Perspektiv
Könsstympning
16 augusti 2019 kl 05:05

64 påtvingade gynundersökningar – inga åtal

När det gäller könsstympning finns det en risk att de repressiva åtgärder som övervägs skadar de flickor man egentligen vill skydda, skriver professor Sara Johnsdotter.

En helt vanlig dag när Amina var elva år gammal blev hon uppsökt av två poliser och en advokat i skolan. De förklarade att hon var tvungen att följa med dem till sjukhuset för att genomgå en gynekologisk undersökning. Gråtande vägrade hon. I flera timmar. Först efter samtal med sin mamma gick hon motvilligt med på att följa med till sjukhuset. Där undersöktes hennes underliv noggrant av tre medicinska experter på jakt efter spår av könsstympning.

De hittade ingenting.

Föräldrarna anmälde händelsen till DO och i rätten blev det fällande dom 2010: flickan och hennes föräldrar fick skadestånd för att ha utsatts för etnisk diskriminering.

Advokaten, som fungerade som särskild företrädare för barn (se nedan) och var den som tog det formella beslutet att tillåta den genitala undersökningen, fick en varning från Advokatsamfundet för att hon inte följt med flickan till sjukhuset. Händelsen var en starkt negativ upplevelse för flickan och hela familjen.

I en annan del av Sverige 2015 tog en svensk-somalisk pappa sin elvaåriga dotter Iman till läkare eftersom hon hade besvär genitalt av en bit vävnad som vuxit till sig efter en cykelolycka. Hon hade skadat sig i underlivet när hon cyklat på en stolpe fem år tidigare. Vården som gavs då, när hon var sex år, efterföljdes av en utredning som utmynnade i att det inte var fråga om könsstympning. När Iman nu behövde vård igen framkom det att familjen besökt Somalia under sommaren. En sköterska anmälde misstanke om könsstympning direkt till polisen.

Båda föräldrarna anhölls och förhördes, barnen omhändertogs. Iman förhördes av polisen som vägrade tro på att hon inte genomgått omskärelse. Otaliga gånger fick hon svara på samma frågor och försäkra att inget tagits bort från hennes underliv och att ingenting gjort ont sedan cykelolyckan. Förhöret slutade med att Iman bröt ihop och bara grät. En slutlig rättsmedicinsk undersökning gjordes av sammanlagt sju experter. Ingen fann några spår efter den illegala könsstympning man sökte efter.

Amina och Iman är två av minst 64 flickor som, inom ramen för utredning av misstänkt könsstympning, undersökts genitalt av svenska myndigheter. I en majoritet av dessa fall har undersökningen gjorts utan föräldrarnas medgivande eller ens deras vetskap. Lagen om särskild företrädare för barn, som infördes 1997, möjliggör att en domstol tillfälligt kan förordna en särskild företrädare utan att vårdnadshavaren får veta det. Flickor hämtas då på daghem, förskolor och från sina skolor för att tas till medicinsk undersökning. I de flesta fall är det rimligt att beskriva hanteringen som ”tvångsundersökningar” – och i inget av dessa fall har den gynekologiska undersökningen lett till identifiering av fall där man kunnat väcka åtal.

Sverige var det första landet i västvärlden som införde en speciallagstiftning mot könsstympning, 1982. I mitt arkiv av polisärenden – anmälningar om misstänkt könsstympning och i en stor majoritet av fallen efterföljande förundersökningar – finns det 122 ärenden fram till och med 2017.

Bara i tre fall har man kunnat väcka åtal. Om man bortser från den man som dömdes till sex månaders fängelse i Blekinge häromåret, för att han öppet tillstod att han ville att hans döttrar skulle omskäras i Nigeria i framtiden, så återstår två fall där myndigheter kunnat ta ärenden av olaglig könsstympning av svenska flickor till domstol. I båda dessa fall fälldes fleråriga fängelsedomar 2006. I båda dessa fall var det flickorna själva som vände sig till företrädare för det svenska samhället och berättade vad de hade varit med om i Somalia.

Detta låga antal fall ligger i linje med hur det ser ut i övriga Europa. 2015 ledde jag på uppdrag av Europeiska kommissionen arbetet med en översikt av misstänkta könsstympningsfall som nått straffrättsliga domstolar. De senaste tre decennierna har runt 25 fall i Europa tagits till domstol – trots många länders hårda satsningar på att identifiera olagliga fall.

Givet att det i Sverige och i andra europeiska länder bor så många invandrare från länder där flickor omskärs, borde de identifierade olagliga fallen vara mångdubbelt fler om traditionen upprätthålls.

Det låga antalet fall kan uppfattas på två sätt:

Könsstympning av flickor pågår inom invandrargrupper i Europa i form av dolda illegala aktiviteter bortom myndigheternas kontroll. Mörkertalen skulle således vara stora. Detta är det scenario som målas upp av massmedia och som våra myndigheter agerar utifrån.

Det andra scenariot är att det sker en stark kulturell förändring i samband med migration till västerländska länder. Migranter får en chans att slippa undan mycket av det sociala trycket att upprätthålla en smärtsam tradition, och i det nya landet finner de andra strategier att skapa en bättre möjlig framtid för sina döttrar än att låta dem genomgå omskärelse. Det är detta scenario som stöds av forskningen och som också framhålls av många professionella i Europa som möter dessa grupper i sitt kliniska arbete.

Så länge myndigheterna agerar utifrån föreställningen att mörkertalen är stora, så är det fler än Amina som riskerar att hämtas av polis i skolor och förskolor och utsättas för integritetskränkande genitala undersökningar. Fler flickor riskerar att som Iman få sitta i förhör, få sina föräldrar misstänkliggjorda och sin kroppsuppfattning förändrad för alltid.

I England har det skapats en motrörelse bland somalier, vilka systematiskt utsätts för kontroller i form av oanmälda hembesök, förhör, utredningar med genitala undersökningar och omhändertaganden av barn. Efter många års allt skarpare lagstiftning och repressiva åtgärder i England har man fått fram en enda dom för olaga könsstympning. Domen, från 2018, är dessutom så svagt underbyggd att experter hävdar att den troligen kommer att rivas upp i högre instans.

Svenska politiker och myndigheter borde fråga sig om insatserna för att skydda flickor i riskzonen för könsstympning står i proportion till utfallet. Anmälningsbenägenheten när det gäller misstänkt olaglig könsstympning är hög i Sverige, och enligt Brottsförebyggande rådets siffror för i år ökar antalet anmälningar. Men decennier av förundersökningar, förhör av misstänkta förövare, gynekologiska tvångsundersökningar och anhållanden av vårdnadshavare har inte lett till att man kunnat lagföra några fall utöver de två där flickorna själva berättade.

Trots det har man nu i Sverige lagt fram förslag på att utöver de insatser som redan görs lägga till bland annat ett utreseförbud för flickor som anses vara i riskzonen. Det finns inget som tyder på att repressiva åtgärder av detta slag skyddar flickor eller leder till att fler olagliga fall kan upptäckas. Snarare riskerar de som man vill skydda att fara illa. Lagstiftarna borde i stället ta intryck av det faktum att det är insatser från det svenska samhället som har skadat flickor som Amina och Iman. 

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.