Perspektiv
28 oktober 2016 kl 09:39

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

Behöver vänstern Marx för att lyckas se förtrycket?

Det är ett återkommande mönster i migrationshistorien att kvinnor från traditionella sam­hällen anammar modernitetens löften om frigörelse i snabbare takt än män i samma grupper, skriver Thomas Gür, som har läst riksdagsledamoten Amineh Kakabavehs nyutkomna bok.

Söndagen den 23 april 2016 begår Amineh Kakabaveh, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, ett allvarligt misstag som varar i 23 minuter. Hon sitter på tunnelbanan och delar på Facebook en rasistisk film som seglar under falsk flagg – med SVT-logga och förfalskade textremsor. Inom mindre än en halvtimme inser hon sin fadäs och lyfter bort filmen. Hon ber om ursäkt och varnar andra för att sprida den vidare.

Det hjälper inte. Hennes partiledning, anförd av partisekreteraren Aron Etzler, hoppar på henne. Den tvingar henne att avstå från utåtriktade aktiviteter, från att uttala sig offentligt och att skriva interpellationer. Att Amineh Kakabaveh har en lång och gedigen bakgrund inom sitt eget parti och som politisk kvotflykting, med ett förflutet i den iranskkurdiska kommunistiska rörelsen, hjälper inte. Har man en gång gjort sig obekväm — och det har Amineh Kakabaveh — förlåts inte det minsta av misstag. Och inga ursäkter, hur offentliga och självkritiska de må vara, godtas. Tvärtom blir ens överträdelse förevändning för omfattande och oproportionerliga vedergällningar.

Det som gjort Amineh Kakabaveh obekväm är att hon profilerat sig starkt som kritiker och ve­dersakare av hedersförtryck och hedersvåld. Hon har inte accepterat det inom sitt parti, och andra delar av svensk vänster och feminism, förhärskande likställandet av hedersförtrycket med mäns allmänna våld mot kvinnor; som samma talibaner här som där.

I sin nyligen publicerade självbiografiska bok, Amineh – inte större än en kalasjnikov. Från peshmerga till riksdagsledamot (Ordfront 2016), skriver hon:

”Jag köper inte någon teori från naiva svenska politiker och feminister som säger att hedersförtrycket inte finns i Sverige och att det är samma problematik som i svenska familjer. Nej, det finns igen svensk pappa som planerar sin minder­åriga dotters äktenskap från Sverige till ett annat land.”

Aron Etzlers och partiledningens hållning framgick tydligt i en debattartikel, som poängterade att klassklyftor fanns överallt och att ”peka ut förorten” skulle öka splittringen:

”Däremot är vi inte beredda att genom generaliseringar och ryktesspridning låtsas som att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten. Om man vill lösa verkliga problem, är lättvindiga påståenden som antyder att reaktionära och patriarkala beteenden uteslutande är “importerade”, en del av problemet – inte en del av lösningen.” (Aftonbladet 3/7, 2015)

Amineh Kakabaveh delar sin hållning mot hedersförtrycket och dess uppenbarelser bland invandrare i Sverige med en mängd andra medsystrar med rötterna i Mellanöstern, som Parvin Kaboly eller Zeliha Dagli. De kritiserar från olika aspekter den svenska vänsterns oförmåga att erkänna att det bland vissa invandrargrupper i Sverige — obeaktat att de befinner sig på det svenska klassamhällets botten, så som retoriken lyder — också finns traditionella former av klanbaserat och feodalt kvinnoförtryck som måste påtalas och bekämpas.

Som framgår av Amineh Kakabavehs bok om sin livshistoria, bygger hon sin omvärldsbild på en uttalad klassisk marxist-leninistisk och modernistisk hållning. I enlighet med denna teoribildning har borgarklassen, bourgeoisien, med Marx och Engels beskrivning i det Kommunistiska manifestet, spelat en ”revolutionär roll i historien”.  Den ”har, överallt där den uppnått herravälde, utplånat alla feodala, patriarkala och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodala band som knöt människorna till sina naturliga överordnade …”.

Som tydligt framkommer ur Amineh Kakabavehs bok, är kvinnornas frigörelse från sådana feodala och patriarkala mönster av underordnande, ett oavvisligt element av hela samhällets befrielse från förtryck. Moderniteten, så som den gestaltar sig i det svenska samhället, med jämställdhet mellan män och kvinnor, blir därmed en självklarhet att anamma för kvinnorna.

Amineh Kakabaveh beskriver sitt arbete på ett ungdomshem med flickor med drog- eller självskadeproblematik, som dessutom var utsatta för hedersförtryck:

”Om någon av flickorna på ungdomshemmet hade tagit av sig slöjan hade hon anklagats för att vara ’försvenskad’, det skulle leda till rykten i hemlandet och familjen skulle känna skam. Men varför skall ett barn i Sverige behöva bära slöja på grund av gamla traditioner i föräldrarnas hemland? Tradition och religion ska inte gå före barnens mänskliga rättigheter. Därför är det hyckleri när svenska politiker, myndigheter och det svenska rättssystemet försvarar detta påbud, och i synnerhet sviker de svenska politikerna och feministerna de här flickorna när de undantar dem från både Barnkonventionen och svenska lagar som ger barn och kvinnor samma rättigheter.”

Det är betecknande att kampen mot hedersförtryck i det svenska samhället har fått ett antal framträdande kvinnliga representanter med rötterna i Mellanöstern. Det är ett återkommande mönster i migrationshistorien att kvinnor från traditionella samhällen som invandrar till moderna samhällen anammar modernitetens löften om frigörelse, jämlikhet och ekonomiskt oberoende i snabbare takt och i större utsträckning än män i samma grupper.

Professorn i socialpsykologi, John Robert Edwards, specialist på flerspråkighet, påvisar i sitt klassiska verk, Language, Society and Identity, från 1985, hur kvinnor ur minoritetsgrupper i mycket större utsträckning än män, sålunda är benägna att anamma det språk som har högre anseende i samhället, till och med när det gäller dialekter. (Typiskt är det i större utsträckning unga män än unga kvinnor som lägger sig till med den sociolekt som kallas för ”Rinkebysvenska”.)

Så ser det ut inom område efter område. Invandrarkvinnor från traditionella miljöer i Sverige bejakar integrationen och inpassningen i det svenska samhället såsom en frigörelseprocess från det förmoderna och traditionella. Ty moderniteten omfördelar och omdefinierar makt, och symptomatiskt nog är det de män som riskerar att förlora sin maktposition som ”naturliga överordnade”, för att tala med Marx och Engels, som är de som mest söker upprätthålla förtrycket, också hedersförtrycket.

”Den svenska vänstern stöder till exempel kurdernas kamp, palestinierna och befrielsekampen i Västsahara, men hur många kritiserar samtidigt deras kvinnoförtryck?”, frågar Kakabaveh. ”Självklart ska vi stödja dem i deras kamp, men där finns också klantänkande, religiös fundamentalism och hederskultur, och vi måste banne mig också våga kritisera dem för deras syn på kvinnor och homosexuella.”

Det är både paradoxalt och ironiskt att stridbara vänsterpolitiker som Amineh Kakabaveh, på en klassisk marxistisk grund, blir så uttalade och välformulerade motståndare till den värderelativism och kulturrelativism som i svensk samhällsdebatt har företrätts av en postmodernistisk vänster. En vänster som lämnat marxismen bakom sig, och som tidvis till och med förnekat hedersförtryckets exi­stens i tron att man därmed skyddar invandrarna från rasism och främlingsfientlighet. 

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.