Franska presidentvalet Hela debatten

”Att kalla Le Pen för höger leder tanken fel”

”Jag är säker på att Macron kommer att sopa bort extremhögern i andra omgången”, kommenterade Tysklands utrikesminister när det stod klart att det står mellan Marine Le Pen och Emmanuel Macron i det franska presidentvalet. Men att kalla populisten Le Pen för höger leder tanken fel. Snarare ser vi en ny politisk skiljelinje där öppenhet mot slutenhet ersätter höger mot vänster, skriver frilansjournalisten Påhl Ruin.

Själva definitionen av högerpopulism har förändrats med tiden – från 1970-talets skattesänkariver hos politiker som Danmarks Mogens Glistrup till dagens hets mot muslimer och tal om stängda gränser hos politiker som Donald Trump och Storbritanniens Nigel Farage.

Men när populisterna nu vinner terräng, i synnerhet bland tidigare vänsterväljare, skymmer det sikten om vi fortsätter att ge ­nationalistiska populister som Marine Le Pen en högerstämpel. Om man googlar ”höger­populistiska Marine Le Pen” får man 3 330 träffar – om man ändrar till ”vänsterpopulistiska” får man förstås noll träffar. Självfallet ska man inte bunta ihop Nationella fronten med tydliga vänsterpopulistiska partier som Syriza i Grekland och Podemos i Spanien. Men på en vänster/höger-skala i den ekonomiska politiken är det faktiskt mer relevant att placera Le Pen till vänster!

I boken ”The Populist Explosion” (2016) beskriver den amerikanska journalisten och författaren John B Judis hur Marine Le Pen rekryterade den unge Florian Philippot som sin kampanjchef inför presidentvalet 2012. Philippot hade gått på elitskolan École Nationale d’Administration – skolan för blivande presidenter och höga tjänstemän – och var djupt influerad av vänsteridéer. Han hade tidigare arbetat för socialistpartiets grundare Jean-Pierre Chevènement. Nu fick han i uppdrag att utveckla partiets ekonomiska plattform, en plattform som står sig än i dag.

Och ingen kan påstå att följande förslag bär en högerprägel: att utveckla en plan för att reindustrialisera Frankrike, att ­införa skatt på aktiehandel, att nationalisera krisande banker, att begränsa ­privatiseringar av offentliga tjänster, att ­införa likvärdig hälsovård oavsett ­inkomstnivå och att bekämpa EU:s åtstramningsprogram. Partiet har sannerligen gjort en politisk resa sedan det ­bildades av Marine Le Pens far Jean-­Marie 1972. Då var partiet snarare marknads­liberalt.

Nationella fronten har växt kraftigt under Marine Le Pens ledning, inte bara i opinionsmätningarna utan också i landsomfattande val. I presidentvalet 2012 fick hon 17,9 procent, mer än hennes pappa och företrädare någonsin hade fått. I valet till EU-parlamentet 2014 blev Nationella fronten största parti med nära 25 procent av rösterna och i regional­valen 2015 fick partiet nära 28 procent.

Hennes framgångsrika inbrytning i arbetarklassen bör inte bara förklaras med partiets hårda linje mot invandring, det handlar också om att partiet har kommit med ­politiska förslag för att minska de ekonomiska klyftorna i samhället. Det är samma fenomen som Trumps framgångar hos arbetarklassen i USA. De röstade inte bara på honom för att han vill slänga ut muslimer och bygga en mur mot Mexiko, de röstade också på honom för att han fått dem att åtminstone tro att han ska göra något åt de växande klyftorna. 

