Är vi dåliga på att prata om preventivmedel?

Tillgången till och rätten att använda preventivmedel uppfattar vi som en naturlig del i ett modernt och utvecklat samhälle. Barnafödande är något kvinnor gör under en period i livet och när de själva bestämmer. Detta till skillnad från tidigare då kvinnornas vuxna liv nästan bara bestod av antingen graviditet eller amning.

Den här utvecklingen är väldigt positiv. Inte bara för kvinnorna, utan även för de barn som föds idag och som är önskade och efterlängtade i betydligt högre utsträckning än förr i tiden.

Sverige var jämförelsevis tidigt i den här utvecklingen. Vi hade tidigare en medveten och aktiv politik för att öka kunskapen om, och användningen av, preventivmedel. Tillsammans med abortlagen 1974 utgjorde den svenska politiken på området ett föredöme för andra länder. Vi visade att kvinnors rätt att själva bestämma över sin kropp och sin reproduktion var möjlig att förverkliga genom att ökad kunskap, god tillgänglighet och inte minst en öppen och icke-moraliserande attityd kring dessa frågor.

Därför är det oroande att vi idag verkar ha tappat vår starka position inom reproduktiv hälsa. Andra länder kommer inte bara ikapp, de lyckas betydligt bättre än vi gör i Sverige.

Nyligen kom en avhandling som visar att dagens preventivmedelsrådgivning har stora brister. (Contraceptive counselling in abortion care, Linköpings Universitet 2018) Kvinnor som har genomgått abort berättar i djupintervjuer om brister i den rådgivning de har fått och vilken hjälp de hade önskat istället.

Av statistik från Socialstyrelsen framgår att ett stort antal kvinnor blir efter att de genomgått en abort inom en kort tid oönskat gravida igen. Sverige sticker här ut kraftigt i jämfört med andra länder. Mellan 1983 och 2017 har andelen abortsökande som gör en upprepad abort ökat från 33 procent till 45 procent.

Vi ser ett systemfel på samhällsnivå inom preventivmedelsrådgivningen idag. Att kvinnorna gör abort beror ju på att de blivit oönskat gravida. Skälet till det är att de inte har ett fungerande preventivmedel. Vad kan då detta bero på?

De åtgärder som vi traditionellt har använt oss av i Sverige för att öka preventivmedelsanvändningen – upplysning och ekonomisk subvention – tycks ha slutat fungera. Preventivmedel för kvinnor är gratis i Sverige ända upp till 22 års ålder och starkt subventionerade till 26 års ålder. I våra nordiska grannländer är de inte subventionerade, med undantag från Norge som har en subvention för kvinnor upp till 18 år. Trots detta har de norska och finska kvinnorna ett lägre antal oönskade graviditeter som slutar i en abort än svenska kvinnor.

Vi ser i vårt arbete tre övergripande orsaker till att Sverige inte längre ligger i framkant inom preventivmedelsrådgivning till unga kvinnor.

• Kvinnor får ingen vägledning

Preventivmedelsrådgivningen har på många håll tenderat att gå från att vara ett tillfälle att ge kvinnan kunskap och råd om sitt graviditetsskydd, till att bli allt mer av en kundrelation. När kvinnan kommer till ungdomsmottagningen eller mödrahälsovården uppfattas det idag som en beställning, snarare än att det är vårdens ansvar att vägleda och diskutera alternativ.

I en god ambition att ge kvinnor full valfrihet missar vi då samtidigt att förmedla den kunskap och erfarenhet som vi barnmorskor och gynekologer besitter. Det är dessutom så att olika preventivmedel fungerar olika bra, exempelvis beroende på vilken fas i livet man är eller andra medicinska faktorer. Vårdens aktiva rådgivning och förmedlande av kunskap är därför nödvändig för att kvinnan ska kunna välja bästa möjliga graviditetsskydd för just henne. Den politik som varit styrande i svensk sjukvård de senaste decennierna – att betrakta patienten som kund – får konkreta och allvarliga konsekvenser i kvinnohälsovården.

• Sociala medier och influencers

Utvecklingen av sociala medier har gjort att framförallt unga kvinnor inhämtar sin information och kunskap från sociala medier och exempelvis influencers, istället för som tidigare från skola, hälsopersonal och i viss mån föräldrar. Vi är många som lever kvar i tron att skolans sexualkunskap, vården och föräldrar fungerar som kunskapsauktoriteter, men så är det inte idag.

Skolan och vården har idag konstant och stor konkurrens från opinionsbildare, sociala medier och andra som mer än gärna sprider sin uppfattning om preventivmedel, vad som är bra eller dåliga val och uttrycker sig på ett sätt som förvirrar och vilseleder snarare än att hjälpa unga kvinnor. Det här är något vi alla måste förhålla oss till och inse att det är skillnad på professionell och vetenskapligt baserad kunskap och de uppfattningar som influencers och andra påverkare förmedlar. För vården innebär det större krav på att vara tydlig och kommunicera till kvinnor vad som är korrekt kunskap och erfarenhet inom preventivmedelsområdet.

• Ersättningssystem och stuprörstänkande

Ersättningssystemen i sjukvården utformas ofta som ersättning för en viss åtgärd. Det rådgivande och förebyggande arbetet ska förvisso utföras enligt direktiv och anvisningar, men i tider av besparingskrav och allt tuffare budgetar tvingas personalen att prioritera det som ger intäkter. Preventivmedelsrådgivning ska ske på korta drop-in tider. Abortmottagningar och barnmorskemottagningar hinner ofta inte utföra annat än den medicinska behandlingen och har ett svagt incitament att se till att kvinnan som är där får ett fungerande preventivmedel.

Resultatet blir fler återkommande besök, vilket både kräver mer resurser och riskerar att drabba kvinnorna negativt. Om kvinnor direkt efter en abort kunde erbjudas ett preventivmedel med hög effektivitet som de känner sig nöjda och trygga med skulle risken för en ny oönskad graviditet vara väldigt låg. Det här är en organisatorisk fråga som borde vara relativt enkel att lösa för sjukhusledningarna, om viljan finns.

De svenska siffrorna är en allvarlig signal. Vi kan inte längre slå oss för bröstet om att vi ligger i framkant. Politiken måste återigen börja ta ansvar i frågan om preventivmedel. Om landstingen har ersättningsmodeller som inte prioriterar rådgivning och förebyggande arbete så får det konsekvenser på andra håll. Förlorare blir både kvinnorna som blir oönskat gravida och samhällsekonomin i form av ökade vårdkostnader och produktionsbortfall.

Att ingen kvinna ska bli oönskat gravid är en omöjlig vision, men det vi åtminstone borde sträva efter är att uppnå frihet från upprepade oönskade graviditeter. Ett första steg är att våga prata om det.