Alliansens splittring kan vara ett faktum

Är det några som gillar varandra egentligen? Allianspartierna bråkar inbördes. Miljöpartiet och Social­demokraterna kör egna race. Ingen vill vara med Sverige­demokraterna eller Vänsterpartiet.

Hur ska det gå? Och hur ska det bli med regeringsmakten? Gladast vinner, brukade Maud Olofsson säga på den tiden det begav sig och Alliansen var en konstellation av partiledare som verkade trivas rätt bra tillsammans. I dag är alliansledarna inga muntergökar, och när det gäller framtiden hörs olyckskorparna kraxa: Är Alliansen fortfarande ett regeringsalternativ? De är inte ens eniga om i vilket läge de vill regera tillsammans efter valet. I ”Agendas” partiledardebatt i söndags uppstod något unikt på bästa sändningstid. Ulf Kristersson avvisade allianskamraten Annie Lööf i en av väljarnas viktigaste frågor. Ulf Kristersson gav uttryck för att han och Moderaterna har mer gemensamt med Stefan Löfven i synen på flyktingpolitiken än med Annie Lööf. 

Det vet alla inblandade. Men att säga det öppet i direktsändning är att tvinna politikens rättesnören på ett mycket oortodoxt sätt. Ulf Kristersson inviterade Stefan Löfven att tillsammans med honom återgå till den gamla positionen i det som kallades för järnaxeln, när Moderaterna och Socialdemokraterna sida vid sida skötte flyktingpolitiken. Ordning och reda. Annie Lööf, som betonade medmänsklighet i migrationspolitiken, såg närmast snopen ut efter Kristerssons propå till Löfven. Men hon höll ändå god min och förespråkade en bred överenskommelse över blockgränsen om flyktingpolitiken. 

Det är svårt att se hur Centern med hedern i behåll ska kunna ingå i en sådan uppgörelse där de två stora partiernas strävan är att ha en politik som minskar invandringen så mycket som möjligt. Centern, som till exempel vill återinföra ”särskilt ömmande omständigheter” som skäl för att bevilja uppehållstillstånd, är på en annan planet än Moderaterna och Socialdemokraterna. Vad det betyder att kompromissa bort det som uppfattas som humanitärt och medmänskligt kan Annie Lööf höra sig för med Åsa Romson om. Hon har alla svar på den frågan. Ulf Kristersson och Moderaterna har ända sedan valet jobbat hårt på att övertyga väljarna om att de menar allvar med den nya hårda flyktingpolitiken, att Fredrik Reinfeldts öppna hjärtan var ett misstag, en olycklig parentes. Ulf Kristersson vill för allt i världen inte att Annie Lööf ska kasta grus av tvivel i det maskineriet. Därför kör han hellre ända in i kaklet tillsammans med Stefan Löfven. 

Om Alliansen är splittrad i sina beståndsdelar i så avgörande frågor som flyktingpolitiken och regeringsfrågan, är sammanhållningen inte precis bättre på den röd-gröna sidan. Alliansen försöker i alla fall hålla modet uppe och vill framstå som ett regeringsalternativ. Stefan Löfven däremot har inget regeringsalternativ tillsammans med någon annan. Hans budskap är inte att en röst på Socialdemokraterna är en röst på en ny rödgrön regering. Han ville inte regera med Vänsterpartiet efter förra valet, det vill han inte nu heller. Vänstern riskerar att marginaliseras. Och regeringssamarbetet med Miljöpartiet har Stefan Löfven fått nog av. Men det rödgröna partnerskapet i Rosenbad är ojämlikt. För miljöpartisterna säger att de gärna styr Sverige tillsammans med Socialdemokraterna en omgång till. Trots att de fått den brutala sanningen mitt i ansiktet att vill man ligga bra till hos väljarna ska man inte sätta sig i en regering. 

Inget parti säger sig vilja samarbeta med Sverigedemokraterna. Men efter debatten framstod det som om Ulf Kristersson ville bjuda in även Jimmie Åkesson till samtal om migrationspolitiken. En murbräcka? I alla fall något som ser ut som en legitimering av Sverigedemokraternas flyktingpolitik, som mer och mer liknar både Socialdemokraternas och Moderaternas. Men om Jimmie Åkesson blev en del i en sådan överenskommelse skulle han perforera själva grunden för Sverigedemokraternas existens: att sticka ut med riksdagens hårdaste flykting- och integrationspolitik och slå hårt mot etablissemanget. Det vet Ulf Kristersson. Men moderatledarens gest mot Jimmie Åkesson kanske är en föraning om någon sorts framtida samröre mellan Moderater och Sverigedemokrater? I så fall är splittringen inom Alliansen total.

TRENDER

HETA

Köttbullen. När Svenska institutet häromdagen twittrade att köttbullen egentligen kommer från Turkiet, att Karl XII tog med sig receptet hem därifrån, blev det en världsnyhet. Men den sågades av forskare som hävdade att påståendet var en bluff. Svenska köttbullar är svenska köttbullar.

Pensionärerna. Partierna vurmar för de äldre inför valet, där mer än var fjärde väljare kommer att vara över 65 år. KD-ledaren Ebba Busch Thor var så upprörd över att SVT valt bort äldrefrågor som tema i ”Agendas” partiledardebatt att hon i protest marscherade till tv-huset tillsammans med en grupp pensionärer. 

Annie Lööf. Syns lite överallt på stora valaffischer med den Macroninspirerade uppmaningen ”Framåt”. Lööf kom också i dagarna ut med en självbiografi, där hon bland annat berättar om hur hon som nybliven partiledare upplevde krisen kring C:s idéprogram. 

KALLA

Nobelprisutdelning. Ingen utdelning av litteraturpriset i år. Ledamöterna i Svenska Akademien bedömer själva att förtroendet för dem är alltför illa tilltygat för att de ska kunna utse nobelpristagare. 

Väderleksrapporterna. Kulturjournalisten Maria Schottenius skapade debatt när hon i Dagens Nyheter ifrågasatte Sveriges Radios väderrapporter, som enligt Schottenius är tjatiga och tråkiga. Radiolyssnare som är beroende av väderförhållanden kan skaffa sig information på annat sätt, anser Schottenius.

Regeringssamarbetet. Det blir svalare och svalare mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. De två koalitionspartierna fjärmar sig öppet från varandra. Nu finns det på pränt att Miljöpartiet och Socialdemokraterna har väsensskilda förhållningssätt i flyktingpolitiken.

 

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.