Även Socialdemokraterna kan hamna i en brexistentiell kris

Det är den brittiska premiärministern Theresa Mays huvudvärk att genomföra en brexit, men även Labour besväras av balansgången i frågan. Partiledaren Jeremy Corbyns problem kan tjäna som avskräckande exempel också för svenska politiker, skriver journalisten Pia Petersson. 

Med ett år kvar till det planerade EU-utträdet, den 29 mars 2019, börjar det bli dags för premiärminister Theresa May och hennes regering att lägga på ett kol. Trots att dimman skingrades något häromdagen vad gäller övergångsperioden som tar vid efter mars nästa år, står de 27 resterande medlemsländerna, Bryssel och även den brittiska befolkningen fortfarande frågande till vad det är för slags brexit May egentligen är ute efter. Vad händer när övergångsperioden är förbi och brexit ett faktum? 

I Bryssel har man vid det här laget vant sig vid att May anstränger sig för att vara så luddig hon bara kan beträffande det framtida förhållandet mellan Storbritannien och EU. Några EU-byråkrater har uttryckt det som att May aldrig riktigt går längre än att måla upp en samling ”vaga ambitioner” om dessa ödesfrågor. Labourledaren Jeremy Corbyn har varit snabb att sälla sig till den kritiska kör som menar att May inte har klargjort mycket i fråga om brexit. Å andra sidan kan man knappast anklaga Corbyn för att ha varit tydlig rörande Labours brexitlinje.

Sedan folkomröstningen i juni 2016 har man inom Labour slagit knut på sig själv för att i möjligaste mån undvika ett klart ställningstagande till brexit. Förklaringen till detta velande stavas delvis Jeremy Corbyn själv. 

Labourledaren beskrivs ofta som en livslång EU-motståndare som är för en ”lexit”, alltså en brexit baserad på kritik från vänster gentemot EU. Innan brexit-omröstningen ägde rum blev Corbyn mer eller mindre övertalad av EU-vänliga grupper inom partiet att kampanja för att landet skulle stanna i EU. Följaktligen är det inte särskilt förvånande att han så långt möjligt har försökt hålla sig borta från brexitrelaterade frågor. Intrycket är att Corbyn och den vänsterinriktade ledningen inom partiet uppfattar brexit som en störande distraktion från alla de omvälvande samhällsreformer man mycket hellre skulle vilja ägna sig åt. 

Emellertid är den främsta anledningen till luddigheten från Labours sida grundad i en nervositet för att alienera någon av partiets stora väljargrupper. Dessa består, i stora drag, å ena sidan av välutbildade unga i storstäder som är positivt inställda till EU, å den andra av äldre arbetarklass i småstäder och landsort som röstade för brexit. Egentligen borde det inte vara en särskild svår nöt att knäcka, på papperet är nämligen Labour ett proeuropeiskt parti och har så varit sedan Tony Blairs dagar. Vidare röstade två tredjedelar av Labourväljarna för ”remain” och en överväldigande majoritet av partiets parlamentsledamöter är så kallade ”remainers”. Men för den vänsterorienterade ledningen i Labour utgör den tredjedel Labourväljare som röstade för brexit uppenbarligen en så pass viktig komponent att man inte kan bestämma sig för vilket ben man ska stå på i den avgörande frågan om landets framtida förhållande till EU. 

Talen på temat brexit har duggat tätt på sistone och den 26 februari var det dags för Corbyn att kliva upp i talarstolen. Det på förhand upphaussade talet beskrevs som att det skulle utgöra startpunkten för en tydligare Labourlinje i förhållande till brexit. 

Så värst mycket klarhet i fråga om partiets brexitlinje bringade talet dock inte. Trots att Corbyn intygade att Labour stöttade ett fortsatt brittiskt medlemskap i en tullunion (inte tullunionen) var han tydlig med att det inte kommer på fråga att Storbritannien efter brexit ska fortsätta vara en del av EU:s inre marknad och lovade att ”respektera resultatet av folkomröstningen”. Överhuvud taget var Corbyn försiktig med att erbjuda raka svar. 

Likväl erbjöd Labour i och med talet ett ynka mått hopp och förtröstan till landets alla ”remainers” i jämförelse med vad de konservativa har att erbjuda. May och hennes Tories är nämligen emot ett fortsatt medlemskap i både tullunionen och den inre marknaden.

I och med brexit förlorar Sverige sin mest inflytelserika bundsförvant i EU. Storbritannien har varit en nära allierad och Sverige har ofta kunnat luta sig mot sin större kusin under tuffa förhandlingar i Bryssel. Dessutom kommer Storbritannien i och med utträdet att lämna ett stort budgethål efter sig, vilket i förlängningen kan leda till större avgifter för Sveriges del. Något som Magdalena Andersson har varit klar med att hon tänker sätta p för. Redan nu tillhör Sverige den grupp länder som tillsammans med Tyskland, Nederländerna och Österrike betalar in mer till EU:s budget än vad man får tillbaka och regeringen vill inte att det gapet ökar än mer. 

Även om en samlad skara opinionsundersökningar visar att en majoritet av svenskarna är fortsatt positiva till EU-medlemskapet har brexit skakat om hela EU-apparaten och medlemsländerna i deras grundvalar. En hårdare linje gentemot Bryssel – i synnerhet i budgetfrågor – är således ett medvetet drag från Andersson för att mota en EU-skeptisk Olle i grind på hemmaplan. Magdalena Andersson har klargjort att Sverige ska ”vara snålast i EU”, vilket har fått aktörer som TCO att oroas över den potentiellt hårdare linjen från Sveriges sida visavi EU. Men att hamna i en liknande situation som sitt brittiska systerparti, vilket fortsätter sin slingriga balansgång för att blidka stora väljargrupper som tycker väldigt olika, vill Socialdemokraterna till varje pris undvika. 

Brexit har lamslagit Storbritannien. Alla andra frågor är underordnade det kommande EU-utträdet. Samtliga politiska och samhälleliga frågor, från lokal till internationell nivå, ställs ideligen i relation till brexit. Schismen mellan ”leavers” och ”remainers” har lett till en sådan skarp polarisering i det brittiska samhället att många undrar om det ens är möjligt för landet att läka ihop igen. 

Hittills har Labour kunnat dra fötterna efter sig och ändå räkna med stöd från de 48 procent röstberättigade som röstade för ”remain”. Frågan är dock hur länge Labours EU-vänliga röstunderlag kan stå ut med oklarheten från partiet i förhållande till brexit. Trots att det brittiska valsystemet gör det svårt för nya partier att vinna mark har ”remainers” över partigränserna börjat diskutera möjligheterna att starta ett nytt parti, vars överordnade syfte skulle vara att, om inte annullera brexit, så åtminstone se till att EU-utträdet blir så mjukt som möjligt. 

Att länder som Sverige inte vill hamna i samma situation som Storbritannien är självskrivet. I en tid då EU-skeptiska rörelser gör stora landvinningar överallt i Europa blir det viktigare för de etablerade partierna att inte sopa EU-frågor under mattan. I stället bör en EU-skeptisk opinion bli tagen på allvar av de etablerade partierna, utan att de för den skull behöver ta till populism. Fallet brexit presenterar ett avskräckande exempel på vad som kan hända om de statsbärande partierna blundar för en EU-kritisk folkopinion. 

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.