Perspektiv
Kommunalisering
24 april 2020 kl 10:41

Attacken mot lärarna – attacken mot skolan

Vi vet hur kommunaliseringen av skolan har gått. Det blev inte som man tänkte sig. Reformatorerna insåg inte eller ville inte inse att kunskapsförmedling förutsätter att lärarna åtnjuter respekt, skriver professor emeritus och regeringens särskilde utredare om skolans kommunalisering Leif Lewin.

Citatet ”Vi får inte en demokratisk skola förrän den nuvarande generationen lärare dött ut” brukar tillskrivas Alva Myrdal – den socialdemokratiska skolvisionären med stort inflytande i den skolkommission som vid krigsslutet började planera framtidens skola. Skolan skulle inte bara ge eleverna kunskaper. Den skulle bli en spjutspets mot ett mer jämlikt och rättvist samhälle. Bromsklossen var den auktoritäre läraren, förevigad av latinlektorn Caligula i Alf Sjöbergs film ”Hets” med manus av Ingmar Bergman.

Detta skolprogram har förverkligats, kan man säga. Den auktoritära skolan är ett minne blott. Skolagan är avskaffad, katedern har flyttats ned från sin upphöjda platå, lärarna har förvandlats till elevernas kompisar, klädkoden har förslappats.

Ingripanden i ordningsfrågor blivit valhänta då lärarna inte vet vilka befogenheter de numera har. Men dessutom har det inträffat något annat som skolreformatorerna nog inte räknade med, nämligen – av internationella utvärderingar att döma – en dramatisk sänkning av kunskapsnivån hos eleverna.

Reformatorerna insåg inte eller ville inte inse att kunskapsförmedling förutsätter att lärarna åtnjuter respekt, från eleverna men också från myndigheter och föräldrar. Kort sagt: det är skillnad mellan att ha auktoritet och vara auktoritär. Skolpolitikerna kastade ut barnet med badvattnet.

Socialdemokraterna byggde välfärdsstaten. Men staten kan bli alltför stark. I samma skolkommission som planerade efterkrigstidens skola dryftade man, vittert och kreativt, socialismens dilemma att först behöva bygga upp staten och sedan se till att den ”vittrar bort” så att människor kan få leva i frihet. Var inte skolan ett lämpligt område för ett sådant experiment?

Statssekreterare Tage Erlander ansåg att det gemensamma ansvaret för skolan borde kunna överlämnas mer direkt till medborgarna. Med ett kommunalt huvudmannaskap för skolan i stället för ett statligt skulle man stimulera det lokala intresset för skolan och undanröja stelbent statlig byråkrati.

Det blev inget av med kommunaliseringen av skolan på grund av de borgerliga partiernas och lärarfackets motstånd. Enligt opponenternas uppfattning riskerade en kommunalisering att sänka status och kvalitet för skolan. Statsminister Ingvar Carlsson ärvde mästarens preferenser men också det motstånd som fanns, och det var först sedan han förvärvat Göran Persson som skolminister som kommunaliseringen kunde genomföras.

Med överlägsen taktisk skicklighet splittrade den nye skolministern facket och besegrade med hjälp av VPK de borgerliga i riksdagen i december 1989 med siffrorna 162 för och 157 emot. Men det var en pyrrhusseger. I protest tog Lärarnas riksförbund ut sina medlemmar i strejk och stora demonstrationer skedde utanför riksdagshuset. Att de som skulle förverkliga reformen var motståndare till den bäddade för det implementeringsmisslyckande, som kom som ett brev på posten.

Klasskampsperspektivet ska inte glömmas bort. Utan att förstå sig på vad det innebär att vara lärare framfördes kritik inom LO-kretsar mot vad som uppfattades som lärarnas privilegier med långt sommarlov och korta arbetsdagar. Skolan var ”en skyddad verkstad för lärarna”, lärarna ”arbetade halvtid men fick ändå fullt betalt.”

Göran Persons reform hade inte varit utan förbehåll. Staten behöll en rad regleringar för att hålla uppe kvaliteten i skolan. Men när en borgerlig regering tillträdde 1991 tog man också bort dessa regleringar. Man kunde ha väntat sig att den borgerliga regeringen skulle upphäva den kommunalisering man så hårt bekämpat. Men ”Sveriges mest kompetenta regering” som införde ”världens bästa skola”, som statsminister Bildt blygsamt formulerade det, var så fången av avregleringens evangelium att man i stället tanklöst tog bort varenda reglering man såg och införde friskolor.

Socialdemokratisk kommunalisering kompletterades med borgerlig kommersialisering. Det är svårt att tro att de entreprenörer som nu i sina skatteparadis började tjäna grova pengar på skolan vägleddes av några högre pedagogiska ambitioner.

Trots kommunaliseringen fick staten inte abdikera, menade Göran Persson. Staten skulle komma in i efterhand och utvärdera skolans verksamhet. Idén till New Public Management (NPM) formulerades av den brittiske statsvetaren Christopher Hood, som med avregleringar och privatisering som ledstjärnor och utvärderingar som korrektiv menade att den nya förvaltningspolitiken skulle förnya och vitalisera den offentliga verksamheten.

Vi vet hur det har gått. Det blev inte som man tänkte sig. Med professor Lena Lindgrens ord har i stället ett ”utvärderingsmonster” tagit makten – inte bara över skolan, som ännu en gång blev det första området för ett tankeexperiment, utan över hela den offentliga verksamheten: polisen, sjukvården, universitetet.

Bedömningskriterierna lånas från företagarvärlden, vars mentalitet penetrerar och koloniserar skolans värld. I NPM-världen är alla misstänkta. Kostnaderna för utvärderingsverksamheten har blivit groteska och lärarna binds till datorerna för dokumentation i stället för att få tid att förbereda och genomföra undervisning. Den nya förvaltningspolitiken har blivit den slutliga attacken mot lärarna. 

Stora resurser satsas på skolan. Men pengar hjälper inte, om lärarnas professionalism nonchaleras.

Vad behöver göras?

  • Skolinspektionen borde koncentrera sin verksamhet till att värna elevernas rättigheter, till exempel beträffande mobbning, funktionsnedsatta och nyanlända, och inte ge sig in på utvärderingar av skolresultaten.
  • Lärarutbildningen borde utformas så att den lockar de bästa studenterna i stället för som nu ofta dem med lägst gymnasiebetyg.
  • De båda fackliga organisationerna borde slås samman så att lärarna talar med en röst.
  • Föräldrarna borde respektera lärarna och inte ringa kvällar och helger för att ifrågasätta undervisning och betyg (”Skolans största problem är föräldrarna”).
  • De politiska partierna borde bestämma sig för att åter förstatliga skolan. Nu drivs frågan av en ohelig allians av Liberalerna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Särskilt Moderaterna har anledning till omprövning – men de styrs, liksom Socialdemokraterna, av tunga kommunalråd med deras speciella intressen.

Om läraryrket åter ska bli attraktivt räcker det inte att höja lönen. Viktigast är att alla nu visar tillit till lärarna. Hegel har som vanligt mer rätt än Marx.

Skribent

Leif Lewin
professor emeritus, regeringens särskilde utredare om skolans kommunalisering

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Publicerad: 24 april 2020 kl 10:41