi ser vad som pågår.” Uppenbarligen var våld en integrerad del av vardagen.

Själv var jag inte lika lugn. Lagom uppskakad tog jag emot nästa klass – den klass som jag tidigare haft svårast att hålla ordning på. Tio minuter in i lektionen slog jag näven i en bänk och sa med hög röst: ”Nu är ni tysta!” En av killarna fick genast ett raseri­utbrott och ville slåss med mig. Han förhindrades av en tjejkompis, men vägrade i fem minuter att lämna klassrummet. Väl ute kom han tillbaka två tre gånger för att slåss.

Detta är bara några ögonblicksbilder. Men de kompletterar och vidimerar det jag redan förut har läst om kaos, våld, orimliga arbetsförhållanden och ett system som håller på att falla ihop. Enligt statistik från Arbetsmiljöverket har anmälningar om fysiskt våld i grund- och gymnasieskolan ökat med 129 procent mellan 2012 och 2017. I Nässjö i september våldtog en elev en lärare inne i skolans lokaler. Enligt ett otal vittnesmål är våldet vardag för tusentals lärare runt om i landet.

Det kan inte vara rimligt att personer som har som jobb att dela med sig av sin kunskap samtidigt ska vara kuratorer och ordningsvakter. Att de ska acceptera våld som en integrerad del av vardagen. Vi skulle aldrig acceptera detsamma om det gällde exempelvis en handläggare på Arbetsförmedlingen eller en hr-person på ett företag.

Så här kan vi inte ha det. Jag har inget färdigt reformprogram, men låt mig lista några principer. De elever som inte vill lära sig ska naturligtvis inte gå i skolan. De som utövar våld ska stängas av. Eleverna ska tvingas läsa böcker. Differentieringen behöver öka. Till sist: även om lönerna har stigit på sistone måste vi betrakta lärarna som de hjältar de är. Deras yrke är bland de viktigaste – och svåraste – som finns.

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.