Boken som chockade det svenska folkhemmet

Systemkollaps eller välfärdssatsningar? För 50 år sedan utgavs en bok som enligt dåvarande finansminister Gunnar Sträng svartmålade folkhemmet när den beskrev hemlöshet, brottslighet, missbruk och annat utanförskap . Välfärdens utveckling sedan dess sammanställs nu i antologin ”Den kantstötta välfärden”. 

För 50 år sedan kom boken ”Den ofärdiga välfärden ut”. Den kom att sätta djupa spår i dåtidens samhällsdiskussion. Skriften fick snabb spridning och kom ut i flera omarbetade och utvidgade upplagor, vilket var ovanligt för en fackbok vid denna tid. De senare upplagorna innehöll som bilaga en studieanvisning med frågor att diskutera i studiecirklar. 

Boken kom också att bli en inspirationskälla för senare litteratur som med vetenskapliga utgångspunkter granskar brister i välfärdssamhället och kräver förändring. 

Författare var professor Gunnar Inghe (1910–1977) och hans maka socionom Maj-Britt Inghe (1921–2014). Gunnar Inghe hade under närmare 20 år (1944–1961) varit socialläkare i Stockholm och blev professor i socialmedicin vid Karolinska institutet år 1961. Maj-Britt Inghe var socionom, medverkade också i andra böcker och arbetade i många år nära sin make. 

Hur kunde då en skrift som byggde på statistik och befintlig forskning få så stor inverkan på samhällsdiskussionen i slutet av 1960-talet? 

Boken uppmärksammades till och med innan den kom ut. Tidningen Expressen använde rubriken CHOCK FÖR FOLKHEMMET i en stort uppslagen artikel dagen innan. ”Det är mycket som tyder på att ’Den ofärdiga välfärden’ (som släpps ut i morgon) kommer att bli till många
olustiga lässtunder för pr-männen i AB Folkhemmet” heter det bland annat i texten (1967-01-18). Det konstateras vidare att ”Makarna Inges vetande är enormt om fattigdom, tristess, bakgårdar, slum, ålderskrämpor, ensamhet, anstalter och allting annat som syns på samhällets botten.”

Folksams sociala råd hade beviljat medel till studien och Tidens förlag gav ut boken. Båda stod arbetarrörelsen nära. Det är känt att Gunnar Sträng, som var finansminister vid denna tid, såg boken som en attack mot folkhemsbygget. Han menade att författarna svartmålade svensk välfärd och hade en politisk agenda. Från borgerligt håll kritiserades Socialdemokraterna för att den förda välfärdspolitiken misslyckats. 

Författarna hävdade att ingen egentligen ville se den tysta nöden. I baksidestexten till boken heter det: ”I stort sett lever vi vårt liv i en ständig jakt efter de eftertraktade statussymbolerna – bil, båt, stuga, utlandssemester. Den nöd som fortfarande existerar mitt ibland oss ser vi inte, men den finns, alldeles runt hörnet.”

Att folkhemspolitiken gjorde Sverige unikt under 1950- och 1960-talen var många överens om. De ekonomiska förutsättningarna var gynnsamma. De mer problematiska sidorna av välfärden passade inte in i synen på Sverige som ett välfärdens mönsterland. 

”Den ofärdiga välfärden” kom ut vid en tid då det började växa fram motbilder till de utvecklingsoptimistiska och idylliska beskrivningarna av välfärdsstatens heltäckande skydd. Det hävdas ibland att det var forskarna Brian Abel-Smith och Peter Townsend (1965) som genom skriften ”The poor and the poorest” återupptäckte fattigdomen genom sina breda studier av levnadsförhållanden i Storbritannien. Boken blev inledningen till en lång rad böcker och reportage under de närmaste decennierna som lyfte upp problemen med fattigdom och utsatthet.

Flera av de utsatta grupper som lyftes fram i ”Den ofärdiga välfärden” höll själva vid denna tid på att organisera sig i en ny typ av frivilligrörelse, R-förbunden, som började ta mer plats i diskussionen. 

Också 68-rörelsen och den nya vänstern såg skriften som ett stöd för protesterna mot klassamhället. Makarna Inghe använde sig av begreppet ”klass” i sina analyser, vilket då sågs som ett inlägg i debatten som förekom om klassbegreppets existens. Författarna konstaterar att det inte var ”riktigt passande numera att tala om klassamhället. I välfärdsstaten görs stundom gällande att klassolikheterna till väsentlig del utjämnats.” 

I en rad tabeller visar författarna på tydliga skillnader mellan olika socialgrupper vad gäller till exempel löner, brottslighet, psykiska sjukdomar, dödlighet, tillgången till högre utbildning, sjukvård, behandling hos tandläkare och förekomst av aborter. De lägre socialgrupperna var missgynnade inom alla områden, enligt författarna. 

Ett annat framgångsrecept var sannolikt att makarna Inghe tog ett helhetsgrepp på utanförskapet och de vita fläckarna i det dåtida samhället. De samlade in en stor mängd statistik från olika välfärdsområden och gjorde analyser och beskrivningar på makronivå. 

Men bakom siffror och statistik redovisar de också erfarenheter från fältbesök. Ett exempel är en studie som utfördes av en grupp medicinare under några nätter i Stockholm. Ett fyrtiotal uteliggare intervjuades. Läsarna konfronteras med skakande detaljer från bortglömda hörn i folkhemmet som de flesta förmodligen vid denna tid aldrig kom i kontakt med. Uteliggarna sov under viadukter och broar, i trappuppgångar och på parkbänkar. Ibland lyckades de få en plats på sjabbiga och ohygieniska härbärgen.

”De har rätt till samma bekvämlighet och hänsyn som mera lyckligt lottade”, skriver författarna. I själva verket var de i större behov än andra. Men någon adekvat hjälp fick de inte.

Blandningen av de övergripande, distan--s-erade analyserna och närheten till problemen ger liv åt skildringen. Dessutom illustreras boken med 24 svartvita bilder. Författarna arbetade tillsammans med pressfotografen Lo Hertzman-Ericsson. 

Det finns anledning att uppmärksamma boken i år då den fyller 50. Det förekommer en folkhemsnostalgi i dag som knyts till 1960-talet. Landet var mer homogent då, menar många. Andra hävdar att det var bättre vid denna tid. Uttalanden som ”något håller på att gå sönder i Sverige”, ”det börjar bli kallt”, ”vi känner inte igen oss längre” och ”det nya utanförskapet” förekommer i debatten. 

Även om välfärden blivit kantstött i svallvågorna efter 1970-talets oljekriser och senare ekonomiska kriser, var inte 1960-talet det paradis som många folkhemsnostalgiker föreställer sig. Det förekom en akut bostadsbrist och låg bostadsstandard. Uteliggarnas antal var högt. Ungdomskriminaliteten ökade och det inträffade ungdomskravaller. Narkotikamissbruket diskuterades och dåtidens arbetskraftsinvandrare diskriminerades. Köer förekom inom de flesta vårdområden. De som hamnat vid sidan av samhällets skyddsnät levde då som nu som främlingar i välfärden.

Vi behöver nu mer än tidigare lyfta upp och diskutera sociala skillnader som blir alltmer uppenbara i och med globaliseringen och öppnare gränser. Det finns en risk för att utvecklingen skapar splittring och att nya klyftor mellan medborgargrupper uppstår. 

I en nyutkommen bok ”Den kantstötta välfärden” (2017), granskar 13 svenska välfärdsforskare och en fotograf vad som hänt med den svenska välfärden det senaste halvseklet och vilka bilder som ges då fakta tycks få allt mindre utrymme i samhällsdiskussionen. 

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.