Bilden av Sverige – genom de nyanländas ögon

Vi kallar mat ”skitgod”, prioriterar inte familjen och har ingen författningsdomstol. Stig-Björn Ljunggren, statsvetare som undervisar nyanlända akademiker om hur Sverige styrs, ger ett perspektiv på hur de betraktar oss. 

För vår självförståelse är kommentarer från människor från andra länder oumbärliga. Vi kan, med rätta, känna oss malliga när vi får beröm för att vi har rent och fint, god miljö, bra jämställdhet och fungerande välfärd. Inte minst välutbildade gillar Sverige – vare sig de varit här ­ eller inte – och undersökningar visar att många kan tänka sig att välja Sverige om de skulle tvingas byta land.

Vi blir heller inte förvånade över det negativa som associeras med Sverige: att det är dyrt, att skatterna är höga, att vi är svårkommunicerade och tråkiga samt har ett deprimerande klimat. Det är svårt att hitta ett jobb och vi har trist käk. Däremot blir vi en smula bekymrade när vi får höra undersökningar som visar att kineserna anser oss vara rätt lata och ineffektiva. Och av allt att döma har Sverigebilden förbättrats i utlandet – rapporteringen kring migrationsproblematiken verkar inte (ännu) ha påverkat i negativ riktning.

Min egen referenspunkt har jag från den undervisning jag bedriver för nyanlända inom ramen för ”Korta vägen”, ett program som syftar till att få ut flyktingar med akademisk utbildning på banan så snabbt som möjligt.

Det är en privilegierad grupp som jag ­undervisar på temat ”Så styrs Sverige”. Det går rätt bra för dem, cirka 60 procent har jobb efter programmet och ungefär 10 procent går vidare till utbildning. Därför är just denna grupp, de som lyckas väl, oerhört intressanta som recensenter. Reaktionerna på Sverige hos denna välutbildade, välmotiverade och vältaliga grupp kan delas in i tre olika sorter.

 

Mer generella reaktioner, som delas med alla nyanlända:

Som känslan av att svenskarna är vänliga men inte släpper in någon på livet. Familj och gemenskap är inte prioriterat. Svenskarna är inte sociala. Svenskarna är chockerande sekulära. De spottar på gatan utan att skämmas. De står till höger i rulltrapporna. Det är lätt att göra bort sig. Om du kommer från ett land där det är kutym att göra pussljud med plutande läppar till förbipasserande hundar blir du strax varse att det här uppfattas på ett annat sätt av hundens matte.

En viss förvåning väcker också svenskarnas vana att som positivt förstärkningsord använda ”skit”. Att maten var ”skitgod” blir sällan möjligt att översätta till andra språk på ett begripligt sätt. Det finns också punkter där vissa grupper av nyanlända har svårt. Som den svenska uppfattningen att klockslag är absolut. Du måste komma i tid!

Dessutom naturligtvis den svenska värderingen att kvinnor och män ska behandlas lika.

 

Reaktioner på hur Sverige styrs:

Detta är förstås det mest intressanta för en statsvetare. Efter att ha föreläst för folk från i stort sett alla kulturer och länder så är det rent allmänt ett par saker som åhörarna reagerar på, inte bara de nyanlända.

En intressant ögonöppnare för hur svensk demokrati kan tolkas har jag fått från en kinesisk delegation. Först tappade de helt respekten för svenska politiker när de fick klart för sig att det inte var regeringen som bestämde utformningen av skolböckerna. Hur kunde ministrarna släppa en sådan viktig kontrollhöjd för maktutövningen?

Svaret är förstås att Sverige har stor tillit för professionerna, i det här fallet lärarna, men det var inte ett argument som bet. Men samma delegation återfick jublande respekten när de insåg hur svenskarna löst frågan om ­balansen mellan maktinnehav och demokrati. De tyckte sig förstå hur socialdemokraterna gjort för att formera ett slags enpartistat med många partier. Folket får rösta, men makten har en kontroll över vilka de får rösta på.

