Perspektiv

Blödande hjärtan hjälper inte mot utanförskap

Kostnaden för att en 25-åring hamnar i utanförskap och inte i produktivt arbetsliv uppgår till över 10 miljoner kronor. Summan blir ännu högre om 25-åringen väljer kriminalitet. I Sverige, där staten tar stort ansvar för medborgarnas liv, hamnar mycket av kostnaden på den offentliga sektorn, skriver författaren Nima Sanandaji.

James Heckman fick år 2000 Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Han har utvecklat de matematiska beräkningar som utnyttjas för att skilja orsak från verkan. Därför lyssnar många på det budskap som Heckman riktat in sig på under äldre dagar: att samhället måste investera mer i förebyggande sociala program.

En bild som kommit att dominera politiken på båda sidor av Atlanten är att sociala insatser förvisso är godhjärtade, men sällan når fram. Sociala bostadsprogram, arbetsmarknadsåtgärder, ungdomsgårdar och särskilda skolsatsningar syftar alla till samma grundläggande målsättning – att skapa ett lyft för personer som riskerar utanförskap. Men når programmen verkligen sin målsättning? 

Tyvärr visar erfarenheten att svaret ofta är nej. Insatserna utförs ofta med kortsiktig horisont, med avsaknad av fokus på i förväg identifierade målsättningar och utan en realistisk chans att bidra till förändring. Utvärderingar visar inte sällan att de kostsamma programmen misslyckas med att skapa förändring. Samtidigt är det fel att dra alla sociala satsningar över en kam. Rätt utformade kan sociala program förändra unga människors livschanser, menar James Heckman. 

Det mest välkända exemplet utformades i den lilla staden Ypsilanti i Michigan för mer än 60 år sedan. I slutet av 1950-talet började David Weikart arbeta som skolpsykolog i Ypsilanti. 

En fråga som intresserade honom var varför vissa elever konsekvent misslyckades i skolan. En rad olika insatser utformades för att stödja de studiesvaga och skoltrötta eleverna, men inget tycktes riktigt nå fram. Risken var påtaglig att skolsystemet helt enkelt gav upp hoppet om ungdomarna.

Den unga skolspykologen drog slutsatsen att kognitiva och sociala förmågor utvecklas tidigt. Vissa barn som tidigt upplevde större hinder fick vare sig i hemmiljön eller skolan möjlighet att öva upp sina förmågor. Därför började de redan i första klass att hamna långt efter de andra barnen. Skolan upplevdes redan från starten som tråkig och svår. 

Med åren halkade barnen alltmer efter. Många började skolka eller hamna i bråk. Skolledningen försökte ofta stödja de studiesvaga eleverna. Insatserna sattes dock in för sent för den grupp som upplevde allra störst problem. 

Att komma ikapp de andra eleverna under de senare skolåren var ofta ingen realistisk möjlighet för dem. Problemet var inte att insatserna var en dålig idé, utan att de inte riktades till rätt personer i rätt tid. Men vad skulle hända om insatserna i stället sattes in väldigt tidigt? David Weikart samlade en grupp skolledare kring sig år 1962 och formulerade en innovativ idé. Det blev startskottet på High Scope Perry Preschool projektet. Det gick ut på att identifiera barn som fötts in i fattigdom och som uppvisade tidiga tecken på inlärningssvårigheter. Sammanlagt 123 barn i åldrarna tre-fyra år som stämde med dessa kriterier identifierades. 

Hälften av barnen fick gå i en pedagogisk förskola. Lärarna besökte även barnens hem och interagerade med deras familjer, för att stimulera till en bättre hemmiljö. Hälften av barnen fick gå igenom det vanliga skolsystemet. Det unika med High Scope Perry-projektet är att det utformades som ett rent vetenskapligt experiment. Dessutom har det gått så lång tid sedan det lanserades att forskare kunnat följa barnens väg in i vuxenlivet. Resultaten är anmärkningsvärda. Betydligt fler av de barn som fick särskilt stöd gick ut gymnasiet och lyckades få ihop en relativt god inkomst i vuxen ålder. Bland dem som inte fick särskilt stöd hamnade desto fler i utanförskap och brottslighet.

Programmet medförde inte bara en omfattande mänsklig utan också ekonomisk vinst. Enligt organisationen High Scope kostade det bara drygt 15 000 dollar att hjälpa varje enskilt barn i gruppen. Den offentliga sektorn sparade däremot nära 200 000 dollar på att risken för ett liv i kriminalitet reducerades, att behovet av senare satsningar i skolan minskade samt att fler kunde arbeta och betala skatt snarare än att leva på bidrag. 

James Heckman och hans medförfattare utgår från en försiktig beräkning av programmets effekter. Ändå når de slutsatsen att den rena ekonomiska vinsten är högre än vad många finansiella investeringar tenderar att ge.

HighScope projektet är inte helt unikt i sitt slag. Som Heckman pekar på finns ett flertal exempel på liknande framgångsrika sociala satsningar. Det är inte bara socialt, utan också ekonomiskt, smart att erbjuda tidigt stöd för dem som riskerar att hamna utanför. Precis som förebyggande hälsoarbete kan leda till senare besparingar inom sjukvården kan preventiva sociala program leda till en omfattande samhällsekonomisk vinst.

Det är ett perspektiv som också de svenska ekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog instämmer i. Sedan slutet av 1970-talet har ekonomparet räknat på vad samhällsekonomin förlorar för varje person som hamnar i arbetslöshet, sjukdom, missbruk eller kriminalitet. Nilsson och Wadeskog menar att den investering som sker i varje barns skolgång ligger på drygt en miljon kronor. I många fall blir det en misslyckad investering eftersom skolåren följs upp av långvarigt utanförskap. Det kostar förhållandevis lite att identifiera barn som har kognitiva funktionsnedsättningar och erbjuda dem tidig hjälp. Men hjälpen kommer inte alltid fram.

Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog har genomfört en rad beräkningar över den samhällsekonomiska effekten av ett liv i utanförskap. Det rör sig framför allt om det potentiella arbete som aldrig utförs, men också om den offentliga sektorns kostnader för bidrag samt insatser från socialtjänsten, arbetsförmedlingen och vården. Kostnaden för att en person vid 25 års ålder går in i ett liv präglat av utanförskap snarare än ett produktivt arbetsliv uppgår enligt beräkningarna till över 10 miljoner kronor. Summan blir ännu högre om det rör sig om en person som går in i kriminalitet. I den svenska modellen, där välfärdsstaten tar stort ansvar för medborgarnas liv, hamnar mycket av denna kostnad på den offentliga sektorn.

Om förebyggande sociala satsningar kan minska risken för skolmisslyckanden och utanförskap är det riktigt kloka investeringar. Problemet är att den offentliga sektorn inte har rätt utformning för att genomföra dessa investeringar. 

Det intressanta i dag är att politikerna i Sverige och internationellt har börjat lyssna. So­cialliberaler eftersom de tror på att jämna ut livschanserna bland ungdomar. Vänstern eftersom de ser det som vägen till social rättvisa. Och högern som ser en förebyggande välfärd som vägen till att stärka arbetslinjen och minska offentliga utgifter.

Sociala satsningar har länge associerats med naiva politiker med blödande hjärtan. I dag sprider sig insikten alltmer att förebyggande satsningar, som utförs på evidensbaserat sätt och riktar sig till rätt grupper, kan översättas till stora sociala och ekonomiska vinster. 

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.