Inom Nationella fronten finns redan fröet till intern splittring. När partiet har blivit så här stort uppstår naturligtvis spänningar mellan höger- och vänsterkrafter. Bland de mer konservativa partiarbetarna i södra Frank­rike – där pappa Jean-Marie haft sin maktbas – finns ett växande motstånd mot partiledningens vänsterinriktade ekonomiska politik. Där finns också en irritation mot partiets allt liberalare hållning i abort- och hbtq-­frågor. Två av Marine Le Pens närmaste medarbetare, bland annat just Florian Philippot, är själva homosexuella, vilket fått hennes pappa att tala om dotterns ”gay lobby”. Pikant i sammanhanget är att han egen dotterdotter och systerdottern till Marine Le Pen – partiets vice ordförande Marion Marechal-Le Pen – snarare står på morfars än på mosters sida i flera av frågorna.

I boken ”Vad är populism?” (2016) försöker den tyske statsvetaren Jan-Werner Müller vid Princetonuniversitetet definiera det undflyende begreppet – som kallats ”kameleont” på grund av sina varierande skepnader. Populister är ofta nationalister, men behöver inte vara det, understryker han. Det viktiga är att populisten anser sig företräda ”folket” och kan tolka vad ”folket” önskar. Han citerar den turkiske presidenten Erdogan som redan 2014 slog fast: ”Vi är folket. Vilka är ni?” 

För populisten är det inte viktigt att folket deltar i beslutsprocessen, det centrala är att populisten lyckats utröna vad som är den ”sanna moraliska folkviljan” och driva politiken i den riktningen. I ett populistiskt parti är interna debatter överflödiga – ledaren eller ledargruppen har redan lyckats urskilja en tydlig folkvilja. Populisten tar sig rätten att företräda hela folket, inte bara en del av folket – och däri ligger den centrala faran med populismen. 

Det går att tala om ”mittenpopulism”, ­menar Müller och tar Gert Wilders i Nederländerna som exempel eftersom Wilders bedriver en populistisk politik med liberala värden som frihet och tolerans när det gäller till exempel homosexualitet och kvinnors lika rättigheter. Men i hans mittenpopulism finns inget utrymme för människor från andra länder, han har definierat ut vissa från det gemensamma ”folket”. Av det skälet anser Müller att populistiska ledare bör betecknas som antidemokrater. 

Ett kriterium för ett demokratiskt parti­ är att ledningen, efter en valförlust, medger att man inte lyckades övertyga tillräckligt många att rösta på partiet. Och att man därför måste­ ta nya tag i opposition. Karakteristiskt för ­populister är att de inte resonerar på det ­viset – ett av de bästa exemplen är kanske ­Donald Trump som före valet öppet ifråga­satte om han skulle acceptera en förlust. 

Müller är motståndare till att förminska populismens anhängare till globaliseringens och modernitetens oroliga och rädda förlorare, ­eftersom det omöjliggör ett vettigt politiskt samtal. Det finns en risk, menar Müller, att vi som ogillar populister stänger ute dem från samtalet på samma sätt som de ute­stänger oss. Det finns en fara i att etablerade partier, inte alls olikt populister, påstår att de – bara de – representerar medborgarna. Han varnar för att ha en nedlåtande attityd mot sina ­politiska motståndare och ge dem epitetet populister så fort de exempelvis är kritiska mot EU. Det kan tvärtom handla om tänkvärd systemkritik, exempelvis en berättigad skepsis mot euron och EU:s monetära union. 

Marine Le Pen har själv gång på gång ­understrukit att partiet varken är höger eller väns­ter, ”ni gauche, ni droite”, för att kunna locka så många väljare som möjligt. Hon är bevis­ligen svår att placera­ på vänster/höger-­skalan. Men hon kan placeras på den andra skalan, den som står mellan öppna och stängda gränser, mellan invandringens för- och nackdelar, mellan mer eller mindre gränsöverskridande samarbeten. 

Vi måste betrakta det franska valet för vad det är. Att Le Pen i andra omgången får möta den oberoende kandidaten Emmanuel Macron är inte vänster som står mot höger – det är öppenhet och internationalism mot slutenhet och nationalism. Det är dags att ägna mer kraft åt att belysa den debatten – och inte bara i Frankrike.

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.