Barnkonventionen i lag kräver skärpt socialtjänstlag

Enligt den senaste svenska nationella kartläggningen om hemlöshetens omfattning och karaktär år 2017 befann sig ett stort antal föräldrar och barn i hemlöshet vid tillfället för kartläggningen. Av de 33 250 personer som identifierades som hemlösa enligt Socialstyrelsens definition var drygt en tredjedel (11 167) föräldrar till barn under 18 år. 24 150 barn hade någon förälder i hemlöshet under mätveckan. Socialstyrelsen hade svårt att få in uppgifter om hur många barn som befann sig i hemlöshet, men i rapporten konstateras:

”Sammantaget skattas 10 500–15 000 barn ha bott i någon form av hemlöshet under mätveckan, stadigvarande eller växelvis. Ytterligare 3 600–7 300 barn skattades ha föräldrar som var i hemlöshet, där deras kontakt var regelbunden, sporadisk eller saknades helt.”

Den här typen av tvärsnittsräkningar görs av statliga myndigheter i flera länder Europa sedan 1990-talet. Då ”återupptäckte” många länder hemlösheten i sviterna efter 1970-talets oljekriser och välfärdsstatliga nedskärningar under 1990-talet. I Sverige har sådana undersökningar gjorts av Socialstyrelsen vart sjätte år sedan 1993.

Enligt den norska forskaren Evelyn Dyb är emellertid myndigheternas neutralitet skev när det gäller sättet att definiera hemlöshet i förhållande till andra möjliga hemlöshetsdefinitioner. Genomgående underskattar kartläggningarna hemlöshetens omfattning. Detta gäller särskilt grupper som kvinnor och barn. Synen på hemlöshet för dessa grupper är traditionsbunden och tar inte hänsyn till samhällsutvecklingen med helt nya grupper. Det gäller till exempel kvinnor som blivit utsatta för våld i nära relationer. Av frågeformulär och resultat av kartläggningarna att döma är det också lätt att skulden läggs på kvinnorna och att de strukturella förhållanden som ligger bakom underskattas.

Socialstyrelsens tvärsnittsräkningar i Sverige görs under en vecka. Det gör att vi kan följa hemlösheten över tid, men uppskattningarna säger inget om hur många hemlösa som finns under ett år. Det finns också en rad grupper som inte räknas i de nationella kartläggningarna, exempelvis papperslösa med barn som finns i landet, fattiga EU-medborgare som befinner sig i landet tillfälligt, eller familjer som helt enkelt inte har kontakt med Socialstyrelsens uppgiftslämnare just under mätveckan. Det finns också ett bortfall av kommuner som inte svarade på den senaste enkäten.

Med andra ord: Ingen kan blunda för att de hemlösa barnen och deras föräldrar är ett underskattat problem i Sverige. Det finns anledning att oroa sig över situationen. Läget förvärras dessutom nu när vissa kommuner stramar åt sina biståndsbedömningar för bland andra hemlösa familjer och endast avser att nödpröva deras behov.

Nödprövning innebär att grupper utan sociala problem bara ska kunna erbjudas en veckas nödbistånd. Detta är en draksådd som drabbar våra barn! Både socialarbetare och familjer i hemlöshet har framträtt i medierna och oroat sig för de strukturellt hemlösa, som nu kommer att drabbas hårt.

Utvecklingen rimmar illa med att regeringen snart ska införa FN:s barnkonvention som lag. I juni 2018 beslöt regeringen att göra FN:s konvention om barnets rättigheter till svensk lag, som ska träda i kraft den 1 januari 2020. I barnkonventionen betraktas barn som självständiga rättighetsbärare. Det kan knappast ligga i barnens intresse att leva i hemlöshet.

Den danska arkitekturforskaren Laura Helene Højring disputerade tidigare i år på en avhandling vid Aalborgs universitet om vad det fysiska rummet har för betydelse för hemlösas vardagsliv. Hon visar att den egna bostaden inte är något neutralt skal. Bostaden har en djupare innebörd och bildar bas för vår självförståelse och vår identitet. Det gäller också möjligheterna till frihet, trygghet, normalitet och möjligheter till ett vanligt vardagsliv med självbestämmande.

Tidigare forskning visar på liknande resultat. Att förlora ett hem innebär en förlust. Inte bara av en livsmiljö, utan också av vanor, känslor, stämningar och sinnesintryck. Djupast handlar det om gemenskap och tillhörighet. De hemlösa familjerna lever ofta i ett existentiellt tomrum. De har inga egna materiella resurser, inga referenser som hyresvärdar efterfrågar, inga släktingar eller sociala nätverk som kan hjälpa dem. De känner sig utlämnade till omständigheternas spel och myndigheternas välvilja.

Det är svårt att kunna planera inför framtiden och vara medborgare fullt ut i ett sådant läge. Den amerikanska professorn Kathleen Arnold skiljer på ett passivt och aktivt medborgarskap. För hemlösa omöjliggör en rad omständigheter i praktiken ett aktivt medborgarskap. Det gäller till exempel möjligheterna att rösta i allmänna val och göra sin röst hörd eller att ses som trovärdig.

Kathleen Arnold visar även att kvinnor och barn som får utstå misshandel kan uppfattas acceptera övergreppen. De har ingen att berätta för, blir inte trodda och vet inte hur de ska söka hjälp. Självförtroendet får törnar och det är lätt att få uppfattningen att omgivningen ser dem som ”andra klassens medborgare”.

I samband med att barnkonventionen införs som lag bör regeringen vidta en rad åtgärder för att utrota den svenska hemlösheten.

För det första måste statsmakten se hemlösheten som ett brott mot grundläggande sociala rättigheter och ge hemlösa ett betydligt starkare rättsskydd än vad Socialtjänstlagen kan ge. Det förebyggande arbetet måste skärpas. Sambandet mellan hemlöshet och fattigdom måste tydligare beaktas.

För det andra bör det bli obligatoriskt för staten och kommunerna att arbeta fram nationella och kommunala strategier med långsiktiga kvantitativa mål för hur hemlösheten ska minskas och hur man ska förebygga hemlöshet. Viktigt är att kommunerna använder sig av arbetssätt som har vetenskapligt stöd och gör ekonomiska analyser av hemlöshetens samhällskostnader. Både Sverige, Danmark och Finland och Norge har haft nationella hemlöshetsstrategier eller program för att minska hemlösheten under olika perioder under åren 2007–2015. Det finns viktiga lärdomar att dra från utvärderingarna av dessa satsningar.

För det tredje måste man följa och lära sig av goda exempel. I vårt grannland Finland och i den svenska kommunen Helsingborg har man lyckat sänka hemlöshetstalen genom att dels prioritera bostadsbyggandet, dels satsa på arbetsmetoden ”Bostad först” för de hemlösa.