Kanske är det inte riktigt så vi ser på vårt system – vi tycker att vår demokrati är öppen för alla att begära folkets förtroende, och ser inte systemet med partilistor bestämda av partierna som toppstyrning – men det var kinesernas slutsats.

Chocken! Ingen författningsdomstol! En av de starkaste reaktionerna på hur Sverige styrs får jag av nyanlända med juridisk bakgrund, som förvånas storligen över att Sverige inte har ett rejält författningsskydd. Grundlagen vaktas inte av några jurister, utan det är ytterst riksdagen som bestämmer. Ingen högsta domstol kan skriva de folkvalda på näsan om vad man får och inte får göra!

Att försöka förklara den fundamentalistiska tolkningen vi svenskar gjort av folksuveränitetsprincipen är inte lätt. Men det blir rätt sammanhängande när jag drar några andra särdrag i den svenska modellen:

  • Regelstyret, ”byråkrati” kan vara segt, men innebär också förutsägbarhet och rättvisa, samt en lika fyrkantig som ickekorrupt ordning.
  • Kommunala självstyret, det är de vardagsnära beslutsfattarna som vet hur verklig­heten är beskaffad.
  • Svenska myndigheter är fristående myndigheter som lyder under regeringen men är självständiga i sin myndighetsutövning mot enskild. Vilket innebär att politikerna styr indirekt genom övergripande instruktioner.
  • Utrednings- och remissväsendets viktiga funktion i den svenska modellen, inte minst att även enskilda kan skicka in remissvar.
  • Tryckfriheten: Du får trycka vad du vill, men kan få fan efteråt.
  • Offentlighetsprincipen: Nästan allt, utom breven till Putin, ska kunna visas upp.
  • Arbetsmarknaden sköts av parterna, staten är bara hjälpreda och rådgivare
  • Om det blir stökigt fikar vi. Hellre en kopp kaffe än revolution, det har gällt sedan 1740­talet när vi senast hade en riktig revolution i Sverige. Det kallas konsensuskultur.

En av frågorna som kommer upp, och givetvis ställd med viss oro, är varför Sverigedemokraterna fördubblas vid varje val. Mitt svar är att jag pekar ut över församlingen med orden ”förklaringen sitter här”. Vilket de också säger sig förstå. Det är, säger jag, rätt naturligt att om det luftlandsätts en omfattande mängd på ett område så leder det till reaktioner. Men att det som avgör i långa loppet är hur dessa nyanlända gör för att hjälpa till och bidra i det nya landet.

Det faktum att svenskarna, samtidigt som de röstar på ett parti som vill stoppa invandringen, gradvis har blivit mer och mer positiva till det multikulturella samhället, talar för att Sverigedemokraterna har peakat. Budskapet från väljarna har varit att ”gärna multikulti, men inflödet måste vara lagom”.

 

Landet lagom – inget för de ambitiösa?

Förutom de allmänmänskliga reaktionerna och synpunkterna på det svenska styrelseskicket har vi också de mer privata reflektionerna – ofta framförda under diskussionerna efteråt. En intressant sådan är: ”Varför tar ni hit folk om ni inte ger dem en riktig chans?”.

Motfrågan ”Hade det varit bättre att du inte fått komma hit?” besvaras inte sällan med ”Ja, hade jag vetat att det skulle vara så här hade jag försökt åka någon annanstans”.

Det är sorgligt för alla inblandade. Slutsatsen riskerar bli att Sverige inte är ett land för dem som vill ha framgång eller åstadkomma något. Att vi är landet för dem som nöjer sig med att klara sig. Sverige erbjuder bra skydd. En hygglig tillvaro. Men det finns inget att hämta för den som vill något – utöver överlevnaden.

Att foga detta till Sverigebilden i utlandet vore kanske inte så lyckligt i en folkvandringstid. 

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.