Analys

Annat var det på Perssons tid

Äntligen stod en statsminister i talarstolen. Det märkliga var att den socialdemokratiske statsministern aviserade borgerliga reformer, mindre häpnadsväckande var ministerlistan. Annat var det när Göran Persson styrde.

Kul att se er igen, sa Anders Ygeman, när han tittade ut över den tätt sammanpackade hopen av journalister i riksdagens så kallade sammanbindningsbana. Han menade verkligen vad han sa, det lyste lång väg. Det är ingen hemlighet att Ygeman har längtat efter den dag han skulle få göra comeback. Efter att ha fört en undanskymd tillvaro i riksdagen i många år blev han som inrikesminister väljarnas favorit, ständigt närvarande i en tv-studio med löften om fler poliser och färre skjutningar. Det talades om honom som Socialdemokraternas näste partiledare. Återstår att se om hans nya mindre publika post som energi-och digitaliseringsminister ger samma självklara plats i rampljuset. Eller om Mikael Damberg, också han omtalad som potentiell partiledare, stjäl den plattformen när han övertar Ygemans gamla ministerroll.

Nye EU-ministern, Hans Dahlgren, har funnits i kulisserna ända sedan Olof Palmes tid. I samband med tsunamikatastrofen i Asien tvingades han ofrivilligt fram på den offentliga scenen, när han fick hård kritik av Johan Hirschfeldts katastrofkommission för hur regeringen agerat efter tragedin. Men den grå eminensen vet hur slipstenarna ska dras i regeringskansliet. Visserligen har Stefan Löfven blivit varm i kläderna, men det kan vara tryggt för honom och ge kontinuitet att ha en Dahlgren vid sin sida.

Det var väl ingen som direkt tappade hakan när Stefan Löfven läste upp ministerlistan för ledamöter, journalister och diplomater i riksdagen. När Göran Persson var statsminister var motsvarande föreställningar ofta väldigt annorlunda. Persson visste man aldrig var man hade, vilket förstås var spännande för oss journalister. Han hade en vurm för överraskningar och den drev honom att i ganska rask takt ta in nya, ofta okända, personer i regeringen. Han förklarade strategin med att nykomlingarna förväntades uträtta saker, få mycket gjort och samtidigt framstå som fräscha inför valet. Jag minns fortfarande Göran Perssons belåtna min när han presenterade Thomas Bodström som ny justitieminister. Få visste vem han var och det uppstod en sorts glamour kring den nye ministern, stjärnadvokaten. Det ovanliga inträffade, när det gäller en man, att det till och med började skrivas om hans utseende, som ansågs fördelaktigt.

Inte heller glömmer jag när Göran Persson, oombedd på en presskonferens, plötsligt sa att han skulle toppa laget. Han ville ha en ny slagkraftig uppsättning för att vinna valet, förklarade han. Toppa laget!  Det gick kalla kårar genom den uppsättning han redan hade, ingen kunde känna sig säker. Det skulle ta tre månader innan han satte kraft bakom orden. Dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg har berättat om hur hon blev inkallad till Göran Persson dagen före presskonferensen om den toppade regeringen. Hon trodde att hon skulle bli utrikesminister, och beskriver det själv som en chock när Persson sa att ”det finns ett vackert residens i Brasilien” – vilket betydde att Winberg fick sparken som minister för att bli ambassadör på andra sidan Atlanten.

Stefan Löfven är inte Göran Persson, han har en helt annan ledarstil. Den mest kontroversiella ministerutnämningen verkar ha varit Amanda Lind som kulturminister. Å andra sidan är det inte Löfvens eget val utan Miljöpartiets; de har ett avgörande inflytande över vilka de vill ha i regeringen.

En utnämning som tycks gå hem är Anna Ekströms befordran till utbildningsminister efter Gustav Fridolin. Ekström är omtyckt i många läger, Fredrik Reinfeldt frågade henne till och med om hon ville bli arbetsmarknadsminister i hans första ministär. Hon borde smälta in bra i den nya mittenkonstellationen. Visserligen har hon sagt att hon kommit fram till att hon vill ha ett vinsttak i välfärden. Men hon lär kunna leva med att vinstförslaget förvisades till sophögen förra mandatperioden.

På något sätt är det lite rörande att se en ny regering sedvanligt uppradad för fotografering på Slottsbacken. Det finns något så förväntansfullt över den. Samtidigt som man vet att gatlopp, plågor och problem ofrånkomligt väntar under mandatperioden. Och att just den soliga gruppbilden kommer att användas i nyhetsinslagen som en kontrast till det som inträffat.

Fakta

Heta

Mehmet Kaplan. Plötsligt har den före detta bostadsministern hamnat i hetluften igen sedan nya kulturministern hyllat honom som en hjälte. Kaplan tvingades avgå efter samröre med fascistiska organisationer.

Riksdagen. Nu när den nya regeringen har L och C som stödpartier får riksdagen stor betydelse i processen att mejsla fram kompromisser.

Pensionsmyndigheten. I nio år har myndigheten fått mail till en e-postlåda som ingen läst. Det handlar om ett tusental bortglömda mail som ingen haft uppsikt över.

Kalla

Helene Hellmark Knutsson och Sven-Erik Bucht. De förra ministrarna fanns inte med på listan när Stefan Löfven presenterade sin nya regering.

Jobbmålet. I varje regeringsdeklaration sedan valet 2014 har Stefan Löfven haft med målet att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet. Den här gången var det borta.

Ränteavdragen. De ständigt omdiskuterade avdragen kan vara på väg att försvinna. Bostadsminister Per Bolund öppnar för att trappa ned dem.  

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.