Perspektiv
Sociala investeringar
14 februari 2020 kl 08:49

Bädda för framtiden med sociala investeringar

En effektiv välfärd kräver balans mellan akuta och förebyggande åtgärder. I kommuner och regioner experimenterar man med sociala investeringar, men det nationella stödet brister. Nu måste staten engagera sig, skriver författarna till en ESO-rapport.

Barn som växer upp med föräldrar som lever med långvarigt försörjningsstöd och tillfälliga boendelösningar har avsevärt sämre livsvillkor och förutsättningar att klara skolan. Ponera en riktad insats, som pågår i tre år, där tre socialtjänsthandläggare som normalt handlägger 70–90 ärenden får möjlighet att fokusera på 25 familjer vardera. De får tid att sätta sig in i hela familjens livssituation och i samverkan med arbetsförmedling, kommunala jobbskapande initiativ och idéburen sektor pröva olika vägar till självförsörjning.

Efter tre år har 38 personer egen försörjning genom arbete eller studier. I jämförelsegruppen blir bara 8 personer självförsörjande. Förutom den stora skillnaden detta gör för barnen och föräldrarna, innebär det mindre kostnader för försörjningsstöd – en social investering.

Detta är ett av många konkreta exempel på hur medel som avsatts för sociala investeringar i kommuner använts. Just detta exempel, ”Hela familjen”, kommer från Malmö stad.

Få invänder mot att det är klokt att lägga resurser på förebyggande insatser som både kan ge barn och vuxna bättre livschanser och vara samhällsekonomiskt lönsamma. Varför är det då så svårt att få till i praktiken?

En anledning kan vara att det ofta inte enbart krävs resurser, utan i lika hög grad förändringar av incitaments- och styrmodeller inom offentlig sektor. Resultaten av förebyggande och proaktiva insatser syns ofta senare i tid och inte sällan i en annan verksamhets eller huvudmans budget. Finansierings-, styr- och uppföljningsmodeller är inte utformade för att fungera över sektorsgränser.

Sedan drygt tio år pågår olika försök i Sverige och ungefär hälften av landets 290 kommuner och 20 regioner har aktualiserat arbete med sociala investeringar på något sätt. Sociala investeringar representerar både ett perspektiv och konkreta insatser för verksamhetsförbättring. Perspektivet kompletterar och utmanar rådande synsätt att resurser för välfärdstjänster ses som kostnader snarare än som potentiella investeringar i humankapital.

I 70 kommuner och fem regioner pågår ett småskaligt experimenterande med avsättning av specifika medel för sociala investeringar, ibland kallade sociala investeringsfonder. Syftet är att prova och utveckla nya metoder och arbetssätt för förebyggande och tidiga insatser, genom samverkan nå målgrupper som riskerar att falla mellan stolarna och att få till stånd organisationsutveckling för att generera sociala och ekonomiska vinster.

Det som utmärker sociala investeringar från annan projektverksamhet är ett systematiskt arbetssätt med behovsanalyser och striktare krav på utvärdering av resultat och effekter för målgruppen och ekonomiska utfall. Den totala avsättningen av ekonomiska medel till sociala investeringar är dock relativt liten i förhållande till kommuners och regioners totala omsättning och motsvarar bara drygt 1 promille av kommunernas totala kostnader.

Även om vi kan se att fler (+29 procent mellan 2014 och 2018) kommuner avsatt medel för sociala investeringar, finns kommuner där arbetet avstannat och utvecklingen går långsamt. För en del har arbetet mest blivit ett sätt att projektfinansiera insatser. För andra har arbetssättet medfört kvalitetsutveckling av verksamheter. Här har man fått till stånd strukturerade arbetssätt som genererar bättre beslutsunderlag, skapat effektiv samverkan och samtidigt stimulerat ett intraprenörskap. Arbetet har medfört lärande och en rad tvärsektoriella satsningar där olika målgrupper getts förbättrat stöd från skola, socialtjänst, arbetsmarknadsenheter, äldreomsorg och hälso- och sjukvård.

Samtidigt är arbetet omgärdat av flera hinder och kunskapsluckor, bland annat kring förutsättningar för att budgetera för sociala investeringar som sträcker sig över flera budgetår. Det finns en påtaglig efterfrågan på kapacitet för utvärdering och metoder för att kunna beräkna samhällsekonomiska effekter. Ett annat hinder är förvirring kring begreppet sociala investeringar. I en kommunalekonomisk kontext är en investering förbehållet fasta tillgångar. Investeringar i humankapital tas upp som kostnader i redovisning. Därmed betraktas investeringar i humankapital som direkta utgifter i stället för investeringar. Budgetplanering och redovisningar följer den principen, och begreppsförvirring uppstår.

På grund av bristande nationellt stöd har potentialen i det arbete som pågår inte fullt ut förverkligats. Sociala investeringar är långt ifrån någon universallösning, men har potential att bli ett verktyg för innovation och omställning av offentlig sektor. Detta skulle kunna stödja välfärdssektorn att bättre möta de krav som demografiska förändringar och budgetåtstramningar ställer, utan att prioritera ned förebyggande insatser. I rapporten ger vi fyra rekommendationer till staten:

För det första krävs ett perspektivskifte från ett allt för ensidigt fokus på att mäta och följa upp aktiviteter till att i offentlig styrning efterfråga effekter och utfall.

För det andra behövs nationellt stöd, ett kompetenscenter. Tillgång till evidensbaserade metoder och utvärderingskompetens saknas i många kommuner och regioner. Som ett komplement till statistikinsamling och nationella utvärderingsmyndigheter finns behov av en mer praktiknära och implementeringsstödjande funktion som kan arbeta tvärsektoriellt.

För det tredje råder det otydligheter och olika uppfattningar om förutsättningarna för att budgetera och redovisa sociala investeringar i förhållande till kommunallagens praxis. Kommunernas och regionernas möjligheter att avsätta medel och disponera positiva ekonomiska resultat i sociala investeringar bör klargöras.

För det fjärde föreslår vi en statlig utfallsfond som kan ge kommuner, regioner och staten förutsättningar för att experimentera med utfallsfokuserade initiativ, samarbeten och riskdelningsmodeller.

Det behövs en bättre balans mellan akuta och långsiktiga insatser i offentlig verksamhet. Det krävs ett perspektivskifte som på allvar uppvärderar det som redan är känt: att satsa tidigt innan skadan är skedd är den bästa medicinen för ett tryggt och hållbart samhällsbygge. Detta är särskilt viktigt i en tid med finansieringsgap i välfärden och när budgetåtstramningar ligger högt på agendan hos beslutsfattare runt om i landet.

Fakta
Rapporten Med framtiden för sig – En ESO-rapport om sociala investeringar

Rapporten är skriven på uppdrag av Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO) och ger en aktuell bild av hur kommuner och regioner arbetar med sociala investeringar. Den speglar även hur aktörer som näringsliv och idéburen sektor förhåller sig till sociala investeringar, samt diskuterar utvecklingen i Sverige i relation till en internationell kontext, särskilt våra grannländer och EU. Rapporten bygger på enkäter till kommuner och regioner och fördjupningar i ett antal kommunala och regionala praktiker med sammantaget ett 60-tal intervjuer med olika aktörer.

 

Skribenter

Anna Balkfors
doktorand Malmö universitet / Malmö stad,
Tomas Bokström
projektledare vid Rise Social & Health Impact Center
Tapio Salonen
professor i socialt arbete vid Malmö universitet

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Publicerad: 14 februari 2020 kl 08